Den lilla detaljen spelskicklighet

EM är slut och det är dags för summering. Inför turneringen spekulerades det som vanligt om hur det skulle gå och varför. Olika egenskaper och färdigheter vägdes mot varandra; rutin, kantspel, skador, mirakeltränare, psykologi, tradition, snabb boll som byter riktning, unga lag, gamla lag, vinnare och förlorare. Allt detta brukar ha betydelse. Stor betydelse. Och även detta mästerskap bjöd på dramatik och resultat man kan härleda lite här och vart. Rysslands mirakeltränare med sitt snabba unga lag gick långt i turneringen och var en fröjd att skåda (typ...). Italien surade sig längre in i turneringen än de förtjänade, som vanligt. Turkiet visade stor lagmoral och kämparanda och tog sig förbi hinder efter hinder. Tyskland gick långt, som vanligt. Sverige hade rutin, men har tappat farten - åker ut efter förluster mot turneringens två bästa lag. Frankrike är allt eller inget, denna gång inget.

Kvar till sist står Spanien. När nationalsångerna spelas innan finalen sjunger inte en enda spansk spelare med. Alla i Tyskland sjunger däremot. Där finns nationalitetskänsla, tradition och kombinationen av gammal väloljad lagmaskin och livsfarlig snabb offensiv. Tyskland var tippade att vinna EM, men får till sist vika sig för Spanien, som inför turneringen bara hade ett hopp: de är sjukt jävla bra på att spela fotboll. Smärtsamt ofta räcker inte det, men det gjorde det i år och det är alltid kul när det är så!

I övrigt så älskar jag Kroatiens tränare! Jag fortsätter ordvitsa om Gökdeniz Karadeniz. Och jag har blivit sjukt bra på att uttala namnet Capdevila.

En liten tröst

I bistra tider behöver människan hopp. En liten ljusstrimma i mörkret är att jag äntligen hittat ett exemplar av Glenn Hyséns memoarer. Jag köpte den på en prima Göteborgs-loppis för tio kronor. Lyckades även lägga vantarna på en Arsenal-nyckelring från 70-80-talet. Som sagt, i bistra tider behöver människan hopp. Jesus, enligt Heltne. Nörderi, enligt mig. Joelh förespråkar förmodligen en kombination.

Zlatan och Mästaren från Nasaret

Halvvägs in i matchen i går kände jag ingenting. Eller mer: ostbågarna smakar starkt, chipsen känns sjukt feta, åh vad gott det skulle smaka med iskall Coca Cola istället för pilsner. I dag har jag sansat mig, samlat kraft och då har känslorna kommit. Jag är jävligt irriterad!

I går stod landslaget i en avgörande match och vad gör vi? Jo, vi kämpar inte ens... Okej, ett par tre spelare försökte verkligen, men resten, med Zlatan i spetsen, är bara tjuriga och växlar några sporadiska ruscher med gnäll och trotsig likgiltighet. Någon mer som tänkte på att Zlatan periodvis liknade en fyraåring i sitt kroppsspråk?

När jag spelade pojk- och juniorallsvenskan med IK Fyris i början av 90-talet vann vi matcher för att vi kämpade och spelade fult. Vi var egentligen inte tillräckligt bra för att ens harva i bottenträsket, ända vann vi serien sista året och gick till kvartsfinal i SM. Stort för några killar som älskar fotboll, men som inte hade talang att tala om.

Sverige hade behövt mer kamp i går. Typ en för alla, alla för... Vad var problemet, ville de inte vinna? Jag håller med Joel om att Ryssland inte var så bra som många påstår. Jag är övertygad om att den svenska kollapsen beror på att laget befolkas av alldeles för många själviska och själsligt utfattiga individer utan humor och med en närmast fullkomlig saknad av kärlek till sin nästa. Det svenska landslaget behöver ett djupare lod. De behöver väckas. Och Zlatan behöver mest av allt ett möte med Mästaren från Nasaret.

Dags att ömsa

Jag ska nu argumentera för att Lars Lagerbäck bör avgå. Innan jag börjar vill jag påpeka några saker. Jag vill påpeka att jag gillar Lasse. Han har varit en fantastisk förbundskapten och jag har inte lastat honom någonsin när Sverige åkt ur mästerskap. Det sista var i och för sig en liten lögn, men jag känner idag att tiden har gett Lasse rätt. I kvalen har han en uppgift; ta Sverige till mästerskapen. I mästerskapen har han tre uppgifter; få laget att göra det de kan och lite till och lite till. Han lyckas oftast med allt detta. Och flera gånger har det närapå räckt till riktigt höga höjder. Förlusterna mot Senegal och Holland 02 och 04 var så knappa, så knappa. Vi var nästan där framme!

Efter EM-04 blir Zlatan bättre och bättre, men i övrigt sjunker kvaliteten i det svenska laget. Lasse håller fast vid sitt lagbygge och sin spelidé. Klokt. För han inser att han bara kan göra det här på sitt sätt. Och det tar oss i alla fall till mästerskapen. Trägen vinner (kval).

Att jag tycker Lagerbäck bör avgå handlar om att det råkar vara rätt tid just nu. Det är ju obönhörligen så att karln måste avgå någon gång, och då gäller det att välja rätt tillfälle. Jag ger två skäl till att nu är rätta tiden:

1. Generationsväxling. Vi upplevde det efter 94-VM och det börjar bli dags igen. Viktiga kuggar i Lagerbäcks bygge börjar bli gamla och sega. Vi snackar Ljungberg, Svensson, Alexandersson, Allbäck och Henke (tredje gången gillt nu kanske). Vi kommer inte undan - det är dags för landslaget att ömsa skinn nu, och jag menar att det är bättre att en ny förbundskapten får börja bygga det nya än att Lagerbäck påbörjar en ny prototyp, som om några år lämnas över till nästa kapten. Minns att vi missade två raka slutspel efter förra generationsväxlingen. Det kan mycket väl bli så igen, men vi får liksom förra gången hoppas att det är värt det. Att det går att börja om och bli bra med nya spelare, ny förbundskapten, nya spelidéer. Jag är övertygad om att den här processen mår dåligt av att Lagerbäck dröjer sig kvar som kapten.

2. Talangerna är inte evigt unga. Efter Zlatan är Kim Källström vår största stjärna idag. Han har fortfarande ingen given plats i landslaget, vilket på ett sätt är ok (ha tålamod nu, Joelh). Det är ok för att Lagerbäck är konsekvent och för att hans kontinuitet har visat sig vara lyckosam. Svensson har passat laget bättre och Kim kom in i bilden lite för sent, och så är det ibland. Man kan hitta exempel på samma fenomen i andra generationer också (Per Zetterberg, någon?). Dock kommer man inte ifrån att det är problematiskt att en liten fotbollsnation som Sverige ska spilla sådan talang. Vi måste utnyttja våra bästa. Så länge Lagerbäck är kvar är Kims status osäker. Det har varit i sin ordning. Tills nu. Ryssland gjorde, på ren ren Kalle Anka-svenska, slarvsylta av oss igår. Och vi kommer att möta snabba lag som spelar med hög press igen. Då behöver vi Kim. Jag är övertygad om att nästkommande förbundskapten kommer ha Kim som en obytbar kugge i laget. Det är dags att han får det ansvaret nu.

Bearbetning

Det är bättre att förlora klart än knappt. Det är lika bra att vi åkte ut nu, vi hade ändå inte haft en chans mot Holland. Det är lika bra att vi är ute, nu kan man njuta av de fantastiska matcherna istället för att hålla på och patriot-oroa sig för Sverige. Det är lika bra att vi inte hade några vettiga målchanser (Henkes nick var egentligen inte målchans), då finns det inget att gräma sig för.

Nej, det hjälper inte riktigt...

För det riktigt assura är att vi förlorar för att vi är dåliga. Jag hatar själv att förlora för att jag är dålig. Speciellt i pingis kunde jag bli vansinnig - inte när jag förlorade bollar, utan när jag gjorde det för att jag var sopig. Så känns det nu. Bättre att förlora när man spelat bra, för då vet man i alla fall att man gjort allt man kan. När man förlorat för att man var sopig kommer självanklagelserna. (Tysklandsförlusten var enkel att bära, för tyskarna var så fruktansvärt bra så det hade inte spelat nån roll hur vassa svenskarna var, men även om den enes "dåliga dag" ofta är en frukt av den andres skicklighet så var ryssarna inte SÅ bra)

Gökrubrik Kararubrik

EM:s klart roligaste spelarnamn i år är Gökdeniz Karadeniz. I mitt anspråkslösa lilla försök till liv har detta namn varit föremål för många ordlekar den senaste tiden. Jag ger några exempel. Jag har börjat kalla brorsans katt Stella för Gökstella Karastella. Ska man dricka kaffe heter det Gökkaffe Karakaffe. Det ska vi göra nu förresten. Sen ska vi ta Gökspårvagnen Karaspårvagnen till Gökstan Karastan och gå på Gökutställning Karautställning. Ikväll är det Gökmatch Karamatch. Gökpilsner Karapilsner.

Dräkter vi minns #5

Joelh, du är något mycket viktigt på spåren när du orubbligt minns att Mars var officiellt VM-godis 1990. Precis sådant gör intryck på barn. Jag minns också tydligt hur 1990 års VM-maskot, "Ciao-gubben", gjorde starkt intryck. I Eurosports sändningar under VM-90 följde ett för tioåringen fantastiskt skådespel varje gång någon spelare gjorde mål. Då hände inget annat än att en halvtaffligt animerad Ciao-gubbe sprang fram på TV-rutan. Fantastiskt! Godis och tecknat var viktigare än fotboll när man var tio år, så är det. Men fotboll var också viktigt på sitt sätt. Att man gillade Napolis dräkter i den här vevan är hur logiskt som helst. Mars-loggan prydde bröstet och Maradona var i princip en seriefigur.

Olof Mellberg, allt är förlåtet!
Frågan är om en så stark mittbacksinsats setts i det svenska landslaget sedan... just det: Glenn Hysén!

Men fy va' surt...

Dräkter vi minns #4

Vi hade, som de flesta i grannskapet, ganska få videokassetter när vi växte upp. Därför blev man så mycket mer bekant med de vi faktiskt hade. En av dessa var den fantastiska "Vägen till VM 1990". VM 1990 är min första turnering. Jag minns hur vi inför matchen mot Skottland kröp upp i soffan tillsammans för att se Sverige ta sin första seger. Jag minns inget av matchen, men jag minns att mamma hade köpt varsin Mars till oss - det officiella VM-godiset 1990.

VM-kvalet hade jag däremot inte upplevt live, men via denna video lärde vi oss det i detalj. Vi fick se Klas Ingessons genombrott i landslaget, och tog del av Glenn Hyséns stoltaste stunder: matcherna mot England. Och så var det det här med dräkterna. Det jag framför allt minns är de löjligt korta shortsen! Det var nästan pinsamt att se, och vi fnittrade åt dem där vi satt som småpojkar framför tv:n. Modependeln slog ju om strax efter, till stora plöfsiga shorts vid EM 1992, och jag minns själv hur vi i början av 90-talet gick i gigantiska shorts och t-shirts. Det sena 80-talets korta shorts övergick vårt förstånd.

Allra roligast blev det i slutet av videon: Polen försöker nå det sista halmstrået i kampen för att gå vidare och behöver slå England hemma. De pressar i 90 minuter, men utan att få bollen förbi Peter Shilton i målet (han höll ju nollan hela VM-kvalet!) När slutsignalen går faller en polsk spelare på knä och borrar huvudet i gräset; som en ortodox/muslimsk bönepostration. Han måste ha varit omedveten om sina korta shorts: kameran filmar in honom bakifrån, och man ser nästan skinkorna! Ett gäng 11-åringar jublar i TV-soffan.

Dräkter vi minns #3

Försök tänka på IFK Göteborgs dräkter utan att se ICA-loggan framför dig. Det går inte, för den SKA vara där. Reklam är oftast irriterande och i vägen, men en del loggor har nästan blivit synonyma med lag. Brages dräkter har en stor SSAB-blaffa mitt på magen. Svenskt stål från innersta Domnarvet, on the river bank of the Dalälven. I min bok är det lika naturligt att Brage bär SSAB-reklam som att rockgruppen Kiss bär smink. 

Sparbankens logga, eken, har sett olika ut i olika tider. Ett tag (givetvis under nittiotalsinfernot som jag här och nu börjar kalla "infernokrisen") var den uppbyggd av blåa och röda färgfält och såg förjävlig ut. Innan dess var den fantastisk och kunde beskådas på många lags dräkter och overaller. Idag heter Sparbanken Swedbank och profilerar sig som en signalorange rave-bank. Sannerligen, var det inte bättre förr? Ek är än idag mitt favoritträd. 

Dräkter vi minns #2

Det är sjukt diffust att vara tio år gammal. I huvudet myllrar tankar och intryck. Man vet inte vem man är, men man försöker vara den man gissar att man är. Och misslyckas. Och försöker igen. Det är svårt att där och då skilja på saker som verkligen gör intryck och berör och på saker som virvlar förbi och som man griper efter av andra anledningar. När jag var i tioårsåldern valde jag mina fotbollsidoler nästan enbart efter utseende. Ruud Gullit gillade jag mest, för han såg ut som pappas reggaeskivor. Hans Eskilsson för att han hade långt hår som hårdrockare hade.

Italia ´90-samlaralbumet var ett filter som alla intryck passerade igenom. Och är så fortfarande. När fotbollsdiskussioner hamnar i skarven mellan 80 och 90-tal bläddrar jag fram till rätt sida i min i hjärnan lagrade version av albumet. Ervin Koman, check. Roger Ljung - young boys, check.

Jag hade vid tiden nästan bättre koll på Holland och Västtyskland och Argentina än på Sverige. Så är det att vara tio år. När Glenn Strömberg byts in mot Costa Rica har jag ingen aning om vem han är. Men han har långt hår och skägg. Och gör ett coolt mål. Blädder, blädder. Glenn Strömberg - blicken fäst ovan kameran - motljus - Benfica, check.

Dräkter vi minns #1

1990 vann Västtyskland VM i Italien. I finalen slog man Argentina med 1-0 och fick revansch för 2-3 nederlaget i Mexico-VM fyra år tidigare. Lagkapten var Lothar Matthäus och jag följde varje steg han tog. I dag kan jag fortfarande se att han var en otroligt begåvad spelförstörare, men jag vill inte acceptera att jag som tio, elva, tolvåring älskade den här urtyska mittfältsmaskinen. Det måste ju ha kvävt min konstärliga nyfikenhet totalt! Jag menar, Maradona, jag tyckte genuint illa om honom och hans varmblodiga gester. Den enda förklaringen jag har nu när jag tittar tillbaka är min totalitära frikyrkliga uppväxt. Kontrollsystemet i kyrkan jag spenderade mina skoldagar i gjorde att jag förväxlade kreativitet med struktur. Jag var tysk ända in i själen kan man säga. Och... fortfarande spökar tysken i mig. Av hela mitt hjärta för jag kampen i mig själv, kampen för kreativiteten, kampen för det irrationella, mot det totalitära. Jag vill älska Zlatan (i dessa dagar gör jag det av hela min kropp), jag vill älska Cassano (det går inte att inte bejaka hans kompletta galenskap), jag vill älska Chippen (ja, nu när han i skadad kan jag känna en viss empati). Förnuftet har sakta men säkert förändrat mitt hjärtas slag. Å andra sidan, om jag frågar mitt innersta, min instinkt, vad jag egentligen egentligen berörs av, vad är det? Ja, då uppenbarar sig den grekiska tragedin jag kanske måste sluta fred med så småningom. Här är bikten som speglas av Lothar Mattäus. Jag blir lycklig framför allt av De Rossis defensiva kvaliteter (ok, hans spel är inte helgjutet fascistiskt, men nästan), Essiens glidtacklingar (afrikanskt diktatoriskt försvarsspel) och Ballacks äckligt diciplinerade tålamod i det tyska uppbyggnadsspelet (sjukt totalitärt). Ja, vad säger man?Joel är ju inne på att man ska lyssna på auktoriteter. Ibland tänker jag att man som ung inte ska lyssna på någon auktoritet överhuvudtaget, för man kan inte bedöma vilken auktoritet som är rätt, har rätt. Det ingår i konceptet "ung" att man väljer fel hur man än gör. Det är liksom grejen med att vara ung, att man SKA göra fel, fast på rätt sätt, självständigt så gott det går och på tvärs med vad auktoriteterna säger. Det är jävligt viktigt! Sanningen är denna, kalla mig gärna aktoritär eller till och med totalitär; har man aldrig varit ung kommer man hela livet se tillbaka på sin undomslösa ungdom och undra – vem hade jag varit om jag följt i Maradonas fotspår och inte Lothar Matthäus.

Pimp my coach

När jag ändå är inne på det här med dräkter kan jag ju passa på att beröra förbundskaptensuniformen. Som ni alla vet har ju Lagerbäck alltid kört med träningsoverall och därmed visuellt presenterat sig som en typisk svenne-campare. Man kan så lätt se Lagerbäck framför sig på en campingplats. Han lallar runt i sin overall. Badskor. Han grillar lite. Tar på sig solhatten och sätter sig i en brassestol och läser kvällstidningen. Öppnar en Kung Starköl.

Igår bar han kostym! En riktigt klädsam kreation toppad med skotskrutig slips. Och jag känner mig... stolt! Ungefär som jag gissar att föräldrar känner sig när deras barn sjunger i kyrkan på skolavslutningen och har finskjortan på sig. Perlskog kommenterar att Lasses kostym är specialdesignad för just honom. En pimpad förbundskapten. Som gör en strålande laguttagning. EM har börjat bra!

Detta släkte som inte vill tro!

I bilen igår på väg till matchen ringde jag min värd och bad om vägbeskrivningen. Och så frågade jag vad han tyckte om startelvan. "Många här är tveksamma över mittfältet, och väldigt frustrerade över att Daniel Andersson startar." Mycket riktigt, när jag kom fram kändes ilskan i luften var stor och jag tillfrågades om mina lojaliteter.

Jag svarade, aningen präktigt kanske: "Jag litar på Lagerbäck. Han har arbetat med de här killarna i ett decennium, sett dem på nära håll länge nu, vet deras dagsform, och han har reflekterat bra mycket mer än vi över den här uttagningen. Han vet vad han gör. Jag är säker på att Daniel kommer att göra en bra insats."

Det handlar, enkelt sagt, om att ha tilltro till auktoriteter. Rätt auktoriteter. När det gäller landslagsfotboll är Lagerbäck en sådan (och här anar jag att inte alla läsare håller med mig), och då bör jag utgå från att han har rätt. Och om jag tycker annorlunda bör min första tanke vara: "Kanske är det jag som har fel? Vad ser han som jag inte ser?"

Det innebär inte att Lagerbäck är ofelbar. Han har gjort misstag. (Som när han petade Anders Svensson i VM 2006. Men vad den petningen gjort för Svenssons psyke är värt en egen bloggpost!) Men det är min erfarenhet att man som tv-coach har större chans att ligga rätt i sina bedömningar om man litar på Lasse. Så blev det igår, när matchen närmade sig sitt slut. De som hade litat på en annan auktoritet, nämligen media (för att gå emot Lasse är oftast att gå med media), tvingades erkänna sin felbedömning - och Lasse fick rätt.

Byt stället istället

En helt otroligt viktig aspekt av ett stort mästerskap i fotboll är lagens dräkter. Alla som hävdar annat ljuger. Det här är ett område där känslor spelar in. Personligen vurmar jag mycket för dräkterna från Italien-VM 1990. Jag var tio år, spelarna var ikoner för mig, jag samlade bilder i album och började överlag intressera mig för allt runtikring spelet. Det finns vissa dräkter från VM-90 jag fortfarande drömmer om att själv få bära. Hollands märkligt mönstrade ställ som min dåvarande idol Ruud Gullit bar är ett av Adidas märkligaste infall. För att inte tala om Västtysklands eleganta tröja med svarta, röda och gyllengula streck över bröstet. Även Sveriges dräkter var fina 90. En basic Adidaströja med ränder på ärmarna. Matt behaglig gul färg. Inget tjafs.

Med EM-92 gick vi in i något slags nittiotalsinferno av fladdriga passformer och nydanande experimentell design, som bröt mot det enkla etablerade. Även 94-dräkterna tillhör denna era. I slutet av 90-talet och början av 00-talet kunde man skönja en generell tillbakagång till mer enkel design i samhället i stort, men på fotbollens gröna ängar fanns inte ett spår av retro. Man fortsatte på den inslagna banan med spejsig design och, rent ut sagt, dålig smak.

England har dock alltid varit något av en oas i den dåliga smakens öken. Här snackar vi enkelhet. En vit tröja med elegant svart krage. Ett ståtligt vapen och den enkla Umbro-logon. Klassiska siffror på ryggen. Många var nog glada med mig när Sverige lämnade Adidas för Umbro. Förhoppningen var att vi skulle slippa se ut som rejvare och istället, likt England, återigen få bära enkla klassiska tröjor. Men icke. Englade fortsatte med sina fina. Vi fick någon slags baddräktsliknande lysgul historia.

Hörde någonstans att Englands förbund har samarbetat med stora designer-namn när de tagit fram nya dräkter, vilket är föga förvånande med tanke på den estetiska överlägsenheten. Umbro har även gjort street-kollektioner i samarbete med creddiga designers. Vad jag vill säga med detta är att en cross-over mellan sport och mode KAN göras. HAR gjorts. Så varför och varför och varför gör inte Sverige något liknande? Vi är ett designälskande land som månar om att allt annat ska vara snyggt. Obegripligt.

En liten tröst har varit att vi sällan utmärkt oss som extra osmakliga i jämförelse med andra lag. I år ser det dock ut att bli ändring på det. Hittills har det spelats sex matcher i EM och jag tycker mig måsta sätta utropstecken för dräkterna. Överlag ser jag en återgång till lite tightare dräkter, vilket är ett klart plus. Dräkterna är också generellt enklare, mindre fula detaljer. Störst eloge går till Holland som har övergett rave-orange och gått tillbaka till en klar sjuttiotalslugn mys-orange. Detta i kombination med vita shorts och ljusblå strumpor är inget annat än det finaste Holland spelat i sedan Italien-VM! Sverige, däremot kommer skämma ut sig.

Jag ser ingen annan lösning än att vi lämnar Umbro för Nike. För något designersamarbete lär det ju inte bli.

Det här med genus #6