En sommar i början av nittiotalet hade jag min enda tid som dataspelsberoende. I tre veckor spelade jag Football Manager varje dag – hela dagen, halva natten. Jag började i engelska division tre och valde mellan lagen som då spelade i den engelska tredjedivisionen. Jag var sisådär fjorton, femton år och det föll sig helt naturligt att välja Hull City. Jag visste att Hull var en hård kust- och industristad i nordöstra England. Coolt tyckte jag. Dessutom hade de svartoranga dräkter och en tiger på klubbemblemet. Coolt tyckte jag.
Jag köpte och sålde spelare. Hamnade i mitten av ligan ett par säsonger. Åkte på träningsläger. Byggde ut arenan. Gick till fjärde omgången i FA-cupen. Det var en hård tillvaro för klubben fans. Men efter tre veckor och nio säsonger vann jag en oförglömlig trippel. Jag vann högstaligan, FA-cupen och Europacupen samma säsong. Jag la av. När jag stod på toppen. Ett värdigt avslut som spelberoende tonåring.
Sedan den sommaren har jag följt Hull Citys resa i tabellerna. Några år gick det så dåligt att de fanns inte i tidningarnas tabeller. Men i år finns de för första gången i Englands högsta division. Och just nu ligger de på fjärde plats just under Champions League-sträcket. Jag tänker att min avslutningssäsong sannolikt var en profetia. I år vinner Hull City Premier League, Champions League och FA-cupen. Minst. Go Tigers!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar