Henrik Rydström om Johan Heltne och Johan Heltne om Henrik Rydström

Allt oftare måste man förhålla sig till Kalmarspelaren och ”mediaprofilen” Henrik Rydström. Det är inte enkelt. Eftersom det nästan alltid saknas hjärnceller i fotbollsspelares tankar och språk är det lätt att dras med när det finns några. Rydström kommer med största sannolikhet bli expertkommentator eller liknande och en del av vår vardag som vilken pundad Mjällby som helst. Men med skillnaden att det inte går att ha roligt åt hans språk. Det kommer bli skitjobbigt. En ovärderligt viktig del av att titta på fotboll är att kunna hacka på expertkommentatorernas språk.
I våras fick jag ett mail med en gammal recension på en skiva jag gjort. Recensionen var skriven av Henrik Rydström och är rakt igenom sann, möjligtvis lite väl positiv. Men det finns ett naket erigerat kön i ljuset: Rydström refererar till Kents Hagnesta Hill och Tomas Andersson Wijs Stjärnorna i oss och nöjer sig med det. Visserligen påminner det också om sanning, men jag är övertygad om att det här berättar något väsentligt om Rydström. På grund av att han spenderat så många timmar tillsammans med pojkar med stor brist på viktiga hjärnceller är Kent och Tomas Andersson Wij en referens för ”bra musik”. Det är inte sant. Inte Hagnesta Hill och Stjärnorna i oss i alla fall. Det är bara skenet av sanning. En förenklad platonsk skugga i grottan. Sannolikt betyder det här något positivt för oss i soffan: när Rydström sitter där med tidsenlig skuren kostym i den hårt belysta studion kommer det att finnas saker att hacka på. Och som sagt; det är nödvändigt för en bra tisdagskväll hemma hos Ribban.

Henrik Rydströms recension av ”Skisser av en vacker plats”.

”Jag är svag för det här. Melodiös och skör pop, sjungen på svenska och med ett vackert skivomslag. Mycket är vunnet redan där. Skisser av en vacker plats handlar om ett förhållande som inte höll och det är en slags bitterljuv känsla som råder, där ibland en underbart vacker trumpetslinga är det enda som hörs. Det låter som Kents lugna stunder på Hagnesta Hill, åtminstone i Snöängel och Stockholmskväll. Eller som Tomas Andersson Wij. En sak håller dock nere betyget; avsaknaden av några rejäla toppar, några låtar som sticker ut och bryter konformiteten.
Lyssna också på: Kent – Hagnesta Hill, Tomas Andersson Wij – Stjärnorna i oss.”

Juden

I natt hade jag en högst besynnerlig dröm. Jag drömde att jag drev runt planlöst i en obestämd studentmiljö, när jag plötsligt kom in i ett pingisrum. Det osade högstadiet lång väg! Ni minns väl pingisrummen, där grabbgäng, snus, svett och sexuell frustration var huvudingredienserna? Exakt så var det. Det enda konstiga var att Mike Tyson var där. Och så fort jag äntrade rummet började han insistera på att han och jag skulle spela straff-pingis (kan även gå under namnet juden, särskilt på Jakobsgårdsskolan i Borlänge). Reglerna, berättade Mike, var att vi skulle spela match och om jag förlorade skulle han få vrida om pungen på mig. Givetvis blev jag livrädd, och även här är högstadieliknelsen klart aktuell, då jag försöker slingra mig ur det hela, utan att få minsta stöd av de andra närvarande. Mike fortsatte att hetsa mig och jag började nästan gråta. Till slut gick han fram till mig och tog ett grepp om nacken på mig. I några sekunder stod världen stilla, tills han släppte mig, glatt påhejad av det hormonstinna grabbgänget i rummet. 

Då vaknade jag. Innan jag somnade om pussade jag lite på min älskling och log skadeglatt åt att Mike Tyson inte har någon älskling att pussas med. Han har liksom bränt sina skepp. Den jäveln. 

Innan jag lämnar er för den här gången vill jag tipsa om en ny blogg som min käre bror har startat upp. Den heter Ett Drömblogg och handlar uteslutande om drömmar. Underbar läsning!

For the love of the game

Närapå rörd till tårar läste jag till Offsides reportage om Michael Svensson till frukostfilen i morse. Här finns artikeln utlagd, med rubriken "The Killer." Det stora i sammanhanget är ju att det inte är glamorösa Milan eller ljuva Barcelona som Michael Svensson ÄLSKAR att spela fotboll i, utan i det skitiga Southampton.

Journalister é moralister

Lördagskväll utan några planer förvandlades till en nostalgitripp genom TV-sportens VM-krönika 2006. Några iakttagelser:

• Det är underbart att höra Chris Härenstam. Han må vara en tönt, men han älskar verkligen fotboll!
• Krönikan avnjutes med fördel med med hörlurar för att soundtracket verkligen ska gå fram. Det känns ju lite vanskligt att uttala sig om såna här saker när man delar blogg med två musikaliska maestron, men jag vågar ändå credda musikpåläggen. De är riktiga stämningshöjare!
• Förlusten mot Tyskland är fortfarande mest Olof Mellbergs och lite Kim Källströms fel (men Mellberg har jag som bekant förlåtit efter sommarens EM).
• Nästan alla chanser går genom Zlatan i då han är på plan. Han var typ invalid men ligger bakom nästan allt.
• Italiens straff mot Australien är inget straff. Jag fattar inte att jag inte insett det tidigare. Tacklingen kommer ju i det tidigare skedet, sen ligger ju spelaren bara där och blir påsprungen.
• Henkes straff mot Tyskland är däremot straff – jag var mer osäker på det förra gången jag såg det – men själva straffen är sjukt irriterande. Det är som att han inte vill göra mål. Och sättet han snackar efteråt om den (”Det är klart det är aldrig kul att missa en straff, men det är inget jag kan göra åt det nu” [på släpig skånska]) förstärker ju det intrycket.
• Sist och viktigast: Fotbollsjournalister än såna moralister. Rickard Ekman inleder med att oja sig över hur Zinedines skalle är allt man minns från turneringen, och hela krönikan avslutas med att han säger ”Allt det vackra finns där men överskuggas av fyrbarnspappan Zinedine Zidane, som kunde ha slutat på topp men valde våldet.” Däremellan hinner Lindeborg kalla Holland-Portugal för ”mästerskapets tråkigaste match” på grund av alla varningar. Jag såg den matchen och jag älskade den och hoppades att den aldrig skulle ta slut för att det var så underhållande! Och jag vill inte framstå som någon våldsromantiker, men Zinedines skalle var ju förvisso grymt korkad, men hade utan tvivel episka kvaliteter.

Kärlek

Jag har aldrig riktigt älskat Anders Svensson. Förrän igår.

Vi tar det från början. Svensson slår igenom i landslaget under Japan-Sydkorea-VM och är en decimeter från att ta Sverige till kvartsfinal med tidernas mål. Trots att han gör en mycket bra turnering kommer jag inte riktigt över stolpträffen. För med den visar Anders Svensson vad han skulle kunna vara; en ny Tern kanske? Eller en ny Brolin? En världsstjärna! Nu åker Sverige istället ur VM när det kunde bli ett nytt 94.  Inte lätt att smälta för oss romantiker. 

Men när det drar ihop sig till EM-kval kommande höst är jag förvissad om att han kommer kliva fram som den vi hoppas han ska bli. I det här läget tycker jag mycket om Anders Svensson. Jag är redo att älska honom. Och han gör bra ifrån sig. Men inte mer... 

Vi ville ha gravlax - men fick korv med mos.

Sen vet ni hur det går. Svensson kommer tillbaka till allsvenskan efter att ha värmt bänk i England. Blir ifrågasatt av svenska folket, som föredrar Kim. Blir öppet ledsen för det. Gör reklam för Ellos. Petas ur startelvan under Tyskland-VM. Glenn Hysén säger att han alltid har förespråkat det här med Kim. Svensson har det kort sagt inte helt lätt och eftersom jag bara tycker mycket om honom och inte älskar honom vänder jag honom ryggen. Och många med mig.

Joelh, som är andlig ledare på denna blogg, har dock fått mig att värdera upp Anders Svensson efter de lite tunga åren. Han har fått mig att inse att det är poänglöst att fokusera på vad Svensson inte är - när man istället kan titta på vad han faktiskt är. Och vad är han då? Jo, han är en klok och hårt jobbande fotbollsspelare som i dagsläget faktiskt utgör landslagets ryggrad. Och detta har han åstadkommit i motvind. Det är värt mycket respekt. Jag är glad att jag har insett det. Men älskat honom har jag inte gjort förrän igår.

Igår var det fotbollsgala och en liten kamerasvepning gjorde att jag äntligen såg allt klart. Kameran svepte över Sköna Helena som applåderade sin världsstjärna för dennes tredje guldboll. Svepte vidare, förbi Chippen med sin lilla tutt-fia, och landar slutligen på Anders Svensson som sitter och applåderar ödmjukt tillsammans med en kvinna med helt vanligt utseende. Jag vet ärligt talat inte om det var Anders fru jag såg. Vet inte ens om Anders har sällskap. Men han skulle kunna vara gift med en tjej med ett alldagligt utseende. Och det är det som är nyckeln till att förstå hela vitsen med Anders Svensson. Så här ligger det till: När Ljungberg scorar reklamkontrakt med Armani syns Svensson i Elloskatalogen. När Zlatan är bäst i världen och köper Lamborgini tar Svensson cykeln till träningen i ett duggregnigt Borås. När Chippen och tutt-fia poserar halvnakna i Café hyr Svensson Nyckeln till frihet och käkar tacos. 

Anders Svensson är en smekning på kinden i en kall och cynisk värld. Man måste bara älska honom för det.

Månstråle

Ska härmed be att få delge en väldigt gubbig ståndpunkt: fan vad fåniga namn dagens föräldrar ger sina bebisar! Folk i min generation börjar ju få barn nu och dessutom jobbar jag med små barn - och det finns ingen hejd på namnen! Hörde om en flicka som döptes till Spira. Man blir ju nästan förbannad!

Till viss del är det väl så att det här med namn är något som går i cykler; Ester var populärt när farmor var liten, men totalt omodernt på åttiotalet när alla döptes till Camilla. Nu heter barnen Ester igen och Camilla lär väl bli poppis på 20-talet igen. Jo då, så är det nog. Men en faktor som jag tror gör vår tids barndöpande unikt är den i samhället tilltagande individualismen. Alla ska vara så jävla unika hela tiden. "Bara för att jag är så jävla speciellt ap-unik ska min bebis heta Korall-strimma", ungefär.

Var ska då detta resonemang landa? Jo, jag tänker att om ca 20-25 år kommer dagens bebisar spela i landslaget. Då lär det ju inte bli tal om Micke, Tobbe och Anders längre. Det kommer bli riktigt fåniga namn man ska tvingas svänga sig med. För att göra detta överskådligt för er kan vi låtsas att dagens landslags söner kommer utgöra ett framtida landslag. Då kommer det se ut så här:

Målvakt
Milton Isaksson

Backar
Melker Nilsson
Lance Mellberg
Ossian Hansson
Salvadore Edman

Mittfältare
Logan Wilhelmsson
Jimmy Källström
Vilgot Svensson
Kasper Linderoth

Forwards
Jordan Larsson
Maximilian Ibrahimovic

Jon Bon Jovi

Ok, det här handlar inte om fotboll. Men jag måste bara få vädra detta någonstans:

Läste för några dagar sedan att någon tjomme i USA hävdar att han blivit bestulen på en låttext av ingen mindre än Bon Jovi. På förekommen anledning tänker han stämma Bon Jovi för detta. På beloppet 2880 miljarder kr. Tvåtusenåttahundraåttio miljarder kronor. 2 880 000 000 000:-

För 2880 miljarder kr kan man köpa 5760 miljarder Bugg. Vilket alltså innebär att tjommen, om han får igenom stämningen, skulle kunna bjuda alla människor i hela världen på tusen Bugg var. 

Om vi tänker oss att alla människor i hela världen tog sina tusen Bugg vardera och träffades och placerade ut dem (oöppnade, givetvis) intill varandra så skulle Buggen täcka en yta av 3, 5 miljarder kvadratmeter (jag har räknat att varje Bugg täcker 6 kvadratcentimeter). Den siffran motsvarar 350 000 kvadratkilometer. Sveriges totala yta ligger på 449 964 kvadratkilometer, så grovt räknat skulle man kunna täcka hela Sverige om man räknar bort Lappland. 

Föreställ er att man dirigerade människorna så att de lade Buggen i ett givet mönster. Alla gröna Bugg här, alla rosa där, etc. 

Min slutsats är: Tänk vad kul det skulle se ut ovanifrån, när man till exempel flög över Sverige, att hela landet (Lappland borträknat) blev ett lustigt färgglatt mönster!

Alla i Göteborg heter Glenn

Glenn är bra, men man kommer ändå att sakna Glenn. Glenn har stor pondus och en förmåga att på ett snyggt sätt dela med sig av sin gedigna fotbollskunskap. Den förmågan har Glenn aldrig haft. Dock är Glenn så intensivt förknippad med Champions League-fotbollen att det liksom gör ont i en att se honom kliva ner ett snäpp. Och ni vet ju hur rolig Glenn är! Som vi har skrattat åt Glenn... Glenn är också rolig - men han är liksom rolig på riktigt. Det är inte samma sak. Nå väl. Ska Glenn bort finns det inget bättre alternativ än Glenn. Glenn är bra. Men man kommer ändå att sakna Glenn.

Långt hår, skägg och tatueringar

Vi har tidigare varit inne på det här med att man som barn favoriserade fotbollsspelare som såg tuffa ut. Det var till exempel självklart att man gillade Ruud Gullit. Han hade flätor och mustach. Punkt. Man hade också ett gott öga till Glenn Strömberg (långt hår och skägg = tufft). Jag pratade faktiskt med en italienare i somras som egentligen inte alls gillar fotboll, men som fortfarande med värme minns Strömberg - självklart på grund av utseendet. 

Det är intressant att fundera över vilka fotbollsspelare man hade gillat om man var 10 år idag. Min tes är att tatueringar hade varit en nyckelfaktor. Tänk vilken mylla att dyka ner i för en tioåring! Zlatans arabiska bokstäver på armen skulle bli föremål för ny mytologi. Materazzis kåkfarararmar skulle ägnas långa diskussioner. Och Beckham ska vi inte ens tala om. Tioåringar av idag har mer att gotta sig åt än vad vi hade, den saken är klar.

Men den enda rimliga slutsatsen på det här resonemanget måste ändå bli att den ultimata tuffa fotbollsspelaren ska ha tatueringar och i övrigt se ut som Ruud Gullit eller Glenn Strömberg. Han finns tyvärr inte idag. Jag - undertecknad - har dock långt hår, skägg och tuffa tatueringar. Men jag suger på fotboll. Svårt, det här med perfektion.

Up Hull!

Hull vann i helgen! Bara för att Heltne gillar Hull har jag också börjat smygheja på dem. Jag har aldrig sett dem spela, men det är väldigt tufft att de har tigermärken.

Tony Soprano, ex-flickvänner, Göran Persson och sexåringar

Nu har vi spelat två kvalmatcher och de tre första halvlekarna var det mest deprimerande jag upplevt på länge. Jag kan inte hjälpa att jag sitter och, likt Tony Soprano, minns svunna tider. När Tony romantiskt minns de forna dagarnas ideal med familjen först och respekten för överordnade minns jag tider då Albanien var en aptitretare för Sverige och tider då vi, eh, kunde anfalla.

Jag vet att jag låter gnällig nu men exakt så här känns det:

Henke Larsson känns som en gammal ex-flickvän som man redan gjort slut med, men som man förtsätter att ligga med ändå - för att man kan. Det är inte längre särskilt skönt, ingen gnista finns. Man gör det i brist på annat.

Lars Lagerbäck har blivit något av svensk fotbolls svar på vad Göran Persson var inom politiken. Han har varit kvar så länge att man inte ens kan föreställa sig någon annan ledare. Den sista ledaren av den gamla skolan. Den sista sossen. Som ingen riktigt är nöjd med, men som man håglöst måste konstatera får duga. Han är i alla fall en fin gubbe. Man tänker att han är snäll. Och en rättvis pappa. Det är inte så kul - men det kunde fan ha varit värre.

Zlatan känns just nu bara dryg i landslaget. Som en sexåring som desperat vill visa sina nya Turtles-gubbar och som blir dryg-sur när han inte får det.

Nej, gott folk, de tre första halvlekarna bjöd inte på mycket uppåt-tjack. Tur att Kim och Holmén stod för glädjeämnen i slutet av Ungern-matchen. Tyvärr tror jag dock att det kommer krävas mirakel för att vi ska ta oss vidare från detta kval. Så enkelt är det.

Och ja, Joelh, Hysén blev förpassad till läktaren. Det var bättre förr. 

Oroväckande från ungernmatchen

Oroväckande nyheter från Ungernmatchen har nått mina öron! (Och nu syftar jag inte på att Kim sägs ha gjort "en bra match" och även mål.) Enligt uppgifter från säkra källor placerades Glenn Hysén på läktaren. Bokstavligt talat. Istället för på sin rätta plats, som bisittare, gömde åttan undan hans talang genom att placera honom som chattare på läktaren! Som min källa säger "ett förnedrande uppdrag för Hysén." Åttan visade ytterligare prov på bristande fingerspitzgefühl genom att istället välja He-man som bisittare och Skeleton som studioexpert.

En vag känsla

Jag kan inte minnas att jag någonsin lagt någon energi på OS-fotboll. Jag har alltid haft en vag känsla av att den inte riktigt räknas.  Hur det här med OS-landslaget fungerar har också alltid varit diffust, och jag fick förklarat för mig först i år vad dess kännetecken är: U-21 landslaget förstärkt med 3 äldre förmågor. Konstigt och dumt, om du frågar mig.

Vad jag dock tydligt minns är att det, i åttiotalets Borlänge, pratades en hel del om att Anders Sjöö var påtänkt för OS-landslaget. Men det hjälpte inte. OS-fotbollen var ointressant även om en ettrig Brage-spelare kanske kom med. 

Att Anders Sjöö idag är tränare för Brage känns dock både intressant och begripligt. Det räknas. Nyligen blev det klart att självaste Leif Boork blir Sjöös rådgivare och även om det är konstigt så har jag en vag känsla av att det är perfekt. 

78-åring åkte vilse på bagageband

Joel!

En 78-årig kvinna som skulle resa från Arlanda till Tyskland på tisdagen hamnade riktigt fel på flygplatsen. Kvinnan missuppfattade nämligen instruktionerna efter incheckningen och lade - i stället för sin väska - sig själv på det obemannade bagagebandet, skriver Upsala Nya Tidning på nätet. Med hast färdades hon in i bagagehanteringen där flygplatsens personal tog emot. Den vilsna kvinnan klarade sig utan allvarliga skador och hann dessutom med sitt flygplan, enligt Arlandapolisen.

Och då kanske du undrar vad det här har med fotboll att göra. Jo, det ska jag berätta för dig. Den 78-kvinnan var Anders Svenssons mormor.

Höstens hetaste startelva

Ja, precis, där uppe. Det är Ribbans "startelva". Min favorit är ugglan på innermittfältet. Klok, erfaren, på hugget när det verkligen gäller. En samtidens Lothar Matthäus.

Café

Igår när jag och en god vän väntade på pizza bläddrade jag i sommarens nummer av tidningen Café för att få tiden att gå. Att Café inte är min kopp te visste jag redan, men efter gårdagen kan jag bättre artikulera varför. På följande tre punkter skiljer jag mig från Caféläsaren:

1. Jag tycker inte att Christian Wilhelmsson är ett missförstått geni.
2. Jag tycker inte att det är tufft att Christian Wilhelmsson ska lansera en egen kollektion smycken.
3. Jag tycker inte att det är tufft att Christian Wilhelmsson spontanköpt en motorcykel.

The Tigers of Hull City

En sommar i början av nittiotalet hade jag min enda tid som dataspelsberoende. I tre veckor spelade jag Football Manager varje dag – hela dagen, halva natten. Jag började i engelska division tre och valde mellan lagen som då spelade i den engelska tredjedivisionen. Jag var sisådär fjorton, femton år och det föll sig helt naturligt att välja Hull City. Jag visste att Hull var en hård kust- och industristad i nordöstra England. Coolt tyckte jag. Dessutom hade de svartoranga dräkter och en tiger på klubbemblemet. Coolt tyckte jag.
Jag köpte och sålde spelare. Hamnade i mitten av ligan ett par säsonger. Åkte på träningsläger. Byggde ut arenan. Gick till fjärde omgången i FA-cupen. Det var en hård tillvaro för klubben fans. Men efter tre veckor och nio säsonger vann jag en oförglömlig trippel. Jag vann högstaligan, FA-cupen och Europacupen samma säsong. Jag la av. När jag stod på toppen. Ett värdigt avslut som spelberoende tonåring.
Sedan den sommaren har jag följt Hull Citys resa i tabellerna. Några år gick det så dåligt att de fanns inte i tidningarnas tabeller. Men i år finns de för första gången i Englands högsta division. Och just nu ligger de på fjärde plats just under Champions League-sträcket. Jag tänker att min avslutningssäsong sannolikt var en profetia. I år vinner Hull City Premier League, Champions League och FA-cupen. Minst. Go Tigers!

Den lidande konstnärens svåra barndom

Ur Glenn Hyséns memoarer:

Jag har funderat en hel del och kan inte komma ihåg mer än en riktigt obehaglig upplevelse från min barndom, fast den är desto värre.

Jag var väl en fem-sex år och lekte oförsiktigt nära en djup damm. Hur det var så ramlade jag i och min kompis kunde inte dra upp mig och strandkanten var så tvär och hal att jag inte själv kunde dra mig upp. Jag var nära att drunkna, men jag hade änglavakt eftersom en zigenare just passerade förbi och räddade mig. Det var för brant att bara böja sig ned och dra upp mig, så han fick hasa sig med fötterna före mot vattnet och sticka fram foten mot mig. Jag grep tag om den och så drog han backande uppför slänten upp mig ur det kalla vattnet.

Den lilla detaljen spelskicklighet

EM är slut och det är dags för summering. Inför turneringen spekulerades det som vanligt om hur det skulle gå och varför. Olika egenskaper och färdigheter vägdes mot varandra; rutin, kantspel, skador, mirakeltränare, psykologi, tradition, snabb boll som byter riktning, unga lag, gamla lag, vinnare och förlorare. Allt detta brukar ha betydelse. Stor betydelse. Och även detta mästerskap bjöd på dramatik och resultat man kan härleda lite här och vart. Rysslands mirakeltränare med sitt snabba unga lag gick långt i turneringen och var en fröjd att skåda (typ...). Italien surade sig längre in i turneringen än de förtjänade, som vanligt. Turkiet visade stor lagmoral och kämparanda och tog sig förbi hinder efter hinder. Tyskland gick långt, som vanligt. Sverige hade rutin, men har tappat farten - åker ut efter förluster mot turneringens två bästa lag. Frankrike är allt eller inget, denna gång inget.

Kvar till sist står Spanien. När nationalsångerna spelas innan finalen sjunger inte en enda spansk spelare med. Alla i Tyskland sjunger däremot. Där finns nationalitetskänsla, tradition och kombinationen av gammal väloljad lagmaskin och livsfarlig snabb offensiv. Tyskland var tippade att vinna EM, men får till sist vika sig för Spanien, som inför turneringen bara hade ett hopp: de är sjukt jävla bra på att spela fotboll. Smärtsamt ofta räcker inte det, men det gjorde det i år och det är alltid kul när det är så!

I övrigt så älskar jag Kroatiens tränare! Jag fortsätter ordvitsa om Gökdeniz Karadeniz. Och jag har blivit sjukt bra på att uttala namnet Capdevila.

En liten tröst

I bistra tider behöver människan hopp. En liten ljusstrimma i mörkret är att jag äntligen hittat ett exemplar av Glenn Hyséns memoarer. Jag köpte den på en prima Göteborgs-loppis för tio kronor. Lyckades även lägga vantarna på en Arsenal-nyckelring från 70-80-talet. Som sagt, i bistra tider behöver människan hopp. Jesus, enligt Heltne. Nörderi, enligt mig. Joelh förespråkar förmodligen en kombination.

Zlatan och Mästaren från Nasaret

Halvvägs in i matchen i går kände jag ingenting. Eller mer: ostbågarna smakar starkt, chipsen känns sjukt feta, åh vad gott det skulle smaka med iskall Coca Cola istället för pilsner. I dag har jag sansat mig, samlat kraft och då har känslorna kommit. Jag är jävligt irriterad!

I går stod landslaget i en avgörande match och vad gör vi? Jo, vi kämpar inte ens... Okej, ett par tre spelare försökte verkligen, men resten, med Zlatan i spetsen, är bara tjuriga och växlar några sporadiska ruscher med gnäll och trotsig likgiltighet. Någon mer som tänkte på att Zlatan periodvis liknade en fyraåring i sitt kroppsspråk?

När jag spelade pojk- och juniorallsvenskan med IK Fyris i början av 90-talet vann vi matcher för att vi kämpade och spelade fult. Vi var egentligen inte tillräckligt bra för att ens harva i bottenträsket, ända vann vi serien sista året och gick till kvartsfinal i SM. Stort för några killar som älskar fotboll, men som inte hade talang att tala om.

Sverige hade behövt mer kamp i går. Typ en för alla, alla för... Vad var problemet, ville de inte vinna? Jag håller med Joel om att Ryssland inte var så bra som många påstår. Jag är övertygad om att den svenska kollapsen beror på att laget befolkas av alldeles för många själviska och själsligt utfattiga individer utan humor och med en närmast fullkomlig saknad av kärlek till sin nästa. Det svenska landslaget behöver ett djupare lod. De behöver väckas. Och Zlatan behöver mest av allt ett möte med Mästaren från Nasaret.

Dags att ömsa

Jag ska nu argumentera för att Lars Lagerbäck bör avgå. Innan jag börjar vill jag påpeka några saker. Jag vill påpeka att jag gillar Lasse. Han har varit en fantastisk förbundskapten och jag har inte lastat honom någonsin när Sverige åkt ur mästerskap. Det sista var i och för sig en liten lögn, men jag känner idag att tiden har gett Lasse rätt. I kvalen har han en uppgift; ta Sverige till mästerskapen. I mästerskapen har han tre uppgifter; få laget att göra det de kan och lite till och lite till. Han lyckas oftast med allt detta. Och flera gånger har det närapå räckt till riktigt höga höjder. Förlusterna mot Senegal och Holland 02 och 04 var så knappa, så knappa. Vi var nästan där framme!

Efter EM-04 blir Zlatan bättre och bättre, men i övrigt sjunker kvaliteten i det svenska laget. Lasse håller fast vid sitt lagbygge och sin spelidé. Klokt. För han inser att han bara kan göra det här på sitt sätt. Och det tar oss i alla fall till mästerskapen. Trägen vinner (kval).

Att jag tycker Lagerbäck bör avgå handlar om att det råkar vara rätt tid just nu. Det är ju obönhörligen så att karln måste avgå någon gång, och då gäller det att välja rätt tillfälle. Jag ger två skäl till att nu är rätta tiden:

1. Generationsväxling. Vi upplevde det efter 94-VM och det börjar bli dags igen. Viktiga kuggar i Lagerbäcks bygge börjar bli gamla och sega. Vi snackar Ljungberg, Svensson, Alexandersson, Allbäck och Henke (tredje gången gillt nu kanske). Vi kommer inte undan - det är dags för landslaget att ömsa skinn nu, och jag menar att det är bättre att en ny förbundskapten får börja bygga det nya än att Lagerbäck påbörjar en ny prototyp, som om några år lämnas över till nästa kapten. Minns att vi missade två raka slutspel efter förra generationsväxlingen. Det kan mycket väl bli så igen, men vi får liksom förra gången hoppas att det är värt det. Att det går att börja om och bli bra med nya spelare, ny förbundskapten, nya spelidéer. Jag är övertygad om att den här processen mår dåligt av att Lagerbäck dröjer sig kvar som kapten.

2. Talangerna är inte evigt unga. Efter Zlatan är Kim Källström vår största stjärna idag. Han har fortfarande ingen given plats i landslaget, vilket på ett sätt är ok (ha tålamod nu, Joelh). Det är ok för att Lagerbäck är konsekvent och för att hans kontinuitet har visat sig vara lyckosam. Svensson har passat laget bättre och Kim kom in i bilden lite för sent, och så är det ibland. Man kan hitta exempel på samma fenomen i andra generationer också (Per Zetterberg, någon?). Dock kommer man inte ifrån att det är problematiskt att en liten fotbollsnation som Sverige ska spilla sådan talang. Vi måste utnyttja våra bästa. Så länge Lagerbäck är kvar är Kims status osäker. Det har varit i sin ordning. Tills nu. Ryssland gjorde, på ren ren Kalle Anka-svenska, slarvsylta av oss igår. Och vi kommer att möta snabba lag som spelar med hög press igen. Då behöver vi Kim. Jag är övertygad om att nästkommande förbundskapten kommer ha Kim som en obytbar kugge i laget. Det är dags att han får det ansvaret nu.

Bearbetning

Det är bättre att förlora klart än knappt. Det är lika bra att vi åkte ut nu, vi hade ändå inte haft en chans mot Holland. Det är lika bra att vi är ute, nu kan man njuta av de fantastiska matcherna istället för att hålla på och patriot-oroa sig för Sverige. Det är lika bra att vi inte hade några vettiga målchanser (Henkes nick var egentligen inte målchans), då finns det inget att gräma sig för.

Nej, det hjälper inte riktigt...

För det riktigt assura är att vi förlorar för att vi är dåliga. Jag hatar själv att förlora för att jag är dålig. Speciellt i pingis kunde jag bli vansinnig - inte när jag förlorade bollar, utan när jag gjorde det för att jag var sopig. Så känns det nu. Bättre att förlora när man spelat bra, för då vet man i alla fall att man gjort allt man kan. När man förlorat för att man var sopig kommer självanklagelserna. (Tysklandsförlusten var enkel att bära, för tyskarna var så fruktansvärt bra så det hade inte spelat nån roll hur vassa svenskarna var, men även om den enes "dåliga dag" ofta är en frukt av den andres skicklighet så var ryssarna inte SÅ bra)

Gökrubrik Kararubrik

EM:s klart roligaste spelarnamn i år är Gökdeniz Karadeniz. I mitt anspråkslösa lilla försök till liv har detta namn varit föremål för många ordlekar den senaste tiden. Jag ger några exempel. Jag har börjat kalla brorsans katt Stella för Gökstella Karastella. Ska man dricka kaffe heter det Gökkaffe Karakaffe. Det ska vi göra nu förresten. Sen ska vi ta Gökspårvagnen Karaspårvagnen till Gökstan Karastan och gå på Gökutställning Karautställning. Ikväll är det Gökmatch Karamatch. Gökpilsner Karapilsner.

Dräkter vi minns #5

Joelh, du är något mycket viktigt på spåren när du orubbligt minns att Mars var officiellt VM-godis 1990. Precis sådant gör intryck på barn. Jag minns också tydligt hur 1990 års VM-maskot, "Ciao-gubben", gjorde starkt intryck. I Eurosports sändningar under VM-90 följde ett för tioåringen fantastiskt skådespel varje gång någon spelare gjorde mål. Då hände inget annat än att en halvtaffligt animerad Ciao-gubbe sprang fram på TV-rutan. Fantastiskt! Godis och tecknat var viktigare än fotboll när man var tio år, så är det. Men fotboll var också viktigt på sitt sätt. Att man gillade Napolis dräkter i den här vevan är hur logiskt som helst. Mars-loggan prydde bröstet och Maradona var i princip en seriefigur.

Olof Mellberg, allt är förlåtet!
Frågan är om en så stark mittbacksinsats setts i det svenska landslaget sedan... just det: Glenn Hysén!

Men fy va' surt...

Dräkter vi minns #4

Vi hade, som de flesta i grannskapet, ganska få videokassetter när vi växte upp. Därför blev man så mycket mer bekant med de vi faktiskt hade. En av dessa var den fantastiska "Vägen till VM 1990". VM 1990 är min första turnering. Jag minns hur vi inför matchen mot Skottland kröp upp i soffan tillsammans för att se Sverige ta sin första seger. Jag minns inget av matchen, men jag minns att mamma hade köpt varsin Mars till oss - det officiella VM-godiset 1990.

VM-kvalet hade jag däremot inte upplevt live, men via denna video lärde vi oss det i detalj. Vi fick se Klas Ingessons genombrott i landslaget, och tog del av Glenn Hyséns stoltaste stunder: matcherna mot England. Och så var det det här med dräkterna. Det jag framför allt minns är de löjligt korta shortsen! Det var nästan pinsamt att se, och vi fnittrade åt dem där vi satt som småpojkar framför tv:n. Modependeln slog ju om strax efter, till stora plöfsiga shorts vid EM 1992, och jag minns själv hur vi i början av 90-talet gick i gigantiska shorts och t-shirts. Det sena 80-talets korta shorts övergick vårt förstånd.

Allra roligast blev det i slutet av videon: Polen försöker nå det sista halmstrået i kampen för att gå vidare och behöver slå England hemma. De pressar i 90 minuter, men utan att få bollen förbi Peter Shilton i målet (han höll ju nollan hela VM-kvalet!) När slutsignalen går faller en polsk spelare på knä och borrar huvudet i gräset; som en ortodox/muslimsk bönepostration. Han måste ha varit omedveten om sina korta shorts: kameran filmar in honom bakifrån, och man ser nästan skinkorna! Ett gäng 11-åringar jublar i TV-soffan.

Dräkter vi minns #3

Försök tänka på IFK Göteborgs dräkter utan att se ICA-loggan framför dig. Det går inte, för den SKA vara där. Reklam är oftast irriterande och i vägen, men en del loggor har nästan blivit synonyma med lag. Brages dräkter har en stor SSAB-blaffa mitt på magen. Svenskt stål från innersta Domnarvet, on the river bank of the Dalälven. I min bok är det lika naturligt att Brage bär SSAB-reklam som att rockgruppen Kiss bär smink. 

Sparbankens logga, eken, har sett olika ut i olika tider. Ett tag (givetvis under nittiotalsinfernot som jag här och nu börjar kalla "infernokrisen") var den uppbyggd av blåa och röda färgfält och såg förjävlig ut. Innan dess var den fantastisk och kunde beskådas på många lags dräkter och overaller. Idag heter Sparbanken Swedbank och profilerar sig som en signalorange rave-bank. Sannerligen, var det inte bättre förr? Ek är än idag mitt favoritträd. 

Dräkter vi minns #2

Det är sjukt diffust att vara tio år gammal. I huvudet myllrar tankar och intryck. Man vet inte vem man är, men man försöker vara den man gissar att man är. Och misslyckas. Och försöker igen. Det är svårt att där och då skilja på saker som verkligen gör intryck och berör och på saker som virvlar förbi och som man griper efter av andra anledningar. När jag var i tioårsåldern valde jag mina fotbollsidoler nästan enbart efter utseende. Ruud Gullit gillade jag mest, för han såg ut som pappas reggaeskivor. Hans Eskilsson för att han hade långt hår som hårdrockare hade.

Italia ´90-samlaralbumet var ett filter som alla intryck passerade igenom. Och är så fortfarande. När fotbollsdiskussioner hamnar i skarven mellan 80 och 90-tal bläddrar jag fram till rätt sida i min i hjärnan lagrade version av albumet. Ervin Koman, check. Roger Ljung - young boys, check.

Jag hade vid tiden nästan bättre koll på Holland och Västtyskland och Argentina än på Sverige. Så är det att vara tio år. När Glenn Strömberg byts in mot Costa Rica har jag ingen aning om vem han är. Men han har långt hår och skägg. Och gör ett coolt mål. Blädder, blädder. Glenn Strömberg - blicken fäst ovan kameran - motljus - Benfica, check.

Dräkter vi minns #1

1990 vann Västtyskland VM i Italien. I finalen slog man Argentina med 1-0 och fick revansch för 2-3 nederlaget i Mexico-VM fyra år tidigare. Lagkapten var Lothar Matthäus och jag följde varje steg han tog. I dag kan jag fortfarande se att han var en otroligt begåvad spelförstörare, men jag vill inte acceptera att jag som tio, elva, tolvåring älskade den här urtyska mittfältsmaskinen. Det måste ju ha kvävt min konstärliga nyfikenhet totalt! Jag menar, Maradona, jag tyckte genuint illa om honom och hans varmblodiga gester. Den enda förklaringen jag har nu när jag tittar tillbaka är min totalitära frikyrkliga uppväxt. Kontrollsystemet i kyrkan jag spenderade mina skoldagar i gjorde att jag förväxlade kreativitet med struktur. Jag var tysk ända in i själen kan man säga. Och... fortfarande spökar tysken i mig. Av hela mitt hjärta för jag kampen i mig själv, kampen för kreativiteten, kampen för det irrationella, mot det totalitära. Jag vill älska Zlatan (i dessa dagar gör jag det av hela min kropp), jag vill älska Cassano (det går inte att inte bejaka hans kompletta galenskap), jag vill älska Chippen (ja, nu när han i skadad kan jag känna en viss empati). Förnuftet har sakta men säkert förändrat mitt hjärtas slag. Å andra sidan, om jag frågar mitt innersta, min instinkt, vad jag egentligen egentligen berörs av, vad är det? Ja, då uppenbarar sig den grekiska tragedin jag kanske måste sluta fred med så småningom. Här är bikten som speglas av Lothar Mattäus. Jag blir lycklig framför allt av De Rossis defensiva kvaliteter (ok, hans spel är inte helgjutet fascistiskt, men nästan), Essiens glidtacklingar (afrikanskt diktatoriskt försvarsspel) och Ballacks äckligt diciplinerade tålamod i det tyska uppbyggnadsspelet (sjukt totalitärt). Ja, vad säger man?Joel är ju inne på att man ska lyssna på auktoriteter. Ibland tänker jag att man som ung inte ska lyssna på någon auktoritet överhuvudtaget, för man kan inte bedöma vilken auktoritet som är rätt, har rätt. Det ingår i konceptet "ung" att man väljer fel hur man än gör. Det är liksom grejen med att vara ung, att man SKA göra fel, fast på rätt sätt, självständigt så gott det går och på tvärs med vad auktoriteterna säger. Det är jävligt viktigt! Sanningen är denna, kalla mig gärna aktoritär eller till och med totalitär; har man aldrig varit ung kommer man hela livet se tillbaka på sin undomslösa ungdom och undra – vem hade jag varit om jag följt i Maradonas fotspår och inte Lothar Matthäus.

Pimp my coach

När jag ändå är inne på det här med dräkter kan jag ju passa på att beröra förbundskaptensuniformen. Som ni alla vet har ju Lagerbäck alltid kört med träningsoverall och därmed visuellt presenterat sig som en typisk svenne-campare. Man kan så lätt se Lagerbäck framför sig på en campingplats. Han lallar runt i sin overall. Badskor. Han grillar lite. Tar på sig solhatten och sätter sig i en brassestol och läser kvällstidningen. Öppnar en Kung Starköl.

Igår bar han kostym! En riktigt klädsam kreation toppad med skotskrutig slips. Och jag känner mig... stolt! Ungefär som jag gissar att föräldrar känner sig när deras barn sjunger i kyrkan på skolavslutningen och har finskjortan på sig. Perlskog kommenterar att Lasses kostym är specialdesignad för just honom. En pimpad förbundskapten. Som gör en strålande laguttagning. EM har börjat bra!

Detta släkte som inte vill tro!

I bilen igår på väg till matchen ringde jag min värd och bad om vägbeskrivningen. Och så frågade jag vad han tyckte om startelvan. "Många här är tveksamma över mittfältet, och väldigt frustrerade över att Daniel Andersson startar." Mycket riktigt, när jag kom fram kändes ilskan i luften var stor och jag tillfrågades om mina lojaliteter.

Jag svarade, aningen präktigt kanske: "Jag litar på Lagerbäck. Han har arbetat med de här killarna i ett decennium, sett dem på nära håll länge nu, vet deras dagsform, och han har reflekterat bra mycket mer än vi över den här uttagningen. Han vet vad han gör. Jag är säker på att Daniel kommer att göra en bra insats."

Det handlar, enkelt sagt, om att ha tilltro till auktoriteter. Rätt auktoriteter. När det gäller landslagsfotboll är Lagerbäck en sådan (och här anar jag att inte alla läsare håller med mig), och då bör jag utgå från att han har rätt. Och om jag tycker annorlunda bör min första tanke vara: "Kanske är det jag som har fel? Vad ser han som jag inte ser?"

Det innebär inte att Lagerbäck är ofelbar. Han har gjort misstag. (Som när han petade Anders Svensson i VM 2006. Men vad den petningen gjort för Svenssons psyke är värt en egen bloggpost!) Men det är min erfarenhet att man som tv-coach har större chans att ligga rätt i sina bedömningar om man litar på Lasse. Så blev det igår, när matchen närmade sig sitt slut. De som hade litat på en annan auktoritet, nämligen media (för att gå emot Lasse är oftast att gå med media), tvingades erkänna sin felbedömning - och Lasse fick rätt.

Byt stället istället

En helt otroligt viktig aspekt av ett stort mästerskap i fotboll är lagens dräkter. Alla som hävdar annat ljuger. Det här är ett område där känslor spelar in. Personligen vurmar jag mycket för dräkterna från Italien-VM 1990. Jag var tio år, spelarna var ikoner för mig, jag samlade bilder i album och började överlag intressera mig för allt runtikring spelet. Det finns vissa dräkter från VM-90 jag fortfarande drömmer om att själv få bära. Hollands märkligt mönstrade ställ som min dåvarande idol Ruud Gullit bar är ett av Adidas märkligaste infall. För att inte tala om Västtysklands eleganta tröja med svarta, röda och gyllengula streck över bröstet. Även Sveriges dräkter var fina 90. En basic Adidaströja med ränder på ärmarna. Matt behaglig gul färg. Inget tjafs.

Med EM-92 gick vi in i något slags nittiotalsinferno av fladdriga passformer och nydanande experimentell design, som bröt mot det enkla etablerade. Även 94-dräkterna tillhör denna era. I slutet av 90-talet och början av 00-talet kunde man skönja en generell tillbakagång till mer enkel design i samhället i stort, men på fotbollens gröna ängar fanns inte ett spår av retro. Man fortsatte på den inslagna banan med spejsig design och, rent ut sagt, dålig smak.

England har dock alltid varit något av en oas i den dåliga smakens öken. Här snackar vi enkelhet. En vit tröja med elegant svart krage. Ett ståtligt vapen och den enkla Umbro-logon. Klassiska siffror på ryggen. Många var nog glada med mig när Sverige lämnade Adidas för Umbro. Förhoppningen var att vi skulle slippa se ut som rejvare och istället, likt England, återigen få bära enkla klassiska tröjor. Men icke. Englade fortsatte med sina fina. Vi fick någon slags baddräktsliknande lysgul historia.

Hörde någonstans att Englands förbund har samarbetat med stora designer-namn när de tagit fram nya dräkter, vilket är föga förvånande med tanke på den estetiska överlägsenheten. Umbro har även gjort street-kollektioner i samarbete med creddiga designers. Vad jag vill säga med detta är att en cross-over mellan sport och mode KAN göras. HAR gjorts. Så varför och varför och varför gör inte Sverige något liknande? Vi är ett designälskande land som månar om att allt annat ska vara snyggt. Obegripligt.

En liten tröst har varit att vi sällan utmärkt oss som extra osmakliga i jämförelse med andra lag. I år ser det dock ut att bli ändring på det. Hittills har det spelats sex matcher i EM och jag tycker mig måsta sätta utropstecken för dräkterna. Överlag ser jag en återgång till lite tightare dräkter, vilket är ett klart plus. Dräkterna är också generellt enklare, mindre fula detaljer. Störst eloge går till Holland som har övergett rave-orange och gått tillbaka till en klar sjuttiotalslugn mys-orange. Detta i kombination med vita shorts och ljusblå strumpor är inget annat än det finaste Holland spelat i sedan Italien-VM! Sverige, däremot kommer skämma ut sig.

Jag ser ingen annan lösning än att vi lämnar Umbro för Nike. För något designersamarbete lär det ju inte bli.

Det här med genus #6

5-0

Alla har vi våra ritualer. Min kanske viktigaste är den obligatoriska söndagsfilmen. 21.00 ska det tittas på skräpfilm, ingen pardon. Gärna nån gammal goding man sett hundra gånger förut, kanske Ghostbusters 2, kanske Notting Hill. Av tradition kan man lita på att kabel-teve levererar, men numera händer det allt oftare att de sviker. Serierna tar över.

Tack Gud, då för att TV4-sport startat en ny serie; klassiska EM-matcher i repris. Igår 21.00 dök en gammal goding upp. Sverige-Bulgarien 2004. 5-0-matchen, ni vet. Oj, oj, oj. Att få återuppleva den matchen, nykter, var härligt! Och intressant. Det var mycket jag hade glömt, varav två saker är högst nämnvärda:

1. Sverige hade riktig bonn-röta. Vi hade en ett-noll-ledning i halvtid, men Bulgarien hade lika gärna kunnat haft en 3-0-ledning. De fick komma till målchans efter målchans, men skotten smet utanför. En tredjedel in i andra halvlek är det fortfarande helt öppet, tills Henke gör sitt livs mål. En minut senare är han framme igen. Även Zlatan är fenomenal. Och Ljungberg krigar som bara han kan göra. Kan vi lära oss något av det här? Ja. Ska Sverige nå framgång i årets mästerskap måste detta upprepas. Vi måste ha en stor portion flyt. Och våra stjärnor måste leverera framåt.

2. Teddy Lucic blev avblåst för felaktigt inkast.

Christiano Ronaldo och hans värld

Alla jag vet är ense om två saker gällade Christiano Ronaldo.

1. Han har många fantastiska egenskaper som fotbollsspelare: snabbhet, speluppfattning, kreativitet, målsinne.

2. Man ogillar honom starkt.

Detta kan verka konstigt, men det är hur logiskt som helst. Jag menar, hur många gillar Yngwie Malmsteen? Jag kan spy hur mycket galla som helst överRonaldo. Han ser ut som ett totalt slajm. Han filmar ständigt. Hans ego är uppblåst. Han verkar inte ha någon humor. Noll självdistans. Under Champions League-finalen får jag vatten på min kvarn. Visst, han står för flertalet förstklassiga uppvisningar; inte minst gör han ett snyggt mål. I andra halvlek kroknar United. Man tappar mittfältet och Ronaldo tvingas försöka göra mycket på egen hand. Så långt inget konstigt. Men när han har chansen att frispela Rooney framför mål väljer han att avsluta själv, ur dålig vinkel, och missar. Rooney blir vansinnig, men Ronaldo möter inte hans blick. Heltne poängterar att detta händer ofta - han ignorerar lagkamraterna. Som om han spelade sin egen match, för att vinna sin egen ära. Otroligt osympatisk egenskap som lagidrottare! Under straffläggningen håller han helt på att ställa till det. Resolut invid stolpen? Nej, givetvis ska han leka Maradona. I en Champions League-final! Han missar straffen, men United har tur och reder ut det hela. Synd - för jag tycker det hade varit väldigt intressant att se efterspelet. Ronaldo har en löjligt bra säsong i ryggen, med ett snitt på nästan ett mål per match. Trots det faller ganska många sura droppar i bägaren. Hade straffmissen fått bägaren att rinna över? Vem vet. När slutsignalen går sluter hela Man U upp i lycksalig segerdans. Alla utom Christiano Ronaldo. Han ligger ensam en bit bort och gråter.

Strage, Lucic och p11

Går in på DN:s nätsida för att läsa om Zlatans triumfer, men fastnar helt i Fredrik Strages briljanta krönika om skitnödiga pop-tyckare och om hur dessa coola killar ofta låtsas gilla uppenbart o-cool musik i syfte att själv framstå som ännu coolare. Läs själv här.

Vad som är ganska intressant är att jag och Heltne länge vurmat för uppenbart o-coola fotbollsspelare (t ex Teddy Lucic). Detta är naturligtvis främst för att det är roligt - en gång fick vi nästan en hel uteservering att skandera Teddy Lucic, Teddy Lucic, Teddy Lucic. Detta efter en match där han utgått efter tio minuter, skadad. Fantastiskt roligt. Dock måste jag erkänna att min vurm för o-coola fotbollsspelare också handlar om att jag själv vill framstå som cool. Kanske villjag distansera mig från gapiga, fulla, förmodat hustrumisshandlande pucko-fans? Hävda mig själv i en förutsägbar, humorlös, oreflekterad machokultur. Kanske är jag fortfarande bitter för att jag aldrig själv blev bra på fotboll som barn? I de fulla, gapiga pucko-fansen ser jag mina gamla överlägsna lagkamrater i Brages p11-lag och jag vill på något sätt hämnas på dem. Ställa mig över dem. Kanske är jag bara desperat på uppmärksamhet? En evig pajas som alltid måste gå på tvären. Kanske är jag smått genial?

Säkert är att jag inte är ensam. Tillsammans ska vi fortsätta tramset! Visst?

Med andra ord så...

Jag ska försöka sätta fingret på vad jag och Heltne menar (till alla som må undra):

Även om det, i sig, är otrevligt med kuk-fitta-snack och, i sig, är frustrerande och förvirrande att nej betyder nja betyder ja - så är det Sanningen.

Sanningen är x.
Debatten är y.
Humor är z.

x=x
y=y
x+y=z
x/y=z
x*y=z

Obs! y*z=x

Och...

Zlatan=Zlatan

Kuk, fitta och Henke Larsson

Det var för sju år sen. Jag hade under några år varit helt besatt av Neil Young. Jag lyssnade till hans musik flera timmar varje dag, försökte skriva låtar som hans, texter lika naivt poetiska som hans. I stolsfickan på flyget från Cochabamba till Rio de Janeiro läste jag att Neil Young skulle ha en konsert på en stor festival utanför sambastaden. Under tiden jag var där. Jag hade aldrig hört Young live. Det var en dröm, lika viktigt som någon. Jag började svettas. Kontot var länsat och det var fredag kväll, bankerna hade stängt hemma i Sverige. Men vad har man inte en godhjärtad pappa till. En pappa som förstår hur viktigt det är med pilsner och rock’n roll. Pappa, som en gång fixade ett Skandiabankenkonto till mig, hade ett konto i samma bank som jag och vips var pengar i Brasilien via telefon. Mytiskt.

Festivalen hölls på ett stort fält ett par mil utanför Rio. Det var utsålt, 130 000 biljetter! Jag kryssar omkring bland de dansande festivalbesökarna, dricker Heineken och lyssnar med ett halvt, halvt öra på Sheryl Crow och Dave the Matthew band. Plötsligt är det någon som knackar mig på axel och säger ”du är från Sverige va, jag känner igen dig”. Det visar sig vara en snubbe, jag har glömt bort vad han heter, som jobbat på Ericsson i Stockholm i många år och på något sätt sprungit över min musik. Vi står och samspråkar lite om svenskt och brasilianskt, betar av ämnena fotboll, silikonbröst och allmän brasiliansk sexfixering. Min nya vän är precis som jag rätt full och bara så där har vi kommit in på att diskutera fittor. Eller rättare sagt, jag lyssnar jag till hans utläggning om hur olika man använder ordet ”fitta” i Sverige jämfört med Brasilien. Han säger: ” Ni måste respektera fittan! Fittan är något mycket vackert, något heligt! Till exempel skriker många idrottare fitta när dom misslyckas med låt säga att göra mål. Det är inte respekt! Fittan ska smekas, vårdas, dyrkas!” Jag kan inte annat än att hålla med, bjuder på ytterligare en Heineken och fortsätter samtalet med att fråga om han diskuterat ämnet med någon svensk tjej, och vad hon i såna fall hade att säga i fråga.
När Neil Young börjar spela, klockan är runt halv tre på natten, tränger vi oss längst fram i publiken, tar av oss i bar överkropp och håller om varandra till Crazy Horse elektriska mangel. Livet under månen är som när det är som verkligast.

Och då undrar du; vad har det här med Henke Larsson att göra? Jo, det ska berätta. Jag fick i veckan, från hundra procent trovärdiga källor, höra att Henke är trashtalkens mästare. Han fullkomligt spottar ut sig könsord och ”din mamma…” till höger och vänster, han kan inte hålla tyst. Kanske borde man bli lite upprörd och besviken, min bror blev det. Men jag känner nog mest tvärt om. Visst, i både teori och i praktik – där och då, på plats – kanske det inte är så mysigt med en massa kuk och fitta och grabbar som skriker ”din mamma…” till höger och vänster. Men liksom på avstånd måste jag säga att jag sympatiserar med människan som håller en fasad uppe, men som bakom den lever ett, i lagom mån, politiskt inkorrekt liv. Som om det verkligen går att ”få vara sig själv en stund” på fotbollsplanen, hur lite queer än ”får vara sig själv för en stund” innebär. Jag kan inte säga att Henke Larsson har vuxit i mina ögon på grund av att han på planen trashtalkar som ett lamadjur på vilket zoo som helst. Men jag tycker faktiskt om honom lite mer. Visst, man ska respektera fittan, precis som kuken. Men det är bra med lite dubbelmoral. Den som inte syndar blir inte förlåten ungefär. Hur logiskt och ologiskt som helst är Henke Larsson mer människa nu, och det är sjukt sympatiskt. Ni förstår exakt vad jag menar.

Henrik tillbaka (2)

Det är väldigt kul det här med Henrik. Inte minst Henrik och journalisterna. För Henrik har nått en status där han inte kan bli sågad. Han har brutit igenom barriären. Så där som - just det - artister kan göra. Som bob dylan. Dylan har blivit större än tyckar-kåren, och ingen recensent rår på honom. När han gör en skiva är det bra. Även om det skulle vara dåligt. För det stora konstnärskapet går vidare. Och när han turnerar kommer folk, även om man inte hör vad han sjunger. (i sverige heter motsvarigheten ulf lundell.) Så är det med Henrik just nu. Har man dött och fått liv tillräckligt många gånger bilr man till sist odödlig. Begreppet för detta är "kult".

Men samtidigt finns den en skillnad här jämfört med konsten: i fotboll gäller lagen om bröd och död. Om Dylan ger ut en skiva sker det inte på någon ung och lovande artists bekostnad (nåja). Men om Henrik spelar spelar inte zlatan/elmander, etc. Han har redan tagit marcus bergs plats i truppen. Inte så kul. Men ingen klagar. Och den intressanta frågan är: Hur dåligt kan Henrik Larsson spela utan att bli utskälld i media? (Jag tror att han kan få låga betyg, men det är skillnad på att få låga betyg och att bli utskälld.)

För övrigt förutspår jag att Anders Svensson blir svensk medias nästa konstinstallation, och jag längtar till den dagen.

Naej, det känns väl kul

Henke är tillbaka i landslaget lagom till EM och det är lite deja vu-känsla över det hela. Men givetvis jublar man! Jag älskar Henke Larsson! Naturligtvis ska alla medier vrida och vända på det här med att han gör ny comeback. Vad sa Lagerbäck? Vem ringde? När ringde de? Vad var det som fick honom att ändra sig? Och bla bla bla... Jag tycker det är fantastiskt skoj att jämföra bilden Henke själv ger genom media, med vad som uppenbarligen är Sanningen. Sanningen lär ju vara att han, likt en konstnär, går på total feeling. Sverige torskar snöpligt mot Senegal 02 och han blir så arg att han råkar sluta. Sen kommer han på att fotboll är det bästa han vet och hoppar på tåget igen, hej hopp. Slutar igen när han är tjurig. Och tillbaka. Mönstret är tydligt; han är en ren känslomänniska. Vilket i min bok gör honom om möjligt än mer älskvärd. För det är väl det som gör idrottsmannen? Att det är på liv och död. Man ger allt och visar känslor. Lever ut! När det går dåligt vill man dö och försvinna. Men när det gäller ger man ALLT! Skoj då att höra honom själv sätta ord på sitt beteende. "Naej, jag fick frågan och jag kände mig sugen, såatte, det är något jag naturligtvis ser fram emot". Totalt intetsägande. Och jätteroligt! Vilket jävla fullblodsproffs! Komma undan med att bete sig som en barnrumpa genom att fullkomligt neutralisera sig själv i media. Det är lustigt att journalister som älskar Henke drar sig för att skriva om Sanningen, då de förmodligen tycker att den är osmickrande. Fram med Sanningen, tycker Matchen i matchen. Den ska göra oss fria, som nån sa.

Matchen i matchen - SVT 1-0

Sist någon gjorde ett inlägg här började maskrosorna slå ut. Nu sprids fröna för vinden. Vi har suttit på Palermo och druckit sjutvåor. Alexandersson har huvudvärk. Idag kom syret tillbaka. Plus 12 grader. Dags att hugga. 

Måste kommentera SVT:s lilla ploj; att göra The old switcheroo mellan Fotbollskvälls och Kobras redaktioner och programledare. Klart bra initiativ. Man begrep att det inte skulle kunna bli dåligt. Men. Jag är ändå besviken. För det hade kunnat bli så ofantligt mycket bättre. Kobragänget förde en, kom igen, ganska ointressant diskussion om huruvida fotbollsjournalister är objektiva. Fotbollskvällgänget körde fotbollsstuket, fast med kultur i fokus. Kul? Tja, inte särskilt. Tyvärr. Samtliga inblandade tycks ha trott att konceptet i sig var kul nog. En given seger, liksom. Det enda som var riktigt roligt var när Staffan Lindeborg spelade flygel och Glenn Strömberg gissade kompositörer. Duon med stort D skapar som vanligt magi. I övrigt var det fan G-minus. 

Nej, då är det tur att vi på Matchen i matchen förstår att den bästa länken mellan fotboll och kultur är den flyktiga. Det är där det bränner till. Som ett bra citat av Glenn Hysén; Det händer. Vi garvar. Livet går vidare, men blir lite lite bättre. 

Det här med genus #5

Fotbollsvåld. Ett missförstått (manligt) geni. Och familj. Klart det har med genus att göra!

Det här med genus #3

Läser på Aftonbladets nätsida att Ronaldo blivit gripen i Rio med tre transvestiter på ett hotellrum. Han sägs ha gett dem pengar, men sen går meningarna isär och frågorna är många. Varför gav han dem pengar? Visste han att de var män? Vad var han egentligen ute efter? Polisen sägs ha gått på Ronaldos egen linje; han blev lurad att de var kvinnor och försökte sedan betala dem för att lämna honom ifred utan ståhej. Han var bara ute efter att ha lite kul!

En hel, hetronormativ, fotbollsvärld drar en lättnadens suck. Vara otrogen mot sin fru kan man gärna vara. Betala för det går också bra, om det nu var så. Men bög!? Hemska tanke!

Det här med genus #2

I lördags hade en kär vän som är fotograf vernissage på trendigaste adress i SoFo. Efter att ha blandat de flesta sorters alkoholhaltiga drycker slutade det med att det samlade sällskapet sjöng allsång på Kvarnen. Jag minns två låtar: Sunday bloody Sunday med U2 och Highway to hell med AC/DC. Jag minns också vagt att folk dansade på borden och att flera män hade bar överkropp och hår på bröstet.
Så helt logiskt var bakfyllan i går djävulskt aggressiv. Jag och Elvis lyckades så småningom komma med ett tåg från huvudstaden hem till studentstaden. Och det var någonstans mellan Märsta och Knivsta som Elvis kom på det lika självklara som naturliga genidraget. Framme var det sol och kontinental vår. Stolt som en pojkvän tog jag hennes hand och gick vid hennes sida över Kungsgatan in på Dragarbrunnsgatan till O'learys – the genuine Boston-American Sportsbar. Där beställde vi varsin stor stark och gick in så långt vi kunde komma i sportmörkret. På en av de 37 tvskärmarna visades Trelleborg-Hammarby. Tre öl, 90 minuter och 1-0 till Trelleborg på straff senare var det dags för söndagsmiddag hemma hos familjen Willemark-Andersson. Kajsa hade lagat älgstek, brunsås och hasselbackspotatis.

Arsène Wenger och ett moraliskt dilemma

Som fotbollsentusiast med idealistiska tendenser ställer Wenger mig inför ett dilemma som jag i skrivandets stund inte vet hur jag ska hantera. Jag har alltid - sen Limpars dagar! - varit svag för Arsenal och vill naturligtvis att de ska vinna. De senaste åren har Arsenal ju dessutom gått från "boring-boring-Arsenal" till "young guns" så att man till och med kan hålla huvudet högt när samtalsämnen som spelglädje, offensivanda och teknik kommer upp. Men samtidigt har de allra senaste åren bjudit på en trend: Arsenal sunkar ihop sig framemot våren. Mars månad är synnerligen katastrofal.

Vad beror detta på? Jo, det är här det moraliska dilemmat kommer in i bilden. En teori är att det handlar om Wengers stolhet. Han sköter om sitt lag som vore det en örtagård, och allra gladast blir han när han lyckas fostra unga, späda skott till vackra och väldoftande växter. Det är ingen slump att Arsenal är just unga. Wenger vill forma. Han älskar sin trupp, och hans stolthet över denna skapelse hindrar honom från att göra det andra storlag gör när transferfönstret öppnar i januari: Värva. Då är tillfället att stärka truppen, att köpa in lite vitaliserande vitamininjektioner, att bredda truppen inför den tuffa avslutningen med avgörande matcher i liga och cuper snart varje vecka. Särskilt om man har ett ungt lag borde detta vara avgörande, då ungdom som bekant hänger ihop med ojämnhet och låg lägsta nivå. Men Wenger är för stolt. Han vill inte importera. Han vill lita till sitt eget bygge. Det är nästan som han säger: Vinner vi inte tillsammans så kan det vara.

Och det är klart att det är fantastiskt vackert. Det finns något nästan episkt i detta att skapa en grupp, fostra dem, låta dem växa samman och sen ge dem chansen att själva lösa uppgiften och gå hela vägen. I alla fall när det lyckas.

Det här med genus

Många skulle nog mena att det här med fotboll är något typiskt manligt. Och då syftar jag kanske främst på allt runtikring; det här med att ett gäng träffas, dricker öl och skrålar tillsammans. Jag är ensam man på mitt jobb, och när det blir tal om fotboll är det liksom ingen som höjer på ögonbrynen när jag deklarerar mitt intresse. Däremot anses det lite halvfestligt att min chef, som är kvinna, är stor fotbollsfantast.

Att det finns olika förväntningar på könen är ett faktum, och ofta av ondo - då detta kan vara förminskande och begränsande. Det här med fotbollen är dock något jag roas ganska mycket av; att folk liksom tycks pusta ut när jag, som man, berättar att nu ska jag minsann träffa grabbarna och pricka dilsner och se matchen. Då är allt som det ska, liksom.

Nu har jag börjat köra med den manligaste av manliga repliker. Det händer när en fotbollsmatch krockar med något jag planerat med min fästmö, och någon frågar om jag ska med och se matchen. Då säger jag att jag ska kolla med regeringen (syftar på fästmön, alltså). Dom flesta förstår att det är ett skämt om stereotypa könsroller. Men vissa bara myser och tänker att allt är som det ska. På något vis är det just där humorn ligger.

Nej, nu får ni ursäkta. Jag ska iväg och besikta bilen, köpa snus och laga min borrmaskin.

Sportfantastens självrannsakan

Igår försökte jag och Heltne titta på hockey. Det gick sådär. Ivriga diskussioner om Håkan Hellströms geni var roligare. En sak beträffande hockeyn är dock värd att ta upp. Det visade sig nämligen, mellan en diskussion om trumsoundet på "Försent för Edelweiss" och en annan, om Håkans tilltagande experiment med olika sångstilar, att jag halvt som halvt håller på HV 71 och att Heltne halvt som halvt tycker illa om HV 71. Vi kommer fram till att dessa ståndpunkter kan spåras tillbaka till mellanstadietiden, då jag på grund av det enligt mig lustiga lagnamnet HV 71 lånade laget en liten plats i mitt hjärta - och Heltne på grund av det enligt honom töntiga lagnamnet gjorde det motsatta. Detta sitter alltså i, fortfarande! Jag efterlyser forskning inom detta område. Tänk att läsa en bok där folk får träda fram och berätta vad det är som gör att de gillar vissa lag och tycker illa om andra. Eftersom man som regel bestämmer sig för vilka lag som är bra redan som barn lär det ju vara väldigt vanligt att grunden för besluten är barnsliga. Snälla - dela med er, kära (sju) läsare!

Andra exempel på lag jag halvt som halvt hejat på genom åren på grund av deras lustiga lagnamn är:

Lugi (handboll va? Eller är det basket?)
Häcken
Polisen (var det också basket?)
Rögle
Spårvägen
Nottingham (för att sheriffen i Robin Hood hette lika)
Tampa Bay
Pittsburgh (lät som pitt och hamburgare, ihopslaget)

Vad Kim Källström skulle göra om han inte var professionell fotbollsspelare

När jag och Ribban träffas och tittar på fotboll hamnar vi ofta i diskussioner om vad spelare skulle ha för jobb om de inte var professionella fotbollsspelare. För italienska spelare handlar det inte så sällan om yrken relaterade till maffian: torped (Luca Toni), lönnmördare (Pirlo), consigliere (Totti). För engelska spelare är det andra yrken man kommer att tänka på: Gerrard (it-konsult), Terry (anglikansk präst), Crouch (parkskötare). Sen har vi spanjorerna som många skulle spela i gitarrbaserade indiepopband (Torres, Puyol), fransmännen som de flesta skulle vara arbetslösa (Henry, Viera) och tyskarna som i princip alla skulle jobba som banktjänstemän eller inom administrationen för någon nynazistisk rörelse (Podolski, Kahn).
Svenskarna då? Det är både lättare och svårare, vi känner ju deras kulturella bakgrunder så väl. Hur som helst, här kommer ett litet förslag på vad spelarna i en tänkbar EM-elva skulle syssla med om de inte var fotbollsproffs.

Andreas Isaksson – samordnare/truckförare på sminkkedjan Kicks huvudlager i Malmö.
Mikael Nilsson – ljudtekniker på P4 Halland.
Olof Mellberg – vice Sverigechef för ett försäkringsbolag med huvudkontor i London.
Petter Hansson – grisbonde.
Fredrik Stoor – färdig systemvetare i maj.
Fredrik Ljungberg – lärare i idrott och engelska, årskurs 4-9.
Anders Svensson – säljchef för tv/video på ONOFF i Borås.
Kim Källström – siktar att komma in på Göteborgs universitets arkitektutbildning via arbetsprov, men har tyvärr misslyckats tre år i rad.
Kennedy Bakircioglü – pizzabagare på en populär pizzeria i Södertälje centrum.
Zlatan Ibrahimovic – taxichaufför för och delägare i framgångsrika uppstickaren Möllevångens Taxi AB.
Johan Elmander – arbetssökande, men mycket intresserad av radiostyrda flygplan.

Lagerbäck som en kritik av den anständiga smaken

I helgen var jag i Schweiz och gjorde ett jobb för den schweiziska turistbyrån. Uppdraget var att åka omkring i landet och sedan mer eller mindre förutsättningslöst skriva en text om vad jag upplevt. En av platserna jag besökte var Lugano, i den italienska delen av Schweiz, och det fyrstjärniga hotellet Villa Sassa där svenska landslaget ska bo under fotbolls-EM. Hotellet är ett hopplöst själlöst komplex av ändlösa korridorer och sviter med ett överdåd av vulgär medelhavsmarmor och förgyllda jättespeglar. För att inte tala om det futuristiska gymmet och det östasiatiska spat i källaren. Vårt landslag kommer att trivas som braxen i Fyrisån.
Höjdpunkten var när hotellmanagern stolt visade den komplett smaklösa "the Royal Suite". Han berättade att Mr Lagerbäck ”had felt in love with it the first second he layed eyes on it”. Manager sa också att Lagerbäck hade sagt att han var ”totally knocked by the extremely great scenery”. Vyn från Mr Lagerbäcks balkong, den på bilden ovan, är för all del storslagen, men det var ändå väldigt roligt sagt. Av den konsekvent humorlösa managern, liksom av vår egen poet Lars Lagerbäck. Lagerbäck är för övrigt en av världens roligaste personer. I måndags ringde jag honom för en kommentar angående valet av Lugano och Villa Sassa. Han sa: “näe, grabbarna ville kunna ta en latte på stan”.

Där skon klämmer

Det är fantastiskt att vara Arsenalsupporter. Och frustrerande. Det fantastiska är att laget oftast spelar fantastisk fotboll; de har mycket boll, är rörliga, spelar på ett tillslag, etc. Det frustrerande är att de inte sällan har svårt för det viktigaste: att få in bolljäveln. Vissa matcher är rena tortyren att bevittna. Man fullkomligt äger matchen och har 75% bollinnehav - men i motståndarnas straffområde blir det handboll. Försvarande lag ställer upp sig likt ett handbollsförsvar och Arsenal bollar runt, försöker skära igenom. Men här tar det stopp.

Under gårdagens förlustmatch mot Liverpool i Champions League påtalade Strömblad att sex av de sju senaste Arsenalmålen kommit på fasta situationer. Det är intressanta siffror för ett lag med ambitionen att verkligen spela fotboll. Igår gjorde vi visserligen två brillianta spelmål - men räcker ändå inte hela vägen. Vad fattas?

På många sätt är Arsenal jämförbart med Barcelona. Man har en tydlig spelidé, satsar enorma pengar på att scouta unga spelare med de specifika egenskaper man efterlyser, spelar en rörlig, offensiv och vacker fotboll. Vad är det som gjort Barca till ett framgångsrikare lag de senaste fem åren?

Jag vill hävda att det helt klart handlar om toppanfallare. När Arsenal hade en skadefri, formstark Henry på topp hände det grejer! Nu är han i Barcelona och Gunners får hushålla med en ofta skadad Van Persie och en på tok för ojämn Adebayor. Det har visat sig att Adebayor hållit bättre än jag förutspådde inför säsongen, men jag menar bestämt att han inte är tillräckligt bra. Henry kunde trolla fram målchanser. Adebayor bränner friläge efter friläge. Karl är helt klart en bra forward, visst, men ska man vinna titlar åt sitt lag måste man ha högre lägstanivå. Arsenal behöver en forward av yppersta världsklass, för i övrigt är man ett lag av yppersta världsklass.

Vad som märkligt nog gör gårdagens förlust lättare att hantera är att Arsenal tappar matchen efter Liverpools 1-1-mål. Det är snart sagt omöjligt att slå ut Liverpool ur CL. De har någon slags magisk växel de sätter in - och de spelar med ett jävla hjärta! Man kan inte annat än buga sig. Och Torres har ju visat sig vara ett helt ok köp... Chelsea kommer att ryka i semin, lita på mig. Jag tippar att vi får se Liverpool-Barcelona i finalen. Henry avgör.

Ravelli då?

Apropå expertkommentatorer så har vi ju ett stundande stort mästerskap, och då brukar man prova nya experter. Ur bronslaget från 94 kan jag på rak arm lista en hel radda som provat lyckan vid micken: Jesper Blomkvist (god dag yxskaft), Pontus Kåmark, Kenneth Andersson (Zzzzzz...), Martin Dahlin ("Jag skulle ranka Ashley Cole som en av världens tre bästa vänsterbackar, offensivt."), Thomas Brolin (karln gillar inte ens fotboll längre). Försöker minnas huruvida Ravelli någonsin kommenterat. Någon som vet? Han måste ju helt klart vara sugen, så som han alltid håller låda. Frågan är om någon vågar ta in honom. Vi lär få återkomma till detta.

Tillbaka till Champions League

Blir inte klok på alla nya kommentatorkonstellationer Via Sat envisas med att prova. Jag anser att duon Hysén-Strömblad är total värdsklass. Klart man blir sur när man får Strömblad-Mjällby! Och igår hamnade Glenn ihop med nån annan pajas. Klart ok kvalitet, förvisso, men kommentatorerna ska ju stå för trygghet. Det ska vara lika jämt, så det känns som att de är en del av kompisgänget. Det tar ju tid för ett kommentatorspar att bygga upp ett fint samarbete. Tänk bara på hur Strömberg-Lindeborg trätte innan de blev brothers på allvar.

Tur i alla fall att Mjällby är tillbaka i studion, för då slår jag och Heltne av ljudet och lyssnar på skivor. Pausen igår bestod av Mjällbys utomjordiska mittbena och Håkan Hellströms nya.

Glenn la en grym kommentar igår! När Pizzaro lackar ur på Ronaldo för att han jamsar runt med sina överstegsfintar och helt sonika sparkar ner honom, ger Hysén Pizzaro sina sympatier och säger surt om Ronaldo: "Sluta larva dig. Spela fopåll." Hade varit kul att höra Strömblad säga något töntigt efter det.

Drömgränsen

Ok. Förra inlägget får avsluta vår orgie i look-alikes. Ska härmed stolt meddela att Svennis var vårt 100:e inlägg på Matchen i matchen. När vi startade den här bloggen hade vi ingen aning om hur stor den skulle bli. Vad som började som något närmast internt har växt och växt. Idag har vi sju läsare.

Nu följer Champions League-raffel och snart ett EM-slutspel. Vi kommer att vandra med er, hand i hand. Nya drömgränsen är satt till 200 inlägg.

Edman kommer inte slå några inlägg i sommar. Så kan det gå.

Look-alikes #10: Svennis

Look-alikes #8: Pirlo

Look-alikes #7: Kaka

Look-alikes #6: Guti

Look-alikes #5: Ballack

Look-alikes #4: Del Piero

Look-alikes #3: Wayne Rooney

Look-alikes #2: Buffon

Look-alikes #1: Bosse Pettersson

Konungens återkomst

Sylvester Stallone gör en ny Rambo-film. Harrison Ford gör en ny Indiana Jones-film. Mot denna bakgrund känns det inte alls långsökt att hoppas på att Henke Larsson skulle göra ett sista stort mästerskap.

Jag tänker mig en offensiv mittfältsroll. Zlatan släpar bakom Elmander. Chippen stannar hemma vid poolen. Ljungberg gör sitt livs turnering. Vi går till final. Mot Italien. Det står 0-0 fram till 92:a. Då kapar Materazzi Henke vid straffpunkten och Zlatan slår in straffen stenhårt i högra krysset. Henke bryter benet och lägger dojorna på hyllan, en gång för alla. Bragdguld på det. Och Aftonbladets läsare röstar fram Henke som världens bästa svenska fotbollsspelare. Oksana lämnar Chippen för Kid Rock.

Och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.

Bamse, Zlatan och Cambiasso: yxmördaren från Patagonien

I går, mitt i matchen, kom jag att tänka på Bamse och sjörövargänget som aldrig lyckas med någonting för att de är så jävla dumma.
Inter är ett gäng jubelegoistiska sjörövare (tänkte ni också på att Zlatan i går såg ut som en birollsinnehavare i Pirates of the Caribbean). Cambiasso, yxmördaren från Patagonien; Materazzi, knivmördaren från Sicilien; Zanetti, med-bara-händermördaren från Buenos Aires mörka gränder... Det krävs en riktigt dum sjörövare för att med gult kort satsa med dobbarna före. Vid mittlinjen?!! Totalt obegripligt. Först blev jag lite ledsen. Jag tänkte på Mästaren och hans krossade möjligheter att bli älskad och beundrad av en hel värld. Men sen blev jag nykter igen och konstaterade: fotboll är rättvist och sjöröveri är inte ok.

Tvivlaren och Mästaren

0-2 och en hel värld som inte tror att Inter klarar av att vända. Inga andra matcher spelas parallellt med Inter-Liverpool, i kväll har Zlatan möjlighet att bli stor på riktigt. Hur många såna här chanser kommer han få i sin karriär? Två till?
Jag har aldrig trott ordentligt på Zlatan. Jag älskar honom som tvivlaren älskar Mästaren. Han måste hela tiden bevisa för mig. Nästan alltid spelar han kasst. Han har varit riktigt bra i ett par av 30, 35 matcher jag sett med honom. Hans magi är fragment som svept förbi i tv-bilder, rykten som sprids av ängsliga tidningskrönikor. Men i kväll, i kväll tror jag på Zlatan. Jag vädrar konst och jävligt mycket jävlar anamma. Inter kommer inte gå vidare, men Zlatan gör sju mål i kväll. Jag är helt säker!

Apropå rykten – trovärdiga källor tasslar om att matchenimatchen har en intervju på gång med Michel Platini...

Milan – Arsenal

– Piro är fan snyggast i världen.
– Nej, då är Maldini snyggare.
– Men han är typ Hollywoodsnygg. Han skulle kunna göra nutida Ben Hur-roller
– Nej, du blandar ihop vad Hollywood vill och vad de gör.
– Pirlo är hur som helst Borlängesnygg.
– Borlängesnygg, vad är det? Mjällby, är han Borlängesnygg?
– Mjällby? Inte ens Mjällbys fru tycker att Mjällby är snygg.
– Men nämn någon annan som är Borlängesnygg?
– Magnus Jäverling.
– Jag förstår. Men Kaka är snygg, det säger min flickvän.
– Hon har fel, Kaka är ful.
– Nej, han är inte ful, min flickvän har sjukt bra koll. Han är snygg! Och så är han queer.
– Han är ful som en ful version av Karate Kid.
– Kaka är queer!
– Queer hur då?
– Han är pingstvän och älskar Jesus, det är sjukt queer.
– Det är sant. Adebayor har skaffat ny frisyr, det var fan på tiden.
– Vad hade han för frisyr förut då?
– Alicia Keys-frisyr.
– Just ja.
– Varje gång jag ser Flamini ser jag honom på scen med ljusgrön pikélacoste, Ray-Banglasögon och en vit Strata spelandes jävligt smart New York-pop.
– Vad har han för pose då?
– Har man solglasögon behöver man ingen pose.
– Det är sant.
– Pato, Messi, Källström. Medlemmar i Döda poeters sällskap.
– Adebajor, Seedorf och Ruud Gullit. Medlemmar i Svarta Pantern.
– Det var fan rasistiskt sagt.
– Hleb är sjukt lik Willem Dafoe, en gammal Willem Dafoe.
– Konstig grej det där att se ut som någon annan när den personen är gammal, fast man själv ser ung ut.
– Ja.
– Sagna ser ut som ett lotteri.
– Ja.

Tonight's the night

Idag står världsrymden inför en mycket intressant fotbollsmatch. Sega gamla sur-Milan tar sig an det unga spelskickliga Arsenal, som bara fick 0-0 hemma för två veckor sedan, trots spelmässig dominans. Inte undra på att man är Arsenal-fan, när ett gäng 20-åringar spelar ut rutinerade världsstjärnor! Thomas Nordahl får ursäkta, men finns det någon rättvisa i världen tar Arsenal kvartsfinalplatsen i kväll. Ett troligt scenario är att Milan gör ett tidigt ledningsmål, backar hem och surar sig igenom hela matchen. Arsenal har 75% bollinnehav, trots bortaplan. Theo Walcott kommer in i 74:e. Dundrar in den från 30 meter i 92:a. Pippo börjar grina.

(Och Glenn gör en jätte-match).

Vad är ... Surrealism?

Tänkte bara tipsa om att ikväll tävlar Glenn Hysén och Johan Mjällby mot varandra i Jeopardy på Tv4.

I skuggan av J-O

DN publicerade igår en intervju med vår näst mesta bordtennisstjärna, Jörgen Persson (Jag älskar Staffan Lindeborgs sätt att tydligt artikulera hans namn). En fin intervju om en karriär i geniet J-Os skugga. Värt att notera var att Jörgen nämnde musik som största fritidsintresse. "Jag gillar Ramones, Josh Rouse, Ryan Adams och obskyr soul-musik". Jörgen berättade också att det finns en särskild pingiskultur på västkusten och en annan i Stockholm; medan Jörgen, Stellan och de andra tränar arslet av sig och är stolta över det så kör J-O, Äpplet och de andra Stockholmarna med en lite nonchalant attityd; vi är så jävla bra att vi inte behöver träna, typ. Läs hela intervjun här.

I sommar ska Jörgen, 42, åka till Kina och försöka ta sin första efterlängtade OS-medalj. Man kan inte annat än lyfta på hatten och önska lycka till. I hörlurarna kommer han ha fin countryrock och obskyr soul. Jörgen, om du läser det här ska du få ett musiktips. The Sadies. Grymt fin americana med genomgående fina melodier, skönt psykedeliskt sound och underbara Lynard Skynard-doftande gitarrer. Kolla deras myspace!

Patrik Sjöbergs mardröm

I går hoppade Stefan Holm högre än 2,30 för 119:e gången i karriären. Då tog han av sig hopptröjan och satte på sig en t-shirt där det stod: ”119 Holm är fler än 118 Sjöberg”.

– Det är inte bara han som får provocera, kommenterade Holm sitt hyss.
Stefan Holm. En av världens roligaste människor.

Mjällby, Pirlo och Flamini. En ska bort!

Igår hade Matchen i matchen redaktionsmöte och avnjöt tillsammans Arsenal-Milan. Givetvis balsam för själen! Dock anser vi alla att det är av vikt att Johan Mjällby får sig en tjänga. När han bisitter Åkesson i studion kan man med lite god vilja bortse från hans totala oförmåga att säga något intressant över huvud taget. Detta tack vare hans fantastiskt konstiga utseende. Frisyren är bakåtslickad page anno 93. Ofta kompleteras håret med någon märklig skäggfrisyr. Hans käkben är abnormt. Och kära nån vilka kavajer han har! Med andra ord: det visuella tar över - och skyler hans inkompetens som expert. Igår ersattes han av maistro Glenn i studion och tog själv Glenns plats som Strömblads bisittande kommentator. Totalt bottennapp. Han sa ingenting roligt. Han sa ingenting intressant. Ingenting tänkvärt. Kom inte med några vettiga analyser. Inga anekdoter. På toppen av detta sluddrade han när han pratade.

En annan sak jag vill poängtera är att Pirlo är snyggast i Milan. Flamini dito i Arsenal.

Saker man pratar om i Ribbans tv-soffa

I går tittade jag, min vän Ribban och vår underbara vän Elvis på Liverpool mot Inter. När Jake the Snake än gång i tiden fanns vid vår sida hade samtalen ofta en touch av freds- och konfliktproblematik. Till exempel var det mycket matchen-i-matchen.
I dag ser samtalsämnena lite annorlunda ut, och det är väl naturligt för oss ”runt trettio”. Till exempel spekulerar vi ofta om vilken typ av inredningsstilar olika spelare har. Ja, eller hur samtalet om barnuppfostran låter när Mourinho och Manchini äter middag tillsammans.
Hur som helst tänkte vi här ge en halvleks fragment ur gårdagens samtal:

* Ribban har köpt en turkosblå juciepress. Han vill ha en kommentar. Heltne säger: ”den är skenbart naivistisk, den är som en liten liten människa av den blekblå sorten”.

* Zlatan levererar sanningar i en inför-matchen-intervju på hans favoritrestaurang. Han säger till exempel: ”orkar man inte uppmärksamheten, då får man problem”, ”jag känner mej vanlig, å ja hoppas att ja äe dä åsso”, ”det är på plan du avgör vem du är”. Ribban säger till Heltne: ”Nya Zlatan är som när du bestämde sig för att bli snäll. Det verkade svårt för dej i början, du var liksom osäker i din snällhet och den kändes inte helt autentiskt. Men, som vi säger i Borlänge: det handlar om att göra det man gör när man gör det. Det gjorde du, och det gör Zlatan.”
Elvis nickar.

* Materazzi har en ny tatuering, en italiensk flagga på underarmen. Ribban berättar om sina nya domherretatueringar han ska göra. Tid är bokad och allt. Och så säger han: ”om Liverpool pressar Inter kommer Materazzi få rött kort inom 20 minuter.”

* Elvis målar sina naglar. De blir svalt röda på ett mycket klädsamt sätt samtycker Ribban och Heltne. Körsbärsröda säger förpackningen. Ribban blir upprörd och menar att det handlar om falsk marknadsföring: ”Vem som helst kan ju se att de är jordgubbsröda”. Sen berättar han om ett favoritställe vilda jordgubbar i Borlänge, inte långt från Kupolen.

* Hysén säger att ”Mascherano är en mittfältare á la Linderoth. Defensivt”. Ribban och Heltne hoppar jämfota av lycka.
Elvis har somnat.

* Raul gör 1-0 till Real mot Roma. Mjällby kommenterar från studion, i ny frisyr á la Tre solar. Han säger att Raul är ”magisk”. Heltne menar att det förmodligen är det första sympatiska Mjällby någonsin sagt. Ribban förstår. Heltne fortsätter att berätta om en intervju han gjorde med Mjällby i Glascow. Mjällby körde tuff Mercedes och hade tuffa designtrasiga jeans och tuffa oakleybrillor i pannan. Och så ville han till exempel inte prata om vad han tyckte om Lagerbäcks ungdomspolitiska engagemang i Centern.

* Materazzi blir utvisad efter 23 minuter. Ribban säger att domaren påminner om ”han i Antikrundan som tar skåpen när inte Knutsson tar dem”.

* Det är halvtid och det kära ämnet fotboll vs hockey kommer upp. Ribban: ”Man måste vara sjukt smart för att spela hockey. Icing till exempel." Heltne: "Ja. Det finns ju inte icing i fotboll. Dessutom bygger hockeyspelare sina hus själva. Fotbollsspelare köper hus."