Uppladdningsguiden #1

Inför vårens CL-drabbningar presenterar matchenimatchen en guide med förslag till uppladdingar under devisen "en match är så mycket mer än 2x45 minuter". Vi börjar med Fenerbahce–Sevilla.

Morgon: Turkiet förknippas långt mindre än det borde med musik. Landet har en stolt historia och ett unikt sound. Sök reda på och ladda ipoden med turkiets klassiska bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen under 80- och 90-talet, samt för att piffa upp det lite av den mer moderna, amerikainfluerade popen. Vad gäller Spanien är det bästa sättet att komma i stämning en lagom mix av latinopop, samt givetvis den rockiga VM-låten från 82 ("Olé, olé, olé. olé - We are the champs...")

Välj kläder i vitt och rött (Sevilla) eller svart och gult (Fenerbache).

Istället för morgontidning, ta del av lagens historia och annan intressant information till exempel här, här eller här.

Under dagen: Ät kebab eller paella till lunch, beroende på sympatier. Läs Rolandsången om riddar Rolands undergång i slaget mot saracenerna i Spanien. Glöm inte att lyssna på musiken som du har lagt in på din ipod.

Matchen: Se matchen med antingen tapas och vin eller turkiskt raki och mezze (tips från det turkiska köket - enligt uppgift det tredje bästa i världen... - finns här)

Snillen spekulerar

Igår var jag hemma hos Heltne i hans nya fina lägenhet. Vi pratade mycket om inredning, för det gör män "runt trettio". Heltne har vita väggar och möbler i mörkt trä. Lampan ovanför matbordet är en vacker second hand-pjäs i mässing. Han är dock inte riktigt kär i sin röda brödrost. Jag försökte förklara för honom att det här med kärlek inte alltid är så lätt. Andra saker vi pratade om var:

1. Att det är svårt att ha en relation till Erik Edman som vänsterback. Däremot är han oklanderlig som landslagsman, med sitt genuina engagemang. Jag och Heltne har ibland tvivlat på att t ex Zlatan tycker landslaget är livsviktigt. Erik Edman står och faller med landslaget, vilket vi tycker är vackert. Vi har också reagerat på att folk, däribland vi själva, tidigare inte har brytt sig så mycket om vad Erik Edman säger och gör, för att på senare tid bli allt mer intresserade. Det tycker vi också är vackert. För två år sedan skulle i alla fall inte jag ha kallat honom poet.

2. Att vi behöver arbeta för att nyansera andras och vår egen syn på Glenn Hysén. Visst är han i många avseenden en ofrivilligt komisk figur. Men vi får inte glömma att han ger så mycket annat också. I sitt kommenterande förmedlar Glenn på många sätt det vi tycker är kärnan med fotboll; Kärlek! Han engagerar sig alltid känslomässigt, är alltid här och nu, faller sällan in i slitna kommentatorsklyschor. Glenn säger ofta saker som "riktiga" sportjournalister aldrig skulle säga. Vi ska dock komma ihåg att Glenn inte är någon sportjournalist. Fotboll är i mångt och mycket ren underhållning. Glenns uppgift är att bistå Strömblad med erfarenhet, humor och ett brinnande fotbollshjärta.

3. Att Rami Shaaban var allt vi ville att han skulle vara när han blev intervjuad i Babbens TV-show tidigare i höstas. Han var märkbart nervös, men gav ändå ett tryggt och ödmjukt intryck. Hur sanningen än är visade han inga tecken på bitterhet för att han ser ut att bli fortsatt nummer två hos Lagerbäck. Han berättade att han tycker mycket om att fika med vänner, men är besviken på bristen på norsk fikakultur. Han berättade också om sin religiösa tro på ett fint sätt. Utan att han kanske tänkt på det själv kan han komma att bli något av en svensk ambassadör för islamsk tro. Det tycker vi också är vackert.

italien: a love story

min yngre bror höll alltid på Italien medan jag gladde mig åt deras nederlag. filmande primadonnor som myglade och maskade och inte var beredda att göra mer än precis vad som krävdes för att vinna. jag störde mig på dem och gladdes åt deras nederlag i VM-finalen 1994 och kvarsfinalförlusten 1998. Inför EM 2000 var allt särskilt upplagt för att avsky Italien. Sverige och Italien var ju i samma grupp och möttes i den sista gruppspelsmatchen, då vi faktiskt ännu hade chansen att gå vidare. Sverige spelade strålande, men kontrades bort av italienarna och ut ur tuneringen. Di Biagio gjorde uppförsbacken outhärdlig med sitt 1-0 sent i första halvlek, och Del Piero släkte definitivt ljuset med sitt mål i andra (däremellan hade Henke kvitterat. Den här dagen kämpade han på topp tillsammans med Sveriges försök till Pippo - Yksel Osmanovski!)

Bitterheten borde alltså ha varit oändlig. Men något hände. Kanske är det fotbollens motsvarighet till Helsingforssyndromet, men jag kände hur mina sympatier för de odrägliga italienarna sakta växte. Och efter semifinalen var jag tagen. Italien ställdes mot hemmafavoriten Holland som gått som tåget. 6-1 mot juggarna i kvarten; man trodde att de skulle gå hela vägen, just som -88. När sedan Zambrotta visades ut i den 34e minuten kändes italien som ett slaget lag. Men då visade de upp en sida som jag inte riktig uppmärksammat tidigare. Italiens försvarsspel hade för mig varit segt gnetande, glädjedödande taktik. Men det jag fick se nu var samtidigt stor konst och en heroisk kamp. Holländarna trummade på, men 10 fördömda män höll ihop linjerna, och längst bak stod den fram till turneringen okände Franscesko Toldo, andramålvakten som fick chansen och tog den. Han hade sin livs sommar - nyförlovad till ovanpå allt.

Och om jag inte hade kapitulerat helt efter semin - där Italien höll ut för att sedan knäcka die orangen på straffar - så var jag oåterkallerligen fast efter finalen. 1-0 efter 90 minuter och så Wiltord från kanten, och så misstaget - det enda i turneringen - från Toldo. Vad ska man säga... Det var episkt. Vackert i all sin svärta. Och så fick man se de jävla fransoserna dansa igen. De förtjänade det i paris, men inte den här gången. Den här gången var det Italiens guld! Den skrattande Trezeguet slog in 2-1 i golden goal. Jag gillar egentligen honom också. Men inte den här gången.

Pippo del 3

Ska snart gå hem ifrån jobbet, men dröjer mig kvar och går in på datorn för att frossa i min vän Heltnes fantastiska inlägg (det bästa han släppt ifrån sig sedan förstlingsverket Farväl San Sebastian). Jag riktigt myser när Heltne varmt skildrar sitt cyber-möte med Glenn. Hyllningen till Raul kommer nog vara i topp när vi någon gång utvärderar denna blogg långt, långt i framtiden. Jag funderar för mig själv hur man någonsin ska kunna toppa detta. Då händer något helt magiskt...

Ni vet att jag jobbar på en förskola va?

Jo. En fantastiskt underbar liten spjuver på 4 år kommer in till mig i personalrummet.
Hej Rickard, vad gör du? säger han.
Jag kollar på lite roliga grejer, svarar jag vuxet.
Han närmar sig datorskärmen och ser genuint nyfiken ut, sådär som 4-åringar gör.
Vad är det för någonting? säger han efter några sekunders plirande på skärmen.
Jag skrollar neråt då jag kommer på att det ligger uppe några Disney-bilder, och visst, han skiner upp och känner igen Långben. Jag skrollar vidare och en viss Filippo Inzaghi tittar fram.
Vem är det? frågar han nyfiket.
Min replik är blixtsnabb.
Det där är Pippo.
Pojken ser på mig med stora ögon.
Pippo, Pippo, Pippo, upprepar han säkert tjugo gånger (jag lovar att jag inte överdriver!), varpå han brister ut i ett genuint porlande gapskratt!
Och det finns ingen hejd på ungen! Han viker sig dubbel av skratt, ligger en stund på golvet. När han ställer sig upp tittar han på mig.
Pippo! säger han igen, och nu börjar vi skratta båda två.
Vi skrattar båda tills vi gråter. Vi skrattar i flera minuter, men det känns som att vi skrattar i en evighet.

Tio skäl att älska Raul

Jag och min vän Ribban är överens om i princip allt här i livet. Till exempel tycker vi att Dire Straits är världens bästa band någonsin, att Puyol är en av världens tre bästa mittbackar allround och att Ribbans bror Magnus Spjuth är den roligaste personen på den här planeten.

Men det är en sak som vi länge inte var överens om – nämligen Rauls storhet.

Jag är helt säker på, och jag har länge varit helt säker på, att Raul är en av de bästa fotbollsspelarna genom tiderna. Jag ÄLSKAR Raul!
Men Ribban förstod inte. Efter år av långa, djupa samtal har han svängt. Det började med att han sa att han respekterade min syn på Raul, att han anade en poäng. Det var i våras. Efter Real Madrids match mot Lazio sa Ribbban: ”Johan, jag har lärt mig mycket av dig. Precis som jag tror att du har lärt dig mycket av mig. Men det viktigaste jag har lärt mig av dig, det jag verkligen inte såg förut men nu ser så klart det är hur jävla grym Raul är."

Det här är det finaste Ribban någonsin sagt till mig.

Så till ära att jag och Ribban tycker exakt likadant om nästan exakt allting kommer här min lista jag gav till Ribban i våras – Tio skäl att älska Raul.

Jag ÄLSKAR Raul eftersom:

1. …Raul är liten till växten.
2. …Raúl González Blanco är ett mycket vackert namn.
3. …Raul gifte sig med sin första kärlek.
4. …Raul är snygg på ett trovärdigt sätt (Raul har t ex aldrig en omotiverad frisyr).
5. …Raul byter inte lag.
6. …Raul kysser sin vigselring varje gång han gör mål för att hylla kärnfamiljen.
7. …Rauls cancersjuka mamma bor hemma hos Raul i hans villa.
8. …Rauls alla mål är värdiga och bär ett skimmer av dröm och tidlöshet.
9. …Raul körde lastbil när han var ung. Det var hans drömjobb innan fotbollen tog över.
10. …Raul tänker aldrig på någon annan än sin fru när de älskar.

Vår första intervju med Glenn: ”vad händer när man dör?”

I går fick jag ett sms av min käre vän Ribban. Han skrev: ”Har krångel med datorn, kan inte du chatta med Glenn efter matchen? Fråga vad han tror händer när man dör.”

Jag hade sett första halvlek mellan Real och Lazio. Raul var exakt lika bra och vacker som han brukar vara och Glenn var i kanske sin bästa form på hela hösten (har varit lite jobbigt det där med Bosse Pettersson). Hans ord om Lazios försvar kan inte publiceras på en så respektabel blogg som vår, så upprörd var han.

Hur som helst hade jag slagit av tvn när jag fick Ribbans sms. Matchen var slut och jag gick in på viasatsports hemsida. Jag skrev:
”Hej Glenn! Vi är tre fotbollsälskare som har en blogg där vi skriver om fotboll ur ett konstnärligt och teologiskt perspektiv. Vi undrar vad en hobbyfilosof som du tror händer när man dör?” ”Johan från matchenimatchen.blogspot.com”

Jag skrev det där och satt framför datorn i si så där tio minuter och hade ärligt talat inga större förhoppningar när frågan plötsligt dök upp på skärmen. Glenn svarade:
”haha, ja dom säger ju att fan blir religiös när han blir gammal. Skämt åsido, nånting finns därute nånstans det tror jag. Men om han heter Jesus Budda eller Muhammed är inte jag rätt kille att fråga. Men jag respekterar alla religioner. Man får tro vad man vill så länge man mår bra och inte skadar andra.”

Jag försöker faktiskt bedriva seriös journalistik här, Heltne

Bara så att ni vet så heter Långben verkligen Pippo på italienska. Kolla själva på Ankeborgs hemsida...

Stål-Erik

Visste ni att det italienska namnet på the Darkwing Duck är Erik Edman? Kul va? Och Stål-Darkwing heter givetvis Stål-Erik!

Pippo del 2

Visste ni att det italienska namnet på Janne Långben är Pippo? Kul va? Och Stål-Långben heter givetvis Super-Pippo!

Om Zlatan var artist...

Det kan vara mina tre år i Lund, men hur som helst så älskar jag skånska; alla fall dess storstadsvarianter (Lund, Malmö). Det finns en laid back värme i dialekten som så vitt jag kan komma på saknar motsvarighet. Jag känner omedelbar och okritisk sympati för människor som talar skånska.

Så när Timbuktu kliver upp på Katalins scen och ropar nåt i stil med "Tjena Uppsala!" så är jag givetvis genast såld! Och så slås jag av hur mycket han påminner mig om Zlatan. Det har så klart med dialekten att göra, men inte bara. Det finns hos dem båda en kombination av anarki, vagabonderi, artisteri och genialitet. Båda lufsar, ler och ser ut att njuta av livet samtidigt de förgyller tillvaron för oss andra. Och båda är individualister i lagsporter: Zlatan i fotboll och Timbuk' i hiphop.

Pippo

Somnade några gånger under Champions League-mötet mellan Milan och Celtic igår; så trist var det. Men Filippo Inzaghi gjorde mål och är nu noterad som Europas främste målskytt genom tiderna. Kommer ni ihåg när man var liten och spelade fotboll? Då var det alltid någon lat, målkåt jävel som ständigt gick och parkerade sig framför motståndarnas mål och väntade på bollen. Inzaghi slutade aldrig riktigt med det, vilket har visat sig vara både effektivt, roligt och provocerande. Inför drabbningen mot Manchester United i förra säsongens Champions League sa Sir Alex Ferguson att Inzaghi föddes off-side. Det var roligt. Här följer en lista på tre andra saker som är roliga med Inzaghi:

1. Han kallas för Pippo. Ibland till och med för Super-Pippo.

2. Han har ett jätteroligt utseende; det ser hela tiden ut som att han är på randen till ett sammanbrott.

3. Han filmar hela tiden, och tittar helt oförstående på domaren när han inte får straffspark med sig.

En typisk Inzaghi-situation kan alltså se ut så här (ur ett fågelperspektiv): En vuxen man som kallas för Pippo springer runt i en randig tröja. Plötsligt lägger han sig ner på marken och börjar skrika. Han tittar på en annan vuxen man i randig tröja, som bara ler och skakar på huvudet. Då ser det ut som att Super-Pippo ska börja grina.

Fem-Noll

EM-lottningen är klar och Sverige ställs mot Spanien, Grekland och Ryssland. Det känns svårtippat i nuläget. Förmår inte att uppbåda någon större hoppfullhet, men Sverige har som vi vet surat sig igenom svårare grupper förr.

Något jag dock känner mig säker på är att vi inte kommer få samma smakstart som i förra EM. Ni minns väl 5-0 mot Bulgarien? Såg matchen med brorsan och Heltne. Sverige spelade fantastiskt och gjorde mål som om det var det lättaste i världen. Henkes språngnick hade Dahlin-94-klass. Folkölen flödade. Vi skrek, skrattade och grät ihop. När matchen var klar åkte vi ner till stan och firade. På rådhusets uteservering anslöt vi till Svenne Banan, Pelle Plankstek och resten av skaran som skanderade Sverige, Sverige, Sverige! Vi lyckades få hela uteserveringen att skrika Teddy Lucic, Teddy Lucic, Teddy Lucic! (han utgick, skadad tidigt i matchen)

Det blev många pilsner i glädjeyran. Innan jag kom i säng hann jag med att kräkas. När jag och Heltne träffades och åt frukost dagen därpå var vi fortfarande berusade. Vi såg på varandra med röda ögon och utbrast i kör: Fem-Noll!

papa

I anknytning till min vapendragares förra inlägg vill jag påminna om den gamle påvens ord. Johannes Paulus II var en annorlunda påve. Inte bara att han var polack, men det var också så tydligt att han hade haft ett liv utanför påveriet. Han hade spelat teater, skrivit dikter och till och med - viskades det - varit kär. Och så tyckte han om fotboll. Han uttryckte det så här:

"Fotboll är det viktigaste av alla oviktiga ting."

Nye påven är geni. Han spelar piano och komponerar och såg till att påvebostaden utrustades med piano. Piano är fint, men fotboll är folkligare.