Henrik Rydström om Johan Heltne och Johan Heltne om Henrik Rydström

Allt oftare måste man förhålla sig till Kalmarspelaren och ”mediaprofilen” Henrik Rydström. Det är inte enkelt. Eftersom det nästan alltid saknas hjärnceller i fotbollsspelares tankar och språk är det lätt att dras med när det finns några. Rydström kommer med största sannolikhet bli expertkommentator eller liknande och en del av vår vardag som vilken pundad Mjällby som helst. Men med skillnaden att det inte går att ha roligt åt hans språk. Det kommer bli skitjobbigt. En ovärderligt viktig del av att titta på fotboll är att kunna hacka på expertkommentatorernas språk.
I våras fick jag ett mail med en gammal recension på en skiva jag gjort. Recensionen var skriven av Henrik Rydström och är rakt igenom sann, möjligtvis lite väl positiv. Men det finns ett naket erigerat kön i ljuset: Rydström refererar till Kents Hagnesta Hill och Tomas Andersson Wijs Stjärnorna i oss och nöjer sig med det. Visserligen påminner det också om sanning, men jag är övertygad om att det här berättar något väsentligt om Rydström. På grund av att han spenderat så många timmar tillsammans med pojkar med stor brist på viktiga hjärnceller är Kent och Tomas Andersson Wij en referens för ”bra musik”. Det är inte sant. Inte Hagnesta Hill och Stjärnorna i oss i alla fall. Det är bara skenet av sanning. En förenklad platonsk skugga i grottan. Sannolikt betyder det här något positivt för oss i soffan: när Rydström sitter där med tidsenlig skuren kostym i den hårt belysta studion kommer det att finnas saker att hacka på. Och som sagt; det är nödvändigt för en bra tisdagskväll hemma hos Ribban.

Henrik Rydströms recension av ”Skisser av en vacker plats”.

”Jag är svag för det här. Melodiös och skör pop, sjungen på svenska och med ett vackert skivomslag. Mycket är vunnet redan där. Skisser av en vacker plats handlar om ett förhållande som inte höll och det är en slags bitterljuv känsla som råder, där ibland en underbart vacker trumpetslinga är det enda som hörs. Det låter som Kents lugna stunder på Hagnesta Hill, åtminstone i Snöängel och Stockholmskväll. Eller som Tomas Andersson Wij. En sak håller dock nere betyget; avsaknaden av några rejäla toppar, några låtar som sticker ut och bryter konformiteten.
Lyssna också på: Kent – Hagnesta Hill, Tomas Andersson Wij – Stjärnorna i oss.”