1990 vann Västtyskland VM i Italien. I finalen slog man Argentina med 1-0 och fick revansch för 2-3 nederlaget i Mexico-VM fyra år tidigare. Lagkapten var Lothar Matthäus och jag följde varje steg han tog. I dag kan jag fortfarande se att han var en otroligt begåvad spelförstörare, men jag vill inte acceptera att jag som tio, elva, tolvåring älskade den här urtyska mittfältsmaskinen. Det måste ju ha kvävt min konstärliga nyfikenhet totalt! Jag menar, Maradona, jag tyckte genuint illa om honom och hans varmblodiga gester. Den enda förklaringen jag har nu när jag tittar tillbaka är min totalitära frikyrkliga uppväxt. Kontrollsystemet i kyrkan jag spenderade mina skoldagar i gjorde att jag förväxlade kreativitet med struktur. Jag var tysk ända in i själen kan man säga. Och... fortfarande spökar tysken i mig. Av hela mitt hjärta för jag kampen i mig själv, kampen för kreativiteten, kampen för det irrationella, mot det totalitära. Jag vill älska Zlatan (i dessa dagar gör jag det av hela min kropp), jag vill älska Cassano (det går inte att inte bejaka hans kompletta galenskap), jag vill älska Chippen (ja, nu när han i skadad kan jag känna en viss empati). Förnuftet har sakta men säkert förändrat mitt hjärtas slag. Å andra sidan, om jag frågar mitt innersta, min instinkt, vad jag egentligen egentligen berörs av, vad är det? Ja, då uppenbarar sig den grekiska tragedin jag kanske måste sluta fred med så småningom. Här är bikten som speglas av Lothar Mattäus. Jag blir lycklig framför allt av De Rossis defensiva kvaliteter (ok, hans spel är inte helgjutet fascistiskt, men nästan), Essiens glidtacklingar (afrikanskt diktatoriskt försvarsspel) och Ballacks äckligt diciplinerade tålamod i det tyska uppbyggnadsspelet (sjukt totalitärt). Ja, vad säger man?Joel är ju inne på att man ska lyssna på auktoriteter. Ibland tänker jag att man som ung inte ska lyssna på någon auktoritet överhuvudtaget, för man kan inte bedöma vilken auktoritet som är rätt, har rätt. Det ingår i konceptet "ung" att man väljer fel hur man än gör. Det är liksom grejen med att vara ung, att man SKA göra fel, fast på rätt sätt, självständigt så gott det går och på tvärs med vad auktoriteterna säger. Det är jävligt viktigt! Sanningen är denna, kalla mig gärna aktoritär eller till och med totalitär; har man aldrig varit ung kommer man hela livet se tillbaka på sin undomslösa ungdom och undra – vem hade jag varit om jag följt i Maradonas fotspår och inte Lothar Matthäus.
2 kommentarer:
fantastisk text! jag tror att det finns en dimension till ang varför man föredrog tyskarna framför argentinarna: tyskarna uppfattades som moraliska! maradona och argentina som ett gäng gnetande fuskare.
ang. auktoriteter är väl problemet egentligen att de är ofrånkomliga. man följer alltid någon (som dylan till sist inser: som ung sjunger han "don't follow leaders", men till åren kommen "you've got to serve somebody"). problemet är när man hamnar i händerna på destruktiva auktoriteter, för som du säger: särskilt som barn kan man inte värja sig. jag menar, tänk om man vuxit upp med otto reehagel som svensk förbundskapten? vilken slags människa hade man då blivit??
Ja, det finns alltid minst tre sidor av varje mynt. Särskilt barndomens och den destruktiva patriarkala Auktoriteten.
Skicka en kommentar