Varför Svensson går före Källström

Inga kommentarer i övrigt...

Pär Zetterberg?

En ny profil har dykt upp på kommentatorshimlen. (Även om han de senaste sändningarna tycka ha försvunnit igen...) Pär Zetterberg expertkommentaterar i fotbollskväll. Det är något man skulle behöva samtala om över en öl på Baren-Baren; jag får liksom inget tydligt grepp om honom.

Dotshop R.I.P.

Igår var vi några vänner som samlades och såg Chelsea-Barcelona. En bit in i andra halvlek frågar en av vännerna vad församlingen anser om att dotshop har gått i konkurs och rear ut sitt sortiment. Karin, enda kvinnan i församlingen, replikerar snabbt: Va!? Har de gått i konkurs? Fy vad sorgligt, de som var så himla bra! Jag blir rörd av hennes reaktion. Dotshop har under lång tid varit sveriges kanske trägnaste leverantör av kvalitativ och intressant musik på skiva. Många spännande musikakter kommer misslyckas med att nå sina potentiella lyssnare nu när dotshop inte finns. Det är tragiskt. När församlingen börjar samtala kring eländet kommer det dock fram att Karin hört fel. Hon trodde att vi pratade om klädkedjan Top Shop. Hemska tanke.

Inåt, bakåt

Vi har tidigare roat oss med att kartlägga fotbollsspelares (brist på) filmsmak. Det tycker vi är roligt! Enligt en artikel i SvD härom dagen skrattar vi människor gärna åt sådant som får oss att känna oss smartare än andra, vilket detta är ett exempel på. Anders Svenssons favoritfilm är Nyckeln till frihet. Humor.

Vad som dock är intressant är att man kan hitta en lika stor brist på musiksmak som på filmsmak hos fotbollsspelare, men att detta inte är lika roligt. Detta insåg jag när jag läste en lång intervju med Viktor Elm, i vilken han deklarerar att han lyssnar på U2, The Ark, Keane och dylik skåpmat. Här bekräftar Elm mina fördomar om att exakt alla fotbollskillar gillar denna typ av band; band som är skenbart alternativa, skenbart intressanta. I verkligheten är dessa band dock, naturligtvis, helt meningslösa. Andra exempel på band i samma kategori är Oasis, Travis, The Verve, Coldplay, etc, etc.

Vad är det då som gör att detta inte är roligt? Varför skrattar vi inte? Jo, naturligtvis för att det är så förutsägbart och "safe". Vi vet att fotbollskillarna gillar det här och överraskningsmomentet uteblir. Det är safe för att banden är meningslösa utan att vara direkt dåliga. För att vi skulle kunna skratta åt fotbollsspelarnas dåliga musiksmak skulle det krävas att de gillade Sonic Dream Collective eller Chicago, men det gör de tyvärr inte.

Jag och Heltne har dock kommit på en utväg. Vi har vänt på det hela, och börjat roa oss med att låtsas att vissa fotbollsspelare har otroligt bra musiksmak. Vips så blir det roligt! Jag brukar tänka att Puyol gillar skränig amerikans lo fi-rock a' la Guided by Voices. Och att Flamini har alla New Order-singlar. Tevez är en grym stonerrocktrummis.

Eller än mer extremt. Tomas Brolin ska producera nästa Fleet Foxes-skiva. Chippen har nyligen sjungit in en duett med Bon Iver. Johan Elmander har regisserat alla The Knife-videos.

Italien

Såg ni tidningsartikeln om den italienska manliga prostituerade som hävdar att han har flera Serie-A-spelare som torskar? Detta uttalande har väckt stor uppmärksamhet och man debatterar på olika sätt. Man debatterar exempelvis kring huruvida det över huvud taget är möjligt att tuffa fotbollskillar kan vara bögar. Italiens förbundskapten tror inte det. Flera spelare har uttalat sig kring hur hemskt det måste kännas för homosexuella fotbollsspelare att tvingas leva dubbelliv. Men ingen tror på en ljusning. Det är helt enkelt otänkbart att komma ut inom toppfotbollen.

Jag kommer att tänka på Laziospelaren Di Canio - den totala motpolen till de eventuella bögarna. Di Canio är mannen som brukar hälsa sina fans med Hitlerhälsning. Detta är givetvis inte ok och han har både blivit bötfälld och avstängd. Men han fortsätter och är stolt.

Slutsatsen är att i Italien är det mindre kontroversiellt att komma ut som nazistisk än som homosexuell fotbollsspelare.