Värdiga vinnare

När turneringen börjar närma sig slutet börjar man alltid fundera över detta med värdiga vinnare. För att räknas som värdig vinnare bör man ha haft en svår väg till segern. I år har det ju fallit sig så att de grupper om fyra som från åttondelarna slåss om var sin semifinalplats har sett väldigt olika ut. Störst kontrast har det varit mellan dessa två grenar på slutspelsträdet:

USA, Ghana, Uruguay, Sydkorea = ett lag till semifinal.

Argentina, Tyskland, England, Mexico = Ett lag till semifinal.

Hur har det kunnat bli så här? Förklaringen ligger i att två förväntade storlag på "USA-halvan" underpresterat: England, som borde ha vunnit sin grupp (seedade 1:a) men istället kom 2:a och således gav sin plats till USA. Och Frankrike, som inte ens gick vidare och "lät" gruppsegern gå till Uruguay.

När man reflekterar över om det är "orättvist" eller inte om det blivit så här, bör man komma ihåg att USA och Uruguay alltså redan besegrat varit förstaseedat lag, i gruppspelet.

Vilket lag skulle vara mest värdiga om de vann VM? Vilket lag skulle ha gått den svåraste vägen?

Knappast Holland eller Spanien: enkla grupper, och i slutspelet: enkel åttondel för Holland (Slovakien) och enkel kvartsfinal för Spanien (Paraguay).

Jag tycker att tre potentiella segrar slåss om titeln "mest värdiga vinnare": Tyskland, Argentina och Brasilien.

Tyskland: rätt svår grupp (Ghana, Serbien, Australien), svår åttondel (England), mycket svår kvartsfinal (Argentina), svår semifinal (trol Spanien)

Argentina: klart överkomlig grupp (Nigeria, Sydkorea, Grekland), halvsvår åttondel (Mexico), mycket svår kvartsfinal (Tyskland), svår semifinal (Spanien, troligen)

Brasilien: Dödens grupp (Nordkorea, Elfenbenskusten, Portugal), halvsvår åttondel (Chile), mycket svår kvartsfinal (Holland), lite enklare semifinal (Ghana/Uruguay).

Av dessa tre skulle jag nog utse Brasilien till potentiellt mest värdiga VM-vinnare, trots att de inte befinner sig på "dödens gren" i slutspelsträdet. Detta i kraft av överlägset svårast grupp, tillsammans med att de inte har några enkla matcher alls fram till finalen. Chile har visat bra form, och Uruguay är turneringens verkliga darkhorse; de blir livsfarliga i semifinalen.

Kakas utseende

Tidigare på den här bloggen har det konstaterats att Kaka har ett "kristet utseende". En inte oviktig del av detta är, tror jag, hans skinande vita, raka tänder som ger honom ett sånt vackert leende. Här kan man jämföra Kaka med de övriga två i den brasilianska treenighet av stora stjärnor de senaste åren: Ronaldinho och Ronaldo. Inga raka tänder. Inget kristet utseende.


Inte kristet


Inte kristet


Kristet.

Ett bildlogginlägg

Jag tycker det är roligt att fotbollskommentatorer i allmänhet och Staffan Lindeborg i synnerhet ofta säger "vilket vackert fotbollsmål" när de ska förmedla att ett mål var något utöver det vanliga. Det är ett skojigt sätt att måla med språket; att förstärka och betona substantivet istället för att maxa på med svulstiga adjektiv. Den senare tekniken skulle resultera i fraser som: "vilket alldeles ljuvligt och fulländat mål han gör". Inte lika roligt som att säga fotbollsmål. Det blir nästan lite högtidligt med fotbollsmål. Man kan roa sig med att tänka ut vardagliga situationer där man kunde använda sig av denna teknik. Om en kompis hade köpt en ny snygg bil: "Vilken vacker automobil". Eller om man skulle berömma en bra skiva: "En underbar compact disc". Eller om nån hade köpt snygga jeans: "Vilka snygga blåjeans". Småkul. Men fotbollsmål smäller högre.

Staffans hand med språket

Var i helgen på kusinbröllop Västnorges fjäll- och fjordlandskap. Det regnade och var runt sju plusgrader på dagarna. Såg några matcher där och kom på mig själv att längta efter Staffan Lindeborgs och hans ordförråd. I går under Brasilien Chile samlade jag ihop ett gäng Staffan-ord…

frapperande
synkroniserad
penetrera
fenomenal
sagolik
fighter
forcera
avsevärt
företagsam
härlig
korrekt
fenomenal
definitivt
speldirigent
frän
intakt
fenomenal
decimerad
fröjd

Världens bästa land

Sedan inlägget om mitt korta, men ack så romantiska äktenskap i Uruguay har många frågat om landet som ingen verkar veta någonting om.

Så… här är tio saker som gör Uruguay till världens bästa land:

* Sedan 2009 är det tillåtet för homosexuella att ta anställning i det militära.

* Bara tre procent av landets barn är överviktiga, det är lägst av de länder i världen som mäter barns fetma. USA är naturligtvis värst med 37 procent.

* I de hamnbarerna i de gamla smuggelkvarteren i Montevideo är det en tradition att sällskapet för varje flaska vin som beställs bjuds på en shot av Uruguays extremt sura motsvarighet till Grappa. Så ju fler man är…

* I Uruguay tror man inte att det finns vegetarianer.

* Carl Bilds mormor är född i Uruguay och Carl försöker själv hälsa på sina släktingar i landet så ofta han kan.

* En uruguayansk fotbollsback tar gärna ett rött för laget.

* I Uruguay finns en egen variant av tjurfäktning. Den enkla skillnaden är att matadoren ställs mot tre tjurar och inte en. Konsekvensen är att fler matadorer dör i Uruguay jämfört med Spanien. På 00-talet lämnade 14 matadorer de jordiska jaktmarkerna för de sälla.

* Ace of Base har en fanclub i landet med fler än 50 000 medlemmar. Det är näsan två procent av befolkningen!

* Uruguay har näst flest nudiststränder i världen per capita. Bara Tyskland (!) har fler.

* Diego Forlan är kristen.

Det behövs inga domare

England får ett korrekt mål bortdömt och världens fotbollsälskare skriker efter målkameror och straffområdesdomare. Själv sitter jag hemma på balkongen och dagdrömmer; det blir lätt så nu när tornsvalorna är hemma. Jag minns när man var liten och spelade fotboll hemma och i skolan. Då hade man ju ingen domare alls. Och det gick ju bra. Man var oftast överens om när det var frispark och vem som fick inkastet. Var det fubbiga lag gjorde man om lagen. Kom det någon och gnällde fick de låg status i gruppen och tvingades ändra sitt beteende - och här kommer vi till pudelns kärna. Den enskilt sämsta delen med fotbollen är allt gnäll och all brist på hederlighet. När målvakten touchar ett skott över kortlinjen och domaren inte ser det blir det inspark. Ingen säger något! Det är så fantastiskt konstigt, när man tänker efter. Vuxna människor, liksom. Vad göra? Jo, vi glömmer målkameror och fler domare och tar istället helt bort domarna. Jag tänker särskåda Christiano Ronaldo när detta nya system införs. Bunkra upp med popcorn och öl.

Kristet utseende: rebellen

Markus, 27 år

The kristet utseende

Klart kul att lista världens tio bästa kristna fotbollsspelare. Men det är egentligen intressantare att lista spelarna med de mest kristna utseendena. Kräver visserligen stor erfarenhet av kristna sammanhang. Det saknar jag och nöjer mig med att säga att Kaka ser väldigt kristen ut. Hjälp mig Heltne. Hjälp mig Joelh.

Press fucking!

Alltså, jag har alltid tyckt om att säga fuck och fucking. Jag tycker uppriktigt att det finns ett poetiskt skimmer över det. Min favorit är om Ribban typ sms:ar "Puben på onsdag?" och jag får svara "Yeah, fuck!". Det känns helt enkelt sjukt bra att skriva så.

Det är naturligtvis ännu fetare att få säga fuck. Min favorit för tillfället är att säga till Ribban – när han kommer med nån analys i stil med att alla holländare utom Kuyt är pedofiler – "you just fuck the fuck up you fucking fuck!. Som ett bekräftande alltså. Typ "jättebra analys Ribban, du är intelligent och dessutom väldigt attraktiv". Ungefär.

En som glädjande delar uppskattningen för poesin i fuck är kirurgen Fabio Capello. Snyggast i den här kavalkaden från Slovenien-matchen är naturligtvis "press fucking!". Nobelprisnivå!

Mina åtta veckor i Uruguay 1998

Ända sen jag var liten och med stora ögon tittade på Mexiko-VM har jag fascinerats av sydamerikanskt försvarsspel, särskilt Uruguays. Jag har under min korta eller långa livstid, beroende på hur man ser det, varit i Uruguay två gånger. Den första gången gifte jag mig för första gången hittills.

Jag och en kompis backpackade den sydamerikanska kontinenten och på en dussinbar i Montevideo träffade vi två tennispelare i vår egen ålder, strax efter de 20. Vi kom bra överens och när vi ganska snart kom in på fotboll och jag kunde några legendariska 80-talsspelare var det liksom inget att snacka om, vi skulle sova hemma hos en av dem som bodde i stan.

Vi var ganska runda i foten när vi efter en obehagligt lång taxifärd klev av för att upptäcka att vi hamnat i ett överklassområde med upplysta slottlika villor med poler och gigantiska trädgårdar. Inne i huset vi skulle bo i visade det sig att det var en föräldrafri fest. Och det var här jag blev introducerad till Rubens – en av tennisspelarna – syster Maria.

Efter tre dagar i huset, poolen, trädgården frågade jag Maria om hon ville gifta sig. Och under två månader av min korta eller långa livstid, beroende på hur man ser det, bodde jag gift med Maria i Montevideo. Kanske behöver jag inte tillägga att hennes föräldrar var måttligt imponerade av vår, som de kallade, ”immature love”. Det var inte de att de inte gillade mig, det var mest omständigheterna de hade synpunkter på.

Ja, så efter sex lyckorusande veckor lånade jag Marias föräldrars bil. Det skulle jag inte ha gjort. Jag krockade vid ett trafikljus och eftersom jag varken hade frågat om lov att låna bilen eller hade körkort blev Marias pappa arg. Man kan säga att han satte ner foten. Jag fick aldrig reda på exakt vad han sa till Maria, eftersom min spanska inte var särkilt bra då. Men det var tydligt att hon lät mig förstå att det inte var så bra idé att vara kvar i Montevideo. Två veckor senare satt jag på ett plan till Europa igen, betalt av min för detta svärfar.

En skapare och varulvar

Googlade på fotboll+ateist och hittade följande kommentar på ett diskussionsforum om tro och vidskepelse:

"Det vanliga argumentet "Det går inte att bevisa att gud inte finns alltså finns han" bevisar ju även varulvar, sjöjungfrur, vampyrer, hustomtar, AIK och älvor".

Lite senare undrar någon:

"Vad är sambandet mellan en skapare och varulvar"?

Fotboll och ateism. En het potatis.

Sedan när?

"Tyskar brukar annars vara solida. Dom går att lita på".

Robert Perlskog kommenterar ett tveksamt domslut av en tysk domare.

Bästa av två världar

Lego & fotboll



(Jag kan känna lite att bilden, inte orden, är mitt bidrag just nu)

Världens 10 bästa kristna fotbollsspelare

När jag var liten – det var på 80-talet – var det viktigt att vissa saker var ”bäst i världen”. Mötley Crüe var världens bästa band, Alex van Halen var världens bästa trummis och Lamborghini Countach var världens bästa bil. Så var det bara.

Under de senaste åren har diskussionen om vad som är ”bäst i världen” blivit på allvar igen, i alla fall den om vem som är världens bästa fotbollsspelare. Det är verkligen på tiden! Själv har jag länge funderat över vem som är världens bästa kristna fotbollsspelare.

Efter många vakna nätter och andra svåra kval kan jag äntligen presentera den fulländade listan på världens tio bästa kristna fotbollsspelare:

1. Francesco Totti, Roma
2. Carles Puyol, Barcelona
3. Lionel Messi, Barcelona
4. Gerard Piqué, Barcelona
5. Daniele De Rossi, Roma
6. Diego Forlan, Altletico Madrid
7. Xavier (Xavi) Hernández, Barcelona
8. Cesc Fabregas, Arsenal
9. Wayne Rooney, Manchester United
10. Cristiano Ronaldo, Real Madrid

* Honourable mention: Henrik Rydström, Kalmar FF

Kronprinsessan

Idag gifter sig kronprinsessan Victoria. Varför tiger media?

Ormtungan framme?

När sydamerikaner förklarar en vunnen match med att Gud stått på deras sida är det såklart frestande att tänka att de är helt uppriktiga. Men egentligen behöver det ju inte vara så. Att de är uppriktiga alltså (Gud står väl på allas sida om han finns?).

För när svenskar och andra européer blir intervjuade efter matcher säger de ju bara tomma ord om ingenting. Mediacoachningen lyser starkt igenom. Ni vet när Henke säger att "naej, jag missar straffen va - ibland så går den ut och ibland så går den in, så är det i fotboll" tar han sig ju bara pliktskyldigt igenom intervjun utan att trampa på vare sig sina egna eller någon annans tår. Han blir liksom inte personlig, visar inga starka känslor.

Vad är det, egentligen, som säger att den hårfagre sydamerikanen inte är ateist och black metal-fan (det finns stor metalpublik i Sydamerika) och bara använder Gud som en sydamerikansk variant av "Naej".

Livet efter karriären

Det har pratats en del om utbildning under matcherna, senast igår om den schweiziska mittfältaren Gokhan Inlers räcka universitetskurser.

När VM spelades i Mexiko 1986 var jag nio år. Min stora idol var Lothar Matthäus, Maradona var en fuskare och coolast av alla var Brasiliens Socrates. Hans namn lät så slutgiltigt, hans skägg var en norsk fiskares och han tog ingen sats när han sköt straff.

När vi spelade Aroscupen i Västerås det året la jag naturligtvis en Socrates-straff. Det var semifinal och bollen seglade i slow motion stolpe in. I finalen mötte vi Norwich City.

Socrates var inte bara jordens coolaste fotbollsspelare. Han var också utbildad läkare och doktor i motsvarande teoretisk filosofi med inriktning på det tidiga 1900-talets fenomenologi. Hur fulländat är inte det?

Fram till 80-talet var det vanligt att fotbollsspelare utbildade sig parallellt med karriären. Några sena exempel är Torbjörn Nilsson – Sveriges kanske talangfullaste spelare nånsin – som yrkesutbildade sig till kock, och landslagskompisen Robert Prytz som var färdig elmontör lagom till karriärens slut.

Jag och Ribban har ofta spekulerat i fotbollsspelares eventuella yrkesval – ja, om de inte varit professionella fotbollsmiljonärer. Mycket har varit fördomsfulla spekulationer utifrån spelarnas utseenden. Ett typiskt exempel är Peter Crouch som med största sannolikhet skulle vara parkskötare i en förort till typ Birmingham, om det inte var för hans längd och talang att nicka.

Så, i natt spenderade jag en dryg timma på att surfa VM-spelare och education. Det visade sig vara ganska lätt att hitta mer eller mindre osannolika berättelser. Här är topp fem:

1. Miroslav Klose
Miroslav Klose var en mönsterelev under hela grundskolan. Eftersom han utvecklades sent som spelare var inte alls självklart att välja fotbollen. Han började till och med läsa juridik och psykologi på universitetet i Frankfurt innan fotbollskarriären tog för mycket tid. På senare år, han är 31 nu, har han läst litteraturvetenskap i München och recenserar sen i höstas skönlitteratur i tågmagasinet New Munich Magazine.

I en intervju i samma magasin berättar han att han själv skriver prosadikter och att hans favoritförfattare är den storsäljande kritikerfavoriten japanen Haruki Murakami.

2. Patrick Evra
Frankrikes lagkaptens rakryggade pondus förpliktigar. Ingen kan anklagas för att gissa honom som diplomatson. Men riktigt så ”ädel” bakgrund har han inte. Patricks föräldrar driver ett café i födelsestaden Metz och varje sommar arbetar han där under några veckor. För två år sen tog han examen i företagsekonomi. I samband med det berättade han på Mancherster Uniteds hemsida att han planerade att öppna ett café i Manchester, med ett koncept inspirerat av hans föräldrars café.

Kanske skulle det sen kunna utvecklas till en franskinspirerad cafékedja i England, hoppades han.

3. Andrés Iniesta
I Katalonien är Andrés Iniesta den i särklass populäraste Barcelona-spelaren. Kanske har ni som jag undrat varför. En del av svaret kan ligga i hans utbildning. Ni har säkert hört talas om Barcelonas ungdomsakademi som spottar ur sig talanger som Messi, Xavi, Fabregas, Puyol, Pique och Iniesta. Alla de här spelarna har påbörjat högskoleutbildningar, det är nämligen ett krav under åren på akademin att plugga stenhårt vid sidan av fotbollen. En motsvarande gymnasieutbildning är ett måste, och högskolestudier ger högre lön. Den ende av de nämnda spelare som fullföljt sina högskolestudier är Iniesta. Hans examen? Molekylärbiologi, med inriktning på genetik.

Och han är bara 26 år, imponerande!

4. Fabio Capello
Fabio Capello är ingen VM-spelare, men kanske är det ändå han som är Englands viktigaste schackpjäs. Det du inte visste var att han har papper på sin kliniska skicklighet. Han är uppvuxen i en stor familj där männen varit läkare i tre generationer. Och i logikens namn utbildade hans sig före och under sin framgångsrika fotbollskarriär – han vann VM med Italien 1982 – till kirurg. Han har till och med varit verksam några år vid det stora sjukhuset i Genua.

Att han har sett människor dö känns helt logiskt, när man tänker på det.

5. Peter Crouch
Som sagt, vi trodde att Peter Crouch hade en parkskötare inom sig. Hur fel har man inte ibland. 29-åriga Crouch har på distans snart pluggat sig till en dubbelexamen. Först läste han till religionslärare på grundskolenivå. Där vaknade intresset för de stora frågorna! De senaste fem åren har han läst psykologik och religionspsykologi. Ett och ett halvt års studier till och han kan plocka ut sin examen som skrynklare. Frågan är bara vem som vågar öppna sitt hjärta för honom, han ser ju ut som en parkskötare.

Jag menar, det är viktigt att tänka positivt, men inte under vilka omständigheter som helst…

VM 2018

Jag tror att man i framtiden kommer att kunna välja mellan olika kommentatorer. Ungefär på samma sätt som det går att välja Lill-Babs röst till sin GPS.

Det kommer att vara fantastiskt. Tänk bara vilka malplacerade duetter som SVT på statligt manér skulle kunna krysta fram:

De ungdomliga:
Fredrik och Filip (de kommer att vara ungdomliga i framtiden också)

För fotbollsnördarna:
Sladjan och Rasmus Elm

För de som bara kollar fotboll under VM:
Paolo Roberto och Alexandra Pascolidou

Det alternativa:
Peter Siepen och Tilde Fröling

Musikalternativet:
Mauro Scocco och Markus Krunegård

Osv i all oändlighet

Samtidigt i Borlänge...

...vinner Brage mot Syrianska med 2-1. FRAMÅT, FRAMÅT - IKB!

Sport-Anders debut: Lasse Eriksson skulle gift sig med Victoria Silvstedt

Alla är olika. Det är liksom den stora grundförutsättningen.

Tidigare har vi läst om Matchenimatchen-favoriten Glenn Hysén. Hur han var tvungen att gå på Arbetsförmedlingen. Detta trots han spelat i såväl Italien som i England. Tomas Brolin som var större än Zlatan spelade in 10 miljoner kronor under hela sin karriär. Kaffepengar för en sådan som Per Nilsson (tyska ligan och Hoffenheim). Brytningen kom någon gång efter USA-VM. Anledningarna var bland annat Bosman och att regeln om att max tre utlänningar per lag hävdes.
Kontentan är hur som att Per Nilsson aldrig behöver gå på arbetsförmedlingen.

Ett exempel på hur fel, eller kanske hur rätt det kan gå går att hämta från Sveriges 94-lag. Både Lasse Eriksson och Magnus Hedman var med i den svenska truppen som reservmålvakter. Lasse var den ständiga andremålvakten bakom Ravelli. Hans karriär började lacka mot sitt slut under VM. Hedman var up and coming. Riktigt färsk i laget. Under VM delade han bland annat rum med en annan nykomling, Jesper Blomqvist. Efter en vecka fick de två nog och frågade landslagets alltiallo om det var ok att de två fick ett varsitt täcke, det befintliga räckte inte till.

Lasse Erikssons karriär peekade när han spelade i Belgien (Charleroi 95-96) och Portugal (Porto 96-98) strax innan sekelskiftet. Trots proffskontraktet har Lasse varit tvungen att leta sig ett jobb efter karriären. Större delen av tiden har han varit sportchef i Hammarby. När stockholmsklubben fick dålig ekonomi lämnade Lasse till förmån för en tjänst som målvaktstränare för landslaget.

Att googla Lasse Eriksson är föga mer intressant än att googla sig själv (även om Lasse Eriksson är namne med en halvrolig komiker). Någon träff här och där men inte något Jonathan Johansson-rassel. Det går att få reda på att Lasse är med i en klubb som är förtjusta i en karaktär i Beck-filmerna. Det är han som är granne till Beck och vill bjuda på stänkare. Filmklubben träffas en gång om året och tittar på ett egenkomponerat klipp där de fört ihop alla grannens framträdanden. Lasse är gift med Anna, har tre barn: Filippa, Ellen och Nelly. Familjen bor i Saltsjö-Bo. Den forne landslagsmålvakten beskriver sig själv som positiv, rak och ärlig (alla tre betyder väl ungefär samma sak). Han är rädd för råttor och mest stolt över sin karriär.
Ja, ni förstår själva. Det verkar vara ett ganska normalt liv där ute i Saltsjö-Bo. Inga konstigheter. Lasse trivdes med tränaren Tommy Svensson, beundrar hur han skapade en vi-känsla. Och det är kanske en nog så god beskrivning över generationen som fanns innan fotbollsspelare blev välbetalda.

Magnus Hedman å andra sidan var den som till sist petade Ravelli från målvaktsposten i landslaget. Hedman var aktiv fram till för bara något år sedan (2006). Under åren hann han spela i Coventry, Celtic och Ancona. Han gjorde också ett kortare inhopp i Chelsea häromåret (fick en miljon i månaden) som fjärdemålvakt. Även efter karriären får Hedmans liv den bästa av människor att bli avundsjuk. Det är rock and roll hela vägen från Stureplan till Båstad.

Huruvida Magnus Hedman var en bättre målvakt än Lasse Eriksson tänker jag inte spekulera i.

Men även om Magnus Hedman i dag sägs ha gått i konkurs så gissar jag att han aldrig behöver ta ett jobb om han inte vill? Magnus Hedman har hunnit gifta sig med en av Sveriges då hetaste brudar – Magdalena Graaf. De har skiljt sig, gift sig igen och har nu slutligen lämnat varandra. Magnus har trots fram och tillbaka relationen med Magdalena hunnit avverka kändisbrudar som Denise Lopez och Linda Bengtzing. Han har dessutom blivit åtalad för doping eller narkotikabrott och varit med i någon sorts förening som är emot sådant (och givetvis fått sparken därifrån). Den forne landslagsmålvakten har under tiden också hunnit med att jobba som expertkommentator på TV4.

En av dem blev alltså en allmän person, idol och rikskändis medan den andra knegar. Vad är skillnaden?

Kanske är det så enkelt att Hedman har mer karisma/star quality än vad Eriksson har? De båda växte upp i stockholmsförorter, hade förkärlek för smutsiga knän och såriga armbågar. Vägen, har sedan skilt sig väsentligt. Kanske är det slumpen, kanske är pengarna en del av det? Klart är i alla fall att ingen av dem förmodligen vill byta liv med Andreas Isaksson. Mest kanske för att han är så otroligt dålig med fötterna?

/Sport-Anders

En passning till Staffan

Språkpolisen tittar fram igen. Är det någon som vet exakt när det slutade heta passning och började heta passet? Jag syftar alltså på när spelare A spelar bollen till spelare B. Slår han då en pass(ning) eller ett pass? Om man frågar Staffan Lindeborg torde svaret bli det senare. Men han har väl inte alltid sagt det?

För rent språkligt är det väl fel? Ett pass syftar ju i vanliga fall på en specifik tidsrymd ämnad för t ex arbete eller jakt. Medan en passning direkt och bildligt handlar om att bolla över till någon.

Jag gissar på att det kommer från hockeykommentatorer som börjat säga passet för att det går snabbare att säga. Hockey är som bekant snabbt och man vill kanske vinna tid och effektiviserar således språket. Bland fotbollskommentatorer handlar det nog mer om en språklig fluga. En dum sådan.

Går man vidare efter denna logik borde man ju börja säga "tacklet" istället för tacklingen.

"Precis när Ronaldo ska slå passet kommer tacklet. Synd bara att Ronaldo ska filma hela tiden. Här ser vi en repris på filmet".

Storleken på manliga östasiaters kön

I matchen mellan Elfenbenskusten och Portugal i går sa kommentatorn Jesper Hussfelt citat: ”västafrikaner är fysiskt starkast på jorden”.
Det är ungefär som att säga att nordeuropeiska kvinnor har längst ben på jorden. Eller att östasiatiska män har kortast kön på jorden.

Sakligt är sakligt, och väsentligt är väsentligt.

Ställ

Hög tid att vi säger något om dräkterna, fast vi ännu inte sett alla lag spela. Här är topp tre:

1. Frankrikes vita bortaställ.
Alltid bra med helvitt. Basebollrandigt är alldeles för ovanligt - det är ju så subtilt snyggt! Tajta och bra. Snygga ränder. En Adidas-klassiker!

2. USA:s mörkblå bortaställ.
Nike har ovanligt sobra dräkter i år. Ofta snudd på tråkiga, trots att jag brukar förespråka enklare dräkter. Här har man dock lagt ett rött färgfält diagonalt över bröstet. Även hemmastället är bra. Dock helvitt, men ändå ihopsytt enligt samma diagonala mönster.

3. Englands samtliga ställ.
Inga krusiduller. Klassisk krage. Englands dräkter är som vanligt tidlösa och fantastiska.

Bubblare är Paraguay, vars ställ sätter fingret på varför Adidas alltid är nummer ett när de får till det. Bjärta färger i snygga kontraster, balanserat mot vitt. Ett särskilt plus för de randiga strumporna.

Årets besvikelse så här långt är Tyskland. Dräkterna är inte fula, men de är alldeles för svartvita. Man har helt slarvat bort möjligheten att låta ett svart-rött-guld-fält lysa mot vit bakgrund. Har aldrig sett Tyskland i så anonyma ställ. Skäms.

En blogg att följa

VM-bloggtips: "Rytmen i blodet" samlar rasistiska grodor från journalister/kommentatorer under fotbolls-VM. En blogg helt i vår smak!

http://rytmeniblodet.tumblr.com/

Daniele De Rossi och Dimitar Berbatov

Det finns två saker som gör att man inte kan annat än att älska en fotbollsspelare: helskägg och cigaretter.

För hundra år sen såg jag min första och senaste match i Serie-A. Roma vann mot Cantania med 6-0 och De Rossi spelade fram till fem av målen. Sen dess har jag inte missat en enda match med laget.

Hur lycklig är jag inte nu när han skaffat helskägg.

Och ännu bättre är att första målskytten för i Italien i VM – alltså De Rossi – får en pingvin uppkallad efter sig på ett zoo i Rom. Jag som älskar pingviner!








Daniele, 27 år








Och så är det det här med Berbatov. Jag har alltid gillat att han inte jobbar hem. Inte bryr sig om laget förlorar. Knappt bryr sig när han själv gör mål. Nu finns det en anledning till att älska bulgaren. Så fort Sir Alex vänder ryggen till kedjeröker han cigaretter. John Silver.

Förstår ni hur coolt det är?








Dimitar, 29 år

Fotboll är som konst, som bekant.

Marcus Birro är en svensk författare som håller på Italien. Det passar honom bra: precis som Italien fotbollslandslag är han pretantiös, poetiskt elegant och ibland lite småtjurig. Det föranleder en fundering på vilka andra svenska författare som går att koppla ihop med VM-lag, oavsett om de själva upptäckt det ännu eller inte. Här är några förslag:

Jan Guillou - självgod, ofta överskattad men med många fans: England.

Torgny Lindgren - traditionalist, noggrann, lätt melankolisk: Frankrike.

Apropå att ha långt hår och vara back

Yuji Nakazawa är en av Japans populäraste spelare. Han är mittback och har i förhållande till de flesta andra japaner ett väldigt långt hår. På grund av sin frisyr kallas han ”bombaren”. Exakt varför har jag inte lyckats ta reda på, men det är väldigt roligt.

Capello: Shof, shof, shof...

De flesta känner igen känslan: Ibland blir man så arg så man inte vet var man ska ta vägen. Det blir Capello här, och arg blev han också ofta under England-USA.

Frälsta avbytare

I princip varje VM-spelare som byts in eller ut är typ frälst. Det är svårt att tolka det på annat sätt med tanke på alla korstecken och sträckta händer upp mot skyarna.

Dagens fråga: Är spelare på gränsen till startelvan mer religiösa än de som är säkra på sin plats i laget?

Sport-Anders

Vi på Matchen i matchen är vår egen ö. Vi är nöjda med det, och vill egentligen inte rekrytera nya bloggare. Men vi kommer göra ett undantag. Mest för att Sport-Anders har tjatat så länge får han vara med. Jag ska berätta lite om honom.

* Första gången jag träffade honom bar han en Maradona-tröja och pratade orimligt länge och engagerat med sin mamma på telefon.

* Liksom karaktären Kramer i serien Seinfeld får Sport-Anders minst en storslagen idé om dagen. Nio av tio idéer faller på planeringsstadiet, mest för att vi - hans vänner - kommer med små invändnigar: "Det är ju olagligt", "jag har redan ett jobb", "ok - men då får DU ta flygcertifikat först".

* Han spelar fotboll, är snygg på ett väldigt maskulint sätt och lyssnar på ganska bra musik.

* Han är impulsiv. En gång visade jag honom en snygg vintage-fåtölj som jag nyss hade köpt. En månad senare fick han skäll av sin sambo, som tyckte det var för mycket med TRE konstiga fåtöljer i velour.

* Hans hjärta är av rent guld.

Han är väldigt nervös för sin medverkan här. Han inser väl att han har mycket att bevisa. Så skriv gärna uppmuntrande kommentarer till hans inlägg. Det skulle han uppskatta.

Så fixar försvarsspelare från södra Sydamerika tjejer i plural

Fotbollsspelare tycker om tjejer. Och då menar jag tjejer i plural. Man börjar spela fotboll ungefär av samma anledning som man startar ett band helt enkelt.

Runt om i världen är det ett säkert kort att vara forward och göra mål. Alla tjejer gillar en forward som gör mål. Mittfältare, försvarare och målvakter behöver inte göra sig besväret. Här har vi alltså den egentliga orsaken att alla fotbollsspelare vill spela forward. De som säger något annat ljuger!

Men på en kontinent, eller rättare sagt på en del av en kontinent, så har försvararna hittat en lösning. I södra Sydamerika väljer och vrakar inte minst ytterbackar bland erbjudandena på krogen efter matchen. Hur har de lyckats med det här?

Frisyren så klart. I södra Sydamerika frodas en tradition att låta håret växa sig oemotståndligt. I södra Sydamerika har backarna trängt sig igenom bruset av mål och målgester genom att helt enkelt bära olika versioner av den världsberömda portugisiska playboyfrisyren. Genialiskt!

I årets VM-turnering får som vanligt Argentinas, Chiles, Paraguays och Uruguays försvarare sina anfallare att blekna i det bländande ljuset av hårsvall. Vem är Messi jämfört med vänsterbacken Gabriel Heinze, vem är Forlan jämfört med mittstopparen Diego Lugano?

Se och låt växa!

Apropå "Nånstans kan jag känna att"

Det finns något djupt sympatiskt med att en person tydligt uttrycker sin osäkerhet. Det beror naturligtvis på att det inte går att vara säker på något, särskilt inte på huruvida Rufus och Martha når fram till mig eller inte.

Aj, aj, aj tänker du nu, han säger ju emot sig själv – man kan inte vara säker på att man inte kan vara säker.

Och just exakt så är det ju så klart. Och hur viktigt är det inte då att utrycka sin osäkerhet? Det går att göra till exempel genom att säga ”jag känner nånstans att…”. Kanske inte så vackert, men mycket funktionellt. Ja, eller: ”jag tror att jag känner nånstans”. Eller ännu vassare: ”jag tror att jag tror att jag känner nånstans”.

Alltså Ribban. Ju tommare på anspråk en person är, desto mer sympatisk. Tror jag att jag tror att jag känner nånstans.

Men jag har säkert fel.

Stor intervju: Glenn om fotbolls-VM

För två år sedan gjorde ”Matchen i matchen” en intervju med Glenn Hysén om hans syn på allt ifrån Liverpool FC till haschrökning. Inlägget är sannolikt vårt mest uppskattade hittills och många har efterfrågat en uppföljningsintervju.

Och eftersom allt vi gör handlar om att göra era dagar lyckligare: well, here it is!

Till att börja med, vad tror du om VM, vilka lag möts i finalen och vilket lag vinner?

– Alltså, jag tror detta är Englands chans. De har Terry längst bak, Gerrard på mitten och Rooney längst fram i sitt livs form. Dessutom kan de kasta in Crouch på slutet och dra ner Rooney som släpande, helt perfekt om man vill byta matchbild.

– I finalen tror jag det blir Tyskland. Tyskland har ett av VM:s bästa försvar. Ärligt talat tror jag det blir försvarsspelet som avgör i år. Och det är här England kommer ha nytta av Capello.

Är det några särskilda spelare vi ska hålla ögonen på?

– Ja, jag är väldigt spänd på hur Drogba kommer att klara den galna pressen, från hemlandet och inte minst sig själv. Gör han det bra kan han och Elfenbenskusten bli livsfarliga.

– Kanske är det också Messis chans att ta det sista steget. Men jag tvivlar. Argentinas spel är inte optimalt för en kreativ spelare som han, tvärt om mot vad man kan tro med Maradona som coach.

– Men Maradona är Maradona, han är ju en vinnare. Man måste respektera en sån kille, även om han är galen. Jag minns en välgörenhetsmatch på Wembley, jag har aldrig blivit lurad så i hela min karriär. Jag svär, jag var uppe på läktaren och köpte fish and chips.

Hur kommer du att följa VM?

– Vi är ett gäng goa gubbar som tittar ihop, ofta hemma hos mig. Vi börjar tidigt, tar några pilsner, tjötar. Helena brukar också vara med.

– Sen är jag faktiskt inbjuden till semifinal och final. Det är norrmännen som fixat det, de är helt fenomenala på såna saker.

Norrmännen. Menar du TV-kanalen du ska kommentera Champions League för?

– Exakt. Jag älskar Norge, med 17 maj och Holmenkollen och sånt. De är helt galna och det gillar jag. Att bjuda på sig själv är viktigt och det kan verkligen norrmännen.

– Allt med Norge är bra förutom att allt är så dyrt! Jag menar, en stor stark kostar 80 spänn. Fan, med såna priser måste man vara en oljeshejk för att ha råd med en helkväll. Istället får man väl hålla sig till minibaren på hotellrummet. Strömberg (Glenn Strömberg) visade en gång hur man kan byta ut spriten mot vattenflaskor i glas, en Ramlösa till exempel. På så sätt slipper man betala. Han är inte dum Strömberg!

Kommer vi i Sverige att kunna se de Champions League-matcher du kommenterar?

– Alltså, med iPhone och internet och nu med iPad hittar man alltid ett sätt. Men jag vill absolut inte uppmuntra nån att göra nåt illegalt. Man måste respektera äganderätt. Hur skulle samhället annars se ut? ”Hej, det där är min Volvo!”, eller ”hej, det där är min villa”. Det fattar väl vem som helst att det inte funkar. Det kommer bara sluta med anarki och gatulopp och såna grejer. Kolla bara vad som hände här på gatorna i Göteborg. Blev det bättre av det? Skulle inte tro det.

Vad har du för favoritminnen från VM, som spelare och som åskådare?

– Ja, du kanske tänker på vad jag sa när vi kom hem från Italien*. Allvarligt talat var Italien-VM stort, kanske det största jag upplevt som spelare. Jag menar, hur många får spela ett VM? Jag säger så här: vi skulle lika gärna ha kunnat vinna de där matcherna, det är vad jag tror. Det hade varit en dröm. Nu får jag väl hoppas på Tobbe (skratt).

– Som åskådare var självklart -94 speciellt. Det sägs att alla vet var de befann sig när andra flygplanet kraschade in i World Trade Center. Jag hävdar att alla svenskar vet var det befann sig när Sverige vann mot Rumänien. Jag och Helena var i en bar på ett casino i Las Vegas. Fan vad man mådde då!

Och just nu, vad önskar du dig av sommaren?

– Ja, förutom att vädret gärna får fortsätta vara gött kräver jag inte så mycket. Familj, vänner och några pilsner i solen är allt jag behöver. Jag har ett motto: ”man ska njuta av livet medan man kan”. Jag försöker leva som jag lär.

* Här syftar Glenn på vad han sa när landslaget efter tre raka förluster åkte ur Italien-VM 1990: ”Det här är fan kuken, jävlar vad jag skall bli full på midsommar!”.

Nånstans kan jag känna att

Jag är inte bara dagisfröken, indiehjälte och småbarnspappa. Jag är språkpolis också.

Är det bara jag som tycker att vi en gång för alla borde begrava frasen "nånstans kan jag känna att..."? Har allt mer kommit att tänka på att vår generation (vi runt trettio) ofta uttrycker oss i för luddiga ordalag. Någonstans kan jag känna att Rufus och Martha inte riktigt når fram till mig. Typ. Säg, för djävulen, som det är någon gång! Jag gillar inte Rufus och Martha. Jag tycker deras musik är tramsig.

Detta går särskilt ut till dig, Heltne. Du är svensk mästare i nånstans. Nästa gång du nånstans kan känna något kommer jag fråga varnånstans.

I grund och botten handlar det nog dock mest om mig själv. Anar väl min egen medverkan i allt nånstans-nonsens och blir irriterad, omedvetet, på mig själv. Vi måste bli vuxna nu, det är väl det. Istället för att sitta och tycka massa saker nånstans, borde det bli verkstad. Vid det här laget borde vi liksom veta vilka vi är. Nånstans.

Apropå fotbollens metafysik

Diego Armando Maradona. Efter 1.28 börjar det blir riktigt hett. Och sen tar det aldrig slut...

Fotbollens metafysik

Jag har länge försökt förstå vad begreppet metafysik betyder. Egentligen. När man talar om "någots" metafysik glider man ofta in på att det är ett slags grundläggande natur i detta "något", som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, bortom det fysiska. Men vad är egentligen en grundläggande natur? Och om det finns något bortom det fysiska, är inte också det fysiskt? Inte så få vetenskapsfilosofer hävdar det. Att allt existerar fysiskt, även det som kallas själ.

Så plötsligt häromdagen läste jag något som fick allt att klarna. I stilen: metafysiken är det slags tänkande som tänker varat utifrån det varande och därmed aldrig når varats eget väsen. Ja, det kanske inte är en så revolutionerande idé, men det öppnar för vilda spekulationer och det gillar vi här på ”Matchen i matchen”.

Följaktligen frågar jag mig vad som är fotbollens metafysik? Och mitt svar, tänkt (metafysiskt tänkt) precis innan jag somnade i går, är tre exempel kopplade till stundande fotbolls-VM.

1. Samuel Eto’o överväger att tacka nej till VM eftersom Roger Milla, en magdansande övre medelålders landsman från Kamerun, tycker att Eto’o inte har spelat lika bra i landslaget som i Barcelona.

2. Diego Armando Maradona petar Esteban Matías Cambiasso, ”yxmördaren från Patagonien”, på grund av yxmördarens sexuella läggning.

3. Samme Esteban Matías Cambiasso är född 1980, samma år som Rickard Järverling.

Ok, kanske några undrar här någonstans: vad är poängen? Jo, poängen är att fotbollen är som konst, är som din själ, är som Glenn, är som Gud: obegriplig.

Och det, som om ni inte visste det, är fotbollens natur. Nu går vi och tar några kalla pilsner och odlar våra trädgårdar i väntan på att varats väsen inte kommer att uppenbaras.

Nollan, tonåringen och det missförstådda geniet

SvD har idag i sin nätupplaga presenterat ett briljant stycke valbevakning. De har låtit Göran Hägglund, Lars Ohly och Jan Björklund göra varsin Spotify-spellista med sina respektive favoritlåtar. Som bäddat för matchen-i-matchen-humor! Också ett exempel på skenbart ytlig valbevakning. Med det menar jag att det kan framstå som endast en rolig grej, när det i själva verket förmodligen är det bästa underlaget som kommer ges för att man ska kunna göra sig en bedömning av vilka dessa herrar, egentligen, är.

Slutbabblat. Här följer utfallet:

Jan Björklund gillar ABBA, Idol-Anna och Sven-Ingvars. Detta sett vid sidan av Björklunds populistiska skolpolitik - som helt viker undan från de verkliga nyckelfrågorna - kan endast en slutsats dras. Karln är en nolla. Som jag trodde. Eller visste, förresten.

Lars Ohly gillar Green Day, Nirvana och Glasvegas. Kombinerat med hans vurm för kommunistbegreppet och hans rövarhistorier om hur han spelat fotboll med Nacka Skoglund blir sanningen mer och mer tydlig. Ohly är den eviga tonåringen. Helst av allt vill han vara 19, gå på Hultsfred, supa sig full, lyssna på punk, citera Marx och knulla i tält. Kan denna aproach vara fabricerad? Kanske till viss del. Men Nirvana och fotbollslögnen skulle i så fall vara för långsökta drag. Säkert är att mitt förtroende för Ohly sjunker i och med spellistan - trots att musiken inte är dålig.

Skrälldags.

Göran Hägglund inleder sin spellista med en av mina favoritlåtar genom alla tider. (The angels wanna wear my) Red shoes. Elvis Costello. Från debutalbumet My aim is true. Helt ofantligt otippat!! Vidare väljer han Heroes av Bowie, Spanish bombs av The Clash och New York Shuffle av Graham Parker. Karln har som vi ser helt glimrande musiksmak! Och som att ovanstående inte vore nog smyger han även in Costellos vidunderligt kaxiga Watching the detectives. Jag har aldrig gillat KD. Jag har tyckt Hägglund varit töntig. Men nu. Jag bara gapar. Jag kanske borde lyssna mer till honom. Han kanske har förstått något som jag inte har förstått. Världen är vriden. Jag vet varken ut eller in.