Arsène Wenger och ett moraliskt dilemma

Som fotbollsentusiast med idealistiska tendenser ställer Wenger mig inför ett dilemma som jag i skrivandets stund inte vet hur jag ska hantera. Jag har alltid - sen Limpars dagar! - varit svag för Arsenal och vill naturligtvis att de ska vinna. De senaste åren har Arsenal ju dessutom gått från "boring-boring-Arsenal" till "young guns" så att man till och med kan hålla huvudet högt när samtalsämnen som spelglädje, offensivanda och teknik kommer upp. Men samtidigt har de allra senaste åren bjudit på en trend: Arsenal sunkar ihop sig framemot våren. Mars månad är synnerligen katastrofal.

Vad beror detta på? Jo, det är här det moraliska dilemmat kommer in i bilden. En teori är att det handlar om Wengers stolhet. Han sköter om sitt lag som vore det en örtagård, och allra gladast blir han när han lyckas fostra unga, späda skott till vackra och väldoftande växter. Det är ingen slump att Arsenal är just unga. Wenger vill forma. Han älskar sin trupp, och hans stolthet över denna skapelse hindrar honom från att göra det andra storlag gör när transferfönstret öppnar i januari: Värva. Då är tillfället att stärka truppen, att köpa in lite vitaliserande vitamininjektioner, att bredda truppen inför den tuffa avslutningen med avgörande matcher i liga och cuper snart varje vecka. Särskilt om man har ett ungt lag borde detta vara avgörande, då ungdom som bekant hänger ihop med ojämnhet och låg lägsta nivå. Men Wenger är för stolt. Han vill inte importera. Han vill lita till sitt eget bygge. Det är nästan som han säger: Vinner vi inte tillsammans så kan det vara.

Och det är klart att det är fantastiskt vackert. Det finns något nästan episkt i detta att skapa en grupp, fostra dem, låta dem växa samman och sen ge dem chansen att själva lösa uppgiften och gå hela vägen. I alla fall när det lyckas.