Naej, det känns väl kul

Henke är tillbaka i landslaget lagom till EM och det är lite deja vu-känsla över det hela. Men givetvis jublar man! Jag älskar Henke Larsson! Naturligtvis ska alla medier vrida och vända på det här med att han gör ny comeback. Vad sa Lagerbäck? Vem ringde? När ringde de? Vad var det som fick honom att ändra sig? Och bla bla bla... Jag tycker det är fantastiskt skoj att jämföra bilden Henke själv ger genom media, med vad som uppenbarligen är Sanningen. Sanningen lär ju vara att han, likt en konstnär, går på total feeling. Sverige torskar snöpligt mot Senegal 02 och han blir så arg att han råkar sluta. Sen kommer han på att fotboll är det bästa han vet och hoppar på tåget igen, hej hopp. Slutar igen när han är tjurig. Och tillbaka. Mönstret är tydligt; han är en ren känslomänniska. Vilket i min bok gör honom om möjligt än mer älskvärd. För det är väl det som gör idrottsmannen? Att det är på liv och död. Man ger allt och visar känslor. Lever ut! När det går dåligt vill man dö och försvinna. Men när det gäller ger man ALLT! Skoj då att höra honom själv sätta ord på sitt beteende. "Naej, jag fick frågan och jag kände mig sugen, såatte, det är något jag naturligtvis ser fram emot". Totalt intetsägande. Och jätteroligt! Vilket jävla fullblodsproffs! Komma undan med att bete sig som en barnrumpa genom att fullkomligt neutralisera sig själv i media. Det är lustigt att journalister som älskar Henke drar sig för att skriva om Sanningen, då de förmodligen tycker att den är osmickrande. Fram med Sanningen, tycker Matchen i matchen. Den ska göra oss fria, som nån sa.