Inåt, bakåt

Vi har tidigare roat oss med att kartlägga fotbollsspelares (brist på) filmsmak. Det tycker vi är roligt! Enligt en artikel i SvD härom dagen skrattar vi människor gärna åt sådant som får oss att känna oss smartare än andra, vilket detta är ett exempel på. Anders Svenssons favoritfilm är Nyckeln till frihet. Humor.

Vad som dock är intressant är att man kan hitta en lika stor brist på musiksmak som på filmsmak hos fotbollsspelare, men att detta inte är lika roligt. Detta insåg jag när jag läste en lång intervju med Viktor Elm, i vilken han deklarerar att han lyssnar på U2, The Ark, Keane och dylik skåpmat. Här bekräftar Elm mina fördomar om att exakt alla fotbollskillar gillar denna typ av band; band som är skenbart alternativa, skenbart intressanta. I verkligheten är dessa band dock, naturligtvis, helt meningslösa. Andra exempel på band i samma kategori är Oasis, Travis, The Verve, Coldplay, etc, etc.

Vad är det då som gör att detta inte är roligt? Varför skrattar vi inte? Jo, naturligtvis för att det är så förutsägbart och "safe". Vi vet att fotbollskillarna gillar det här och överraskningsmomentet uteblir. Det är safe för att banden är meningslösa utan att vara direkt dåliga. För att vi skulle kunna skratta åt fotbollsspelarnas dåliga musiksmak skulle det krävas att de gillade Sonic Dream Collective eller Chicago, men det gör de tyvärr inte.

Jag och Heltne har dock kommit på en utväg. Vi har vänt på det hela, och börjat roa oss med att låtsas att vissa fotbollsspelare har otroligt bra musiksmak. Vips så blir det roligt! Jag brukar tänka att Puyol gillar skränig amerikans lo fi-rock a' la Guided by Voices. Och att Flamini har alla New Order-singlar. Tevez är en grym stonerrocktrummis.

Eller än mer extremt. Tomas Brolin ska producera nästa Fleet Foxes-skiva. Chippen har nyligen sjungit in en duett med Bon Iver. Johan Elmander har regisserat alla The Knife-videos.