5-0

Alla har vi våra ritualer. Min kanske viktigaste är den obligatoriska söndagsfilmen. 21.00 ska det tittas på skräpfilm, ingen pardon. Gärna nån gammal goding man sett hundra gånger förut, kanske Ghostbusters 2, kanske Notting Hill. Av tradition kan man lita på att kabel-teve levererar, men numera händer det allt oftare att de sviker. Serierna tar över.

Tack Gud, då för att TV4-sport startat en ny serie; klassiska EM-matcher i repris. Igår 21.00 dök en gammal goding upp. Sverige-Bulgarien 2004. 5-0-matchen, ni vet. Oj, oj, oj. Att få återuppleva den matchen, nykter, var härligt! Och intressant. Det var mycket jag hade glömt, varav två saker är högst nämnvärda:

1. Sverige hade riktig bonn-röta. Vi hade en ett-noll-ledning i halvtid, men Bulgarien hade lika gärna kunnat haft en 3-0-ledning. De fick komma till målchans efter målchans, men skotten smet utanför. En tredjedel in i andra halvlek är det fortfarande helt öppet, tills Henke gör sitt livs mål. En minut senare är han framme igen. Även Zlatan är fenomenal. Och Ljungberg krigar som bara han kan göra. Kan vi lära oss något av det här? Ja. Ska Sverige nå framgång i årets mästerskap måste detta upprepas. Vi måste ha en stor portion flyt. Och våra stjärnor måste leverera framåt.

2. Teddy Lucic blev avblåst för felaktigt inkast.

Christiano Ronaldo och hans värld

Alla jag vet är ense om två saker gällade Christiano Ronaldo.

1. Han har många fantastiska egenskaper som fotbollsspelare: snabbhet, speluppfattning, kreativitet, målsinne.

2. Man ogillar honom starkt.

Detta kan verka konstigt, men det är hur logiskt som helst. Jag menar, hur många gillar Yngwie Malmsteen? Jag kan spy hur mycket galla som helst överRonaldo. Han ser ut som ett totalt slajm. Han filmar ständigt. Hans ego är uppblåst. Han verkar inte ha någon humor. Noll självdistans. Under Champions League-finalen får jag vatten på min kvarn. Visst, han står för flertalet förstklassiga uppvisningar; inte minst gör han ett snyggt mål. I andra halvlek kroknar United. Man tappar mittfältet och Ronaldo tvingas försöka göra mycket på egen hand. Så långt inget konstigt. Men när han har chansen att frispela Rooney framför mål väljer han att avsluta själv, ur dålig vinkel, och missar. Rooney blir vansinnig, men Ronaldo möter inte hans blick. Heltne poängterar att detta händer ofta - han ignorerar lagkamraterna. Som om han spelade sin egen match, för att vinna sin egen ära. Otroligt osympatisk egenskap som lagidrottare! Under straffläggningen håller han helt på att ställa till det. Resolut invid stolpen? Nej, givetvis ska han leka Maradona. I en Champions League-final! Han missar straffen, men United har tur och reder ut det hela. Synd - för jag tycker det hade varit väldigt intressant att se efterspelet. Ronaldo har en löjligt bra säsong i ryggen, med ett snitt på nästan ett mål per match. Trots det faller ganska många sura droppar i bägaren. Hade straffmissen fått bägaren att rinna över? Vem vet. När slutsignalen går sluter hela Man U upp i lycksalig segerdans. Alla utom Christiano Ronaldo. Han ligger ensam en bit bort och gråter.

Strage, Lucic och p11

Går in på DN:s nätsida för att läsa om Zlatans triumfer, men fastnar helt i Fredrik Strages briljanta krönika om skitnödiga pop-tyckare och om hur dessa coola killar ofta låtsas gilla uppenbart o-cool musik i syfte att själv framstå som ännu coolare. Läs själv här.

Vad som är ganska intressant är att jag och Heltne länge vurmat för uppenbart o-coola fotbollsspelare (t ex Teddy Lucic). Detta är naturligtvis främst för att det är roligt - en gång fick vi nästan en hel uteservering att skandera Teddy Lucic, Teddy Lucic, Teddy Lucic. Detta efter en match där han utgått efter tio minuter, skadad. Fantastiskt roligt. Dock måste jag erkänna att min vurm för o-coola fotbollsspelare också handlar om att jag själv vill framstå som cool. Kanske villjag distansera mig från gapiga, fulla, förmodat hustrumisshandlande pucko-fans? Hävda mig själv i en förutsägbar, humorlös, oreflekterad machokultur. Kanske är jag fortfarande bitter för att jag aldrig själv blev bra på fotboll som barn? I de fulla, gapiga pucko-fansen ser jag mina gamla överlägsna lagkamrater i Brages p11-lag och jag vill på något sätt hämnas på dem. Ställa mig över dem. Kanske är jag bara desperat på uppmärksamhet? En evig pajas som alltid måste gå på tvären. Kanske är jag smått genial?

Säkert är att jag inte är ensam. Tillsammans ska vi fortsätta tramset! Visst?

Med andra ord så...

Jag ska försöka sätta fingret på vad jag och Heltne menar (till alla som må undra):

Även om det, i sig, är otrevligt med kuk-fitta-snack och, i sig, är frustrerande och förvirrande att nej betyder nja betyder ja - så är det Sanningen.

Sanningen är x.
Debatten är y.
Humor är z.

x=x
y=y
x+y=z
x/y=z
x*y=z

Obs! y*z=x

Och...

Zlatan=Zlatan

Kuk, fitta och Henke Larsson

Det var för sju år sen. Jag hade under några år varit helt besatt av Neil Young. Jag lyssnade till hans musik flera timmar varje dag, försökte skriva låtar som hans, texter lika naivt poetiska som hans. I stolsfickan på flyget från Cochabamba till Rio de Janeiro läste jag att Neil Young skulle ha en konsert på en stor festival utanför sambastaden. Under tiden jag var där. Jag hade aldrig hört Young live. Det var en dröm, lika viktigt som någon. Jag började svettas. Kontot var länsat och det var fredag kväll, bankerna hade stängt hemma i Sverige. Men vad har man inte en godhjärtad pappa till. En pappa som förstår hur viktigt det är med pilsner och rock’n roll. Pappa, som en gång fixade ett Skandiabankenkonto till mig, hade ett konto i samma bank som jag och vips var pengar i Brasilien via telefon. Mytiskt.

Festivalen hölls på ett stort fält ett par mil utanför Rio. Det var utsålt, 130 000 biljetter! Jag kryssar omkring bland de dansande festivalbesökarna, dricker Heineken och lyssnar med ett halvt, halvt öra på Sheryl Crow och Dave the Matthew band. Plötsligt är det någon som knackar mig på axel och säger ”du är från Sverige va, jag känner igen dig”. Det visar sig vara en snubbe, jag har glömt bort vad han heter, som jobbat på Ericsson i Stockholm i många år och på något sätt sprungit över min musik. Vi står och samspråkar lite om svenskt och brasilianskt, betar av ämnena fotboll, silikonbröst och allmän brasiliansk sexfixering. Min nya vän är precis som jag rätt full och bara så där har vi kommit in på att diskutera fittor. Eller rättare sagt, jag lyssnar jag till hans utläggning om hur olika man använder ordet ”fitta” i Sverige jämfört med Brasilien. Han säger: ” Ni måste respektera fittan! Fittan är något mycket vackert, något heligt! Till exempel skriker många idrottare fitta när dom misslyckas med låt säga att göra mål. Det är inte respekt! Fittan ska smekas, vårdas, dyrkas!” Jag kan inte annat än att hålla med, bjuder på ytterligare en Heineken och fortsätter samtalet med att fråga om han diskuterat ämnet med någon svensk tjej, och vad hon i såna fall hade att säga i fråga.
När Neil Young börjar spela, klockan är runt halv tre på natten, tränger vi oss längst fram i publiken, tar av oss i bar överkropp och håller om varandra till Crazy Horse elektriska mangel. Livet under månen är som när det är som verkligast.

Och då undrar du; vad har det här med Henke Larsson att göra? Jo, det ska berätta. Jag fick i veckan, från hundra procent trovärdiga källor, höra att Henke är trashtalkens mästare. Han fullkomligt spottar ut sig könsord och ”din mamma…” till höger och vänster, han kan inte hålla tyst. Kanske borde man bli lite upprörd och besviken, min bror blev det. Men jag känner nog mest tvärt om. Visst, i både teori och i praktik – där och då, på plats – kanske det inte är så mysigt med en massa kuk och fitta och grabbar som skriker ”din mamma…” till höger och vänster. Men liksom på avstånd måste jag säga att jag sympatiserar med människan som håller en fasad uppe, men som bakom den lever ett, i lagom mån, politiskt inkorrekt liv. Som om det verkligen går att ”få vara sig själv en stund” på fotbollsplanen, hur lite queer än ”får vara sig själv för en stund” innebär. Jag kan inte säga att Henke Larsson har vuxit i mina ögon på grund av att han på planen trashtalkar som ett lamadjur på vilket zoo som helst. Men jag tycker faktiskt om honom lite mer. Visst, man ska respektera fittan, precis som kuken. Men det är bra med lite dubbelmoral. Den som inte syndar blir inte förlåten ungefär. Hur logiskt och ologiskt som helst är Henke Larsson mer människa nu, och det är sjukt sympatiskt. Ni förstår exakt vad jag menar.

Henrik tillbaka (2)

Det är väldigt kul det här med Henrik. Inte minst Henrik och journalisterna. För Henrik har nått en status där han inte kan bli sågad. Han har brutit igenom barriären. Så där som - just det - artister kan göra. Som bob dylan. Dylan har blivit större än tyckar-kåren, och ingen recensent rår på honom. När han gör en skiva är det bra. Även om det skulle vara dåligt. För det stora konstnärskapet går vidare. Och när han turnerar kommer folk, även om man inte hör vad han sjunger. (i sverige heter motsvarigheten ulf lundell.) Så är det med Henrik just nu. Har man dött och fått liv tillräckligt många gånger bilr man till sist odödlig. Begreppet för detta är "kult".

Men samtidigt finns den en skillnad här jämfört med konsten: i fotboll gäller lagen om bröd och död. Om Dylan ger ut en skiva sker det inte på någon ung och lovande artists bekostnad (nåja). Men om Henrik spelar spelar inte zlatan/elmander, etc. Han har redan tagit marcus bergs plats i truppen. Inte så kul. Men ingen klagar. Och den intressanta frågan är: Hur dåligt kan Henrik Larsson spela utan att bli utskälld i media? (Jag tror att han kan få låga betyg, men det är skillnad på att få låga betyg och att bli utskälld.)

För övrigt förutspår jag att Anders Svensson blir svensk medias nästa konstinstallation, och jag längtar till den dagen.

Naej, det känns väl kul

Henke är tillbaka i landslaget lagom till EM och det är lite deja vu-känsla över det hela. Men givetvis jublar man! Jag älskar Henke Larsson! Naturligtvis ska alla medier vrida och vända på det här med att han gör ny comeback. Vad sa Lagerbäck? Vem ringde? När ringde de? Vad var det som fick honom att ändra sig? Och bla bla bla... Jag tycker det är fantastiskt skoj att jämföra bilden Henke själv ger genom media, med vad som uppenbarligen är Sanningen. Sanningen lär ju vara att han, likt en konstnär, går på total feeling. Sverige torskar snöpligt mot Senegal 02 och han blir så arg att han råkar sluta. Sen kommer han på att fotboll är det bästa han vet och hoppar på tåget igen, hej hopp. Slutar igen när han är tjurig. Och tillbaka. Mönstret är tydligt; han är en ren känslomänniska. Vilket i min bok gör honom om möjligt än mer älskvärd. För det är väl det som gör idrottsmannen? Att det är på liv och död. Man ger allt och visar känslor. Lever ut! När det går dåligt vill man dö och försvinna. Men när det gäller ger man ALLT! Skoj då att höra honom själv sätta ord på sitt beteende. "Naej, jag fick frågan och jag kände mig sugen, såatte, det är något jag naturligtvis ser fram emot". Totalt intetsägande. Och jätteroligt! Vilket jävla fullblodsproffs! Komma undan med att bete sig som en barnrumpa genom att fullkomligt neutralisera sig själv i media. Det är lustigt att journalister som älskar Henke drar sig för att skriva om Sanningen, då de förmodligen tycker att den är osmickrande. Fram med Sanningen, tycker Matchen i matchen. Den ska göra oss fria, som nån sa.

Matchen i matchen - SVT 1-0

Sist någon gjorde ett inlägg här började maskrosorna slå ut. Nu sprids fröna för vinden. Vi har suttit på Palermo och druckit sjutvåor. Alexandersson har huvudvärk. Idag kom syret tillbaka. Plus 12 grader. Dags att hugga. 

Måste kommentera SVT:s lilla ploj; att göra The old switcheroo mellan Fotbollskvälls och Kobras redaktioner och programledare. Klart bra initiativ. Man begrep att det inte skulle kunna bli dåligt. Men. Jag är ändå besviken. För det hade kunnat bli så ofantligt mycket bättre. Kobragänget förde en, kom igen, ganska ointressant diskussion om huruvida fotbollsjournalister är objektiva. Fotbollskvällgänget körde fotbollsstuket, fast med kultur i fokus. Kul? Tja, inte särskilt. Tyvärr. Samtliga inblandade tycks ha trott att konceptet i sig var kul nog. En given seger, liksom. Det enda som var riktigt roligt var när Staffan Lindeborg spelade flygel och Glenn Strömberg gissade kompositörer. Duon med stort D skapar som vanligt magi. I övrigt var det fan G-minus. 

Nej, då är det tur att vi på Matchen i matchen förstår att den bästa länken mellan fotboll och kultur är den flyktiga. Det är där det bränner till. Som ett bra citat av Glenn Hysén; Det händer. Vi garvar. Livet går vidare, men blir lite lite bättre. 

Det här med genus #5

Fotbollsvåld. Ett missförstått (manligt) geni. Och familj. Klart det har med genus att göra!