Uppladdningsguiden #1

Inför vårens CL-drabbningar presenterar matchenimatchen en guide med förslag till uppladdingar under devisen "en match är så mycket mer än 2x45 minuter". Vi börjar med Fenerbahce–Sevilla.

Morgon: Turkiet förknippas långt mindre än det borde med musik. Landet har en stolt historia och ett unikt sound. Sök reda på och ladda ipoden med turkiets klassiska bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen under 80- och 90-talet, samt för att piffa upp det lite av den mer moderna, amerikainfluerade popen. Vad gäller Spanien är det bästa sättet att komma i stämning en lagom mix av latinopop, samt givetvis den rockiga VM-låten från 82 ("Olé, olé, olé. olé - We are the champs...")

Välj kläder i vitt och rött (Sevilla) eller svart och gult (Fenerbache).

Istället för morgontidning, ta del av lagens historia och annan intressant information till exempel här, här eller här.

Under dagen: Ät kebab eller paella till lunch, beroende på sympatier. Läs Rolandsången om riddar Rolands undergång i slaget mot saracenerna i Spanien. Glöm inte att lyssna på musiken som du har lagt in på din ipod.

Matchen: Se matchen med antingen tapas och vin eller turkiskt raki och mezze (tips från det turkiska köket - enligt uppgift det tredje bästa i världen... - finns här)

Snillen spekulerar

Igår var jag hemma hos Heltne i hans nya fina lägenhet. Vi pratade mycket om inredning, för det gör män "runt trettio". Heltne har vita väggar och möbler i mörkt trä. Lampan ovanför matbordet är en vacker second hand-pjäs i mässing. Han är dock inte riktigt kär i sin röda brödrost. Jag försökte förklara för honom att det här med kärlek inte alltid är så lätt. Andra saker vi pratade om var:

1. Att det är svårt att ha en relation till Erik Edman som vänsterback. Däremot är han oklanderlig som landslagsman, med sitt genuina engagemang. Jag och Heltne har ibland tvivlat på att t ex Zlatan tycker landslaget är livsviktigt. Erik Edman står och faller med landslaget, vilket vi tycker är vackert. Vi har också reagerat på att folk, däribland vi själva, tidigare inte har brytt sig så mycket om vad Erik Edman säger och gör, för att på senare tid bli allt mer intresserade. Det tycker vi också är vackert. För två år sedan skulle i alla fall inte jag ha kallat honom poet.

2. Att vi behöver arbeta för att nyansera andras och vår egen syn på Glenn Hysén. Visst är han i många avseenden en ofrivilligt komisk figur. Men vi får inte glömma att han ger så mycket annat också. I sitt kommenterande förmedlar Glenn på många sätt det vi tycker är kärnan med fotboll; Kärlek! Han engagerar sig alltid känslomässigt, är alltid här och nu, faller sällan in i slitna kommentatorsklyschor. Glenn säger ofta saker som "riktiga" sportjournalister aldrig skulle säga. Vi ska dock komma ihåg att Glenn inte är någon sportjournalist. Fotboll är i mångt och mycket ren underhållning. Glenns uppgift är att bistå Strömblad med erfarenhet, humor och ett brinnande fotbollshjärta.

3. Att Rami Shaaban var allt vi ville att han skulle vara när han blev intervjuad i Babbens TV-show tidigare i höstas. Han var märkbart nervös, men gav ändå ett tryggt och ödmjukt intryck. Hur sanningen än är visade han inga tecken på bitterhet för att han ser ut att bli fortsatt nummer två hos Lagerbäck. Han berättade att han tycker mycket om att fika med vänner, men är besviken på bristen på norsk fikakultur. Han berättade också om sin religiösa tro på ett fint sätt. Utan att han kanske tänkt på det själv kan han komma att bli något av en svensk ambassadör för islamsk tro. Det tycker vi också är vackert.

italien: a love story

min yngre bror höll alltid på Italien medan jag gladde mig åt deras nederlag. filmande primadonnor som myglade och maskade och inte var beredda att göra mer än precis vad som krävdes för att vinna. jag störde mig på dem och gladdes åt deras nederlag i VM-finalen 1994 och kvarsfinalförlusten 1998. Inför EM 2000 var allt särskilt upplagt för att avsky Italien. Sverige och Italien var ju i samma grupp och möttes i den sista gruppspelsmatchen, då vi faktiskt ännu hade chansen att gå vidare. Sverige spelade strålande, men kontrades bort av italienarna och ut ur tuneringen. Di Biagio gjorde uppförsbacken outhärdlig med sitt 1-0 sent i första halvlek, och Del Piero släkte definitivt ljuset med sitt mål i andra (däremellan hade Henke kvitterat. Den här dagen kämpade han på topp tillsammans med Sveriges försök till Pippo - Yksel Osmanovski!)

Bitterheten borde alltså ha varit oändlig. Men något hände. Kanske är det fotbollens motsvarighet till Helsingforssyndromet, men jag kände hur mina sympatier för de odrägliga italienarna sakta växte. Och efter semifinalen var jag tagen. Italien ställdes mot hemmafavoriten Holland som gått som tåget. 6-1 mot juggarna i kvarten; man trodde att de skulle gå hela vägen, just som -88. När sedan Zambrotta visades ut i den 34e minuten kändes italien som ett slaget lag. Men då visade de upp en sida som jag inte riktig uppmärksammat tidigare. Italiens försvarsspel hade för mig varit segt gnetande, glädjedödande taktik. Men det jag fick se nu var samtidigt stor konst och en heroisk kamp. Holländarna trummade på, men 10 fördömda män höll ihop linjerna, och längst bak stod den fram till turneringen okände Franscesko Toldo, andramålvakten som fick chansen och tog den. Han hade sin livs sommar - nyförlovad till ovanpå allt.

Och om jag inte hade kapitulerat helt efter semin - där Italien höll ut för att sedan knäcka die orangen på straffar - så var jag oåterkallerligen fast efter finalen. 1-0 efter 90 minuter och så Wiltord från kanten, och så misstaget - det enda i turneringen - från Toldo. Vad ska man säga... Det var episkt. Vackert i all sin svärta. Och så fick man se de jävla fransoserna dansa igen. De förtjänade det i paris, men inte den här gången. Den här gången var det Italiens guld! Den skrattande Trezeguet slog in 2-1 i golden goal. Jag gillar egentligen honom också. Men inte den här gången.

Pippo del 3

Ska snart gå hem ifrån jobbet, men dröjer mig kvar och går in på datorn för att frossa i min vän Heltnes fantastiska inlägg (det bästa han släppt ifrån sig sedan förstlingsverket Farväl San Sebastian). Jag riktigt myser när Heltne varmt skildrar sitt cyber-möte med Glenn. Hyllningen till Raul kommer nog vara i topp när vi någon gång utvärderar denna blogg långt, långt i framtiden. Jag funderar för mig själv hur man någonsin ska kunna toppa detta. Då händer något helt magiskt...

Ni vet att jag jobbar på en förskola va?

Jo. En fantastiskt underbar liten spjuver på 4 år kommer in till mig i personalrummet.
Hej Rickard, vad gör du? säger han.
Jag kollar på lite roliga grejer, svarar jag vuxet.
Han närmar sig datorskärmen och ser genuint nyfiken ut, sådär som 4-åringar gör.
Vad är det för någonting? säger han efter några sekunders plirande på skärmen.
Jag skrollar neråt då jag kommer på att det ligger uppe några Disney-bilder, och visst, han skiner upp och känner igen Långben. Jag skrollar vidare och en viss Filippo Inzaghi tittar fram.
Vem är det? frågar han nyfiket.
Min replik är blixtsnabb.
Det där är Pippo.
Pojken ser på mig med stora ögon.
Pippo, Pippo, Pippo, upprepar han säkert tjugo gånger (jag lovar att jag inte överdriver!), varpå han brister ut i ett genuint porlande gapskratt!
Och det finns ingen hejd på ungen! Han viker sig dubbel av skratt, ligger en stund på golvet. När han ställer sig upp tittar han på mig.
Pippo! säger han igen, och nu börjar vi skratta båda två.
Vi skrattar båda tills vi gråter. Vi skrattar i flera minuter, men det känns som att vi skrattar i en evighet.

Tio skäl att älska Raul

Jag och min vän Ribban är överens om i princip allt här i livet. Till exempel tycker vi att Dire Straits är världens bästa band någonsin, att Puyol är en av världens tre bästa mittbackar allround och att Ribbans bror Magnus Spjuth är den roligaste personen på den här planeten.

Men det är en sak som vi länge inte var överens om – nämligen Rauls storhet.

Jag är helt säker på, och jag har länge varit helt säker på, att Raul är en av de bästa fotbollsspelarna genom tiderna. Jag ÄLSKAR Raul!
Men Ribban förstod inte. Efter år av långa, djupa samtal har han svängt. Det började med att han sa att han respekterade min syn på Raul, att han anade en poäng. Det var i våras. Efter Real Madrids match mot Lazio sa Ribbban: ”Johan, jag har lärt mig mycket av dig. Precis som jag tror att du har lärt dig mycket av mig. Men det viktigaste jag har lärt mig av dig, det jag verkligen inte såg förut men nu ser så klart det är hur jävla grym Raul är."

Det här är det finaste Ribban någonsin sagt till mig.

Så till ära att jag och Ribban tycker exakt likadant om nästan exakt allting kommer här min lista jag gav till Ribban i våras – Tio skäl att älska Raul.

Jag ÄLSKAR Raul eftersom:

1. …Raul är liten till växten.
2. …Raúl González Blanco är ett mycket vackert namn.
3. …Raul gifte sig med sin första kärlek.
4. …Raul är snygg på ett trovärdigt sätt (Raul har t ex aldrig en omotiverad frisyr).
5. …Raul byter inte lag.
6. …Raul kysser sin vigselring varje gång han gör mål för att hylla kärnfamiljen.
7. …Rauls cancersjuka mamma bor hemma hos Raul i hans villa.
8. …Rauls alla mål är värdiga och bär ett skimmer av dröm och tidlöshet.
9. …Raul körde lastbil när han var ung. Det var hans drömjobb innan fotbollen tog över.
10. …Raul tänker aldrig på någon annan än sin fru när de älskar.

Vår första intervju med Glenn: ”vad händer när man dör?”

I går fick jag ett sms av min käre vän Ribban. Han skrev: ”Har krångel med datorn, kan inte du chatta med Glenn efter matchen? Fråga vad han tror händer när man dör.”

Jag hade sett första halvlek mellan Real och Lazio. Raul var exakt lika bra och vacker som han brukar vara och Glenn var i kanske sin bästa form på hela hösten (har varit lite jobbigt det där med Bosse Pettersson). Hans ord om Lazios försvar kan inte publiceras på en så respektabel blogg som vår, så upprörd var han.

Hur som helst hade jag slagit av tvn när jag fick Ribbans sms. Matchen var slut och jag gick in på viasatsports hemsida. Jag skrev:
”Hej Glenn! Vi är tre fotbollsälskare som har en blogg där vi skriver om fotboll ur ett konstnärligt och teologiskt perspektiv. Vi undrar vad en hobbyfilosof som du tror händer när man dör?” ”Johan från matchenimatchen.blogspot.com”

Jag skrev det där och satt framför datorn i si så där tio minuter och hade ärligt talat inga större förhoppningar när frågan plötsligt dök upp på skärmen. Glenn svarade:
”haha, ja dom säger ju att fan blir religiös när han blir gammal. Skämt åsido, nånting finns därute nånstans det tror jag. Men om han heter Jesus Budda eller Muhammed är inte jag rätt kille att fråga. Men jag respekterar alla religioner. Man får tro vad man vill så länge man mår bra och inte skadar andra.”

Jag försöker faktiskt bedriva seriös journalistik här, Heltne

Bara så att ni vet så heter Långben verkligen Pippo på italienska. Kolla själva på Ankeborgs hemsida...

Stål-Erik

Visste ni att det italienska namnet på the Darkwing Duck är Erik Edman? Kul va? Och Stål-Darkwing heter givetvis Stål-Erik!

Pippo del 2

Visste ni att det italienska namnet på Janne Långben är Pippo? Kul va? Och Stål-Långben heter givetvis Super-Pippo!

Om Zlatan var artist...

Det kan vara mina tre år i Lund, men hur som helst så älskar jag skånska; alla fall dess storstadsvarianter (Lund, Malmö). Det finns en laid back värme i dialekten som så vitt jag kan komma på saknar motsvarighet. Jag känner omedelbar och okritisk sympati för människor som talar skånska.

Så när Timbuktu kliver upp på Katalins scen och ropar nåt i stil med "Tjena Uppsala!" så är jag givetvis genast såld! Och så slås jag av hur mycket han påminner mig om Zlatan. Det har så klart med dialekten att göra, men inte bara. Det finns hos dem båda en kombination av anarki, vagabonderi, artisteri och genialitet. Båda lufsar, ler och ser ut att njuta av livet samtidigt de förgyller tillvaron för oss andra. Och båda är individualister i lagsporter: Zlatan i fotboll och Timbuk' i hiphop.

Pippo

Somnade några gånger under Champions League-mötet mellan Milan och Celtic igår; så trist var det. Men Filippo Inzaghi gjorde mål och är nu noterad som Europas främste målskytt genom tiderna. Kommer ni ihåg när man var liten och spelade fotboll? Då var det alltid någon lat, målkåt jävel som ständigt gick och parkerade sig framför motståndarnas mål och väntade på bollen. Inzaghi slutade aldrig riktigt med det, vilket har visat sig vara både effektivt, roligt och provocerande. Inför drabbningen mot Manchester United i förra säsongens Champions League sa Sir Alex Ferguson att Inzaghi föddes off-side. Det var roligt. Här följer en lista på tre andra saker som är roliga med Inzaghi:

1. Han kallas för Pippo. Ibland till och med för Super-Pippo.

2. Han har ett jätteroligt utseende; det ser hela tiden ut som att han är på randen till ett sammanbrott.

3. Han filmar hela tiden, och tittar helt oförstående på domaren när han inte får straffspark med sig.

En typisk Inzaghi-situation kan alltså se ut så här (ur ett fågelperspektiv): En vuxen man som kallas för Pippo springer runt i en randig tröja. Plötsligt lägger han sig ner på marken och börjar skrika. Han tittar på en annan vuxen man i randig tröja, som bara ler och skakar på huvudet. Då ser det ut som att Super-Pippo ska börja grina.

Fem-Noll

EM-lottningen är klar och Sverige ställs mot Spanien, Grekland och Ryssland. Det känns svårtippat i nuläget. Förmår inte att uppbåda någon större hoppfullhet, men Sverige har som vi vet surat sig igenom svårare grupper förr.

Något jag dock känner mig säker på är att vi inte kommer få samma smakstart som i förra EM. Ni minns väl 5-0 mot Bulgarien? Såg matchen med brorsan och Heltne. Sverige spelade fantastiskt och gjorde mål som om det var det lättaste i världen. Henkes språngnick hade Dahlin-94-klass. Folkölen flödade. Vi skrek, skrattade och grät ihop. När matchen var klar åkte vi ner till stan och firade. På rådhusets uteservering anslöt vi till Svenne Banan, Pelle Plankstek och resten av skaran som skanderade Sverige, Sverige, Sverige! Vi lyckades få hela uteserveringen att skrika Teddy Lucic, Teddy Lucic, Teddy Lucic! (han utgick, skadad tidigt i matchen)

Det blev många pilsner i glädjeyran. Innan jag kom i säng hann jag med att kräkas. När jag och Heltne träffades och åt frukost dagen därpå var vi fortfarande berusade. Vi såg på varandra med röda ögon och utbrast i kör: Fem-Noll!

papa

I anknytning till min vapendragares förra inlägg vill jag påminna om den gamle påvens ord. Johannes Paulus II var en annorlunda påve. Inte bara att han var polack, men det var också så tydligt att han hade haft ett liv utanför påveriet. Han hade spelat teater, skrivit dikter och till och med - viskades det - varit kär. Och så tyckte han om fotboll. Han uttryckte det så här:

"Fotboll är det viktigaste av alla oviktiga ting."

Nye påven är geni. Han spelar piano och komponerar och såg till att påvebostaden utrustades med piano. Piano är fint, men fotboll är folkligare.

Tro, hopp och kärlek

Snart kommer Heltne och Joelh hit och kollar Champions League med mig. Det blir fint. Igår försökte jag fixa så att vem som helst kan kommentera på denna blogg. Det resulterade i att det över huvud taget inte går att kommentera. Det ska vi försöka fixa ikväll. Håll ut.

Gårdagens match mellan Lyon och Barcelona var en trevlig tillställning. Kom fram till att jag är väldigt svag för Juninho. Tror att det mest beror på att han ser så tuff ut. Som en riktig kniv-fighter från Borlänge ser han ut.

En kille jag känner kläckte ur sig en riktig klassiker härom dagen när vi snackade fotboll (jag vill poängtera att han är troende muslim och har två bedårande barn):

-Det viktigaste i livet är fotboll. Sedan kommer Gud. Sedan allt det andra.

Kommentera mera!

Liksom José Mourinho gillar Matchen i matchen demokrati. Därför har vi nu gjort det möjligt för vem som helst att kommentera inläggen. Vi ber om ursäkt för att det inte har varit möjligt tidigare - men vi är "runt trettio" och vet inte riktigt hur datorer fungerar. Egentligen vet vi inte riktigt hur fotboll fungerar heller, men det är en annan sak.

Z som i Zetterberg och Heltne

Förra veckan var jag i Norrland. I Norrland gillar man hockey. Till exempel har man på sig hockeytröjor när man tittar på fotboll. Jag satt på Piteås sportbar och såg Sverige-Lettland tillsammans med sisådär 45 andra män. Hälften hade Tre Kronor-tröjor på sig.
Ett par dagar senare gick jag på Skellefteås hemmamatch mot Färjestad. Renberg gjorde 3-3 med tio sekunder kvar och publiken sjöng: ”vem fan är Håkan Loob, vem fan är Håkan Loob”.

På kvällen, på väg neråt i landet igen, stannade jag och min reskamrat i Örnsköldsvik och tog in på Stadshotellet. Innan vi gick ut på hotellets klubb (med gaytema) behövde vi ha något att äta. Vi hamnade på O´learys där Real Madrid tappade poäng mot Real Murcia.
Modo hade förlorat kvällens bortamatch mot Frölunda och de som sett matchen på O´learys var måttligt nöjda, de verkade kollektivt ha bestämt sig för att dränka sorgerna. Man fick en vag känsla av hockeyresultat i Örnsköldsvik alltid dränks. I glädje eller besvikelse. Vintermörkret runt.

När vi vid 22-tiden skulle lämna båten kändes det som att den var på väg att sjunka. Perelli spelades på dansgolvet, minst ett bord hade välts och tre män hade på varsitt håll ramlat omkull på typ tio minuter. Men vackrast var ändå tjejhörnan med ett kompisgäng ”runt trettio”. De stod upp och allsjöng ”Vi är på gång, vi är laddade vi är tända”.

På väg ut ryckte en liten liten man en stolt kulmage tag i min nacke. Han höll fast sitt grepp stenhårt, vände mig mot hans två meter långa kompis (båda hade en kanna öl de drack ur) och sa på mjuk norrländska: ”de här e, va hetere, va hetere, de e… de e… Salle… nej, fel fel fel, fa-an!, de e, de e ju Z, seru int, det e ju Z”. Kompisen rynkade ögonbrynen, lutade sig framåt för att se lite bättre, pekade på mig, försökte säga något, tappade balansen, hittade inte riktigt orden, vände sig i stället mot den lilla mannen och sa sävligt: ”jaaa, Z ja…” Sen vände han sig mot mig igen, skakade sakta på huvudet och sa: ”fa-an, du det trodd jag aldri om mej schjälv”.

I never walk alone

Det var tänkt att jag och pappa skulle gå på Råsunda och se rysarmatchen i onsdags, men det sket sig. Trött som jag var stannade jag hemma och såg matchen själv. Men när Sverige spelar viktiga matcher är det jobbigt att vara ensam. Tur då att det finns sms! Här följer min och Heltnes sms-kontakt före och under matchen.

15.56 Heltne: Tänkte bara kolla dina funderingar inför matchen...

16.37 Ribban: Tror stenhårt på 0-0. Lettland pressar på slutet, Mellberg räddar med handen på mållinjen men straffen går i stolpen.

19.59 Heltne: Jag tror att vi vinner med 3-1. Lettland gör 1-0 och har flera heta halvchanser, Sverige jagar och jagar. Kim gör 1-1 i typ 70:e med ett pressat långskott ribba in. Allbäck gör 2-1 bara minuter senare; friläge efter genialisk genomskärare från Kim. Några minuter före matchens slut skjuter Kim ett stenhårt distansskott som målvakten inte kan hålla, Allbäck rullar in 3-1. "Kim gör en megamatch, hans definitiva genombrott", skriker Glenn!

21.06 Ribban: In med Kennedy!

21.07 Heltne: Jag konstaterade exakt samma sak exakt samtidigt som jag fick ditt sms.

21.11 Ribban: Vilket är bäst? -Södertälje!

21.12 Heltne: Skrivet i sten! 1-0 till Spanien! Xavi.

21.17 Heltne: In med Kennedy!

21.20 Ribban: In med Teddy Lucic!

21.27 Heltne: Glenn sa nyss: "Nu kan vi sluta kämpa. Offensivt".

21.40 Ribban: Bosse sa nyss att han tyckte Edman uppträdde defensivt och destruktivt mot Spanien!

21.44 Heltne: Bosse är bög!

21.47: Ribban: Men Edman har ett stort mörker i sig, så Bosse kanske har en poäng.

21.48 Heltne: Edman är i grund och botten poet.

21.50 Ribban: Poet, allkonstnär och Sveriges bästa vänsterback (offensivt). Han är en fin människa!

21. 51 Heltne: Han är helt säkert feminist också.

21.52 Ribban: Han gillar The Knife.

21.53 Heltne: Men han gillar Daft Punk och Tomas Andersson Wij också.

21.55 Ribban: Han tycker att The Perishers är ett klart underskattat band.

21.56 Heltne: Ja, att folk inte riktigt ser hur djupa texterna är bortom det skenbart banala.

21.59 Heltne: Att Kennedy inte fick komma in är ett ypperligt exempel på hur den svenska integrationspolitiken misslyckats.

Staffan och bullen

Vi på matchen i matchen tycker att Staffan Lindeborg är en av världens roligaste människor. Det är dags att vi slutar hymla med det. Igår på Boston Teaparty i kanal 5 visades Filip och Fredriks omtalade utspel på en presskonferens med Zlatan och Lagerbäck. Efter att ha läst löpsedlar om hur komikerduon gapat och skrikit och förstört presskonferensen kändes det kul att äntligen få se spektaklet, men vilken besvikelse. Fredrik slänger ut en liten konstig krok som vare sig Zlatan eller Lagerbäck nappar på. Big deal. Tur då att Staffan Lindeborg stod bredvid och såg konfunderad ut med en bulle i käften! Staffan är så rolig att han inte behöver mer än visa sig för att få mig att jubla. Någon som såg fotbollskväll sist? Har inte följt programmet slaviskt, men om förra veckans inslag Staffan och Glenn blir ett återkommande koncept kommer jag torska dit helt! Staffan och Glenn (Strömberg, självklart) spekulerade, under skoj och glam, om hur svensk försäsongsträning utvecklas. Inslaget slutade med att Glenn gick in i en lyktstolpe. Staffan bara skrockade och log. Magi.

Zlatan, jag sa Zlatan

För er som inte vet det så är jag förskollärare till yrket. När jag spelar fotboll med barnen ute på gården leker samtliga barn att de är Zlatan. Deras hjältar i största allmänhet är Spindelmannen, Tyrannusaurus Rex och Zlatan. Jag tycker det säger något om hur stor han är.

Våra grannars syn på Zlatan

Min bror reste för något år sen runt i Asien. Borgartrippen: sex månader Australien, Nya Zeeland och Thailand. På en ö i Thailands yttre skärgård hittade han och hans kompisar samt några glada norrmän en ”gömd" strand. Här lät de rötterna och dreadsen växa. I över en månad bodde de i strandens enda hydda och lät dag vara natt och natt vara dag. En morgon, som alltså var en kväll, tyckte en av norrmännen att han och min bror skulle ta en promenad in till öns lilla by. Där fanns en tatuerare. Norrmannen visste exakt var han ville ha en tatuering och hur den skulle se ut. Min bror höll med om att idén var fulländad.

Ungefär 24 timmar senare vaknade min bror av en gällt skrik. Det tog några ögonblick att förstå vad som egentligen hände. På stengolvet nedanför min bror låg norrmannen som utslagen på golvet. Helt stilla låg han, men han andades snabbt. Min bror satte sig upp i tältsängen och frågade vad han höll på med. Norrmannen sa ingenting, han bara suckade och lyfte upp sitt vänstra ben. Längst ner runt ankeln fanns en alldeles färsk tatuering. Det stod: Zlatan suger hästkuk.

Var är fanatismen?

Enligt uppgift tycker 39% av svenska folket att Zlatan är Europas just nu bäste anfallare. 61% gör det inte. Efter en kväll som igår (herrejösses!) är det givetvis lätt att slå sig för bröstet när man i många år har betraktat Zlatan som Bäst I Världen, men jag vill istället lyfta en annan fråga: Var är fanatismen?

Jag menar, vad är det med detta "svenska folk" och denna otroliga eftertänksamhet? Tänk att man hade ställt samma fråga i Brasilien om Ronaldo för några år sedan, eller i Portugal om Cristiano Ronaldo idag. Eller till och med i Tyskland om Ballack. Utan någon vetenskap i ryggen vågar jag påstå att siffrorna hade klättrat upp emot 80-90%. Men inte i Sverige.

Vi bara: "Nåja, låt oss inte överdriva nu. Visst är Zlatan en duktigt targetplayer, men bäst i Europa?" [observera att undersökningen gällde Europa, inte världen! Och dessutom anfallsspelare, inte över huvud taget] Och så tänker vi på Rooney, Ronaldo, Henry och andra duktiga européer, och så tvekar vi. "Bäst? Kanske topp 5, längre vågar jag inte sträcka mig."

När ska vi bryta detta det kalla förnuftets hegemoni! Känner du att Zlatan är Bäst? Då är han bäst! Det ändrar inga plattmatcher eller ens missade straffar på i första taget. Inte ens briljanta motståndare och konkurrenter. Ty hjärtat har sina skäl som huvudet inte känner. What does your heart tell you? Lita på det, lev inte kvar i tvekande rädsla, utan våga lita till kärlekens visshet! Zlatan ÄR den störste!

Titta på den här bilden. Den föreställer en av världens roligaste människor! Tillika världens bästa fotbollsspelare.

Vad har Istanbul för riktnummer?

Igår fick vi se Liverpool massakera Besiktas med 8-0 och jag drömmer mig som vanligt tillbaka till min barndoms Dalarna. Året var gissningsvis 1991 och Leksand körde över AIK i elitseriepremiären med just 8-0. Minns att vi spexade och sa att nu fick allt nollåttorna stryk med noll-åtta. Såg Leksand spela för ett par veckor sedan och det såg riktigt bra ut. Min gamla klasskamrat Jens Bergenström är numera poängkung, men han var inte med och firade 8-0-segern 91, för han höll på Södertälje. Kennedy Bakircioglu kommer från Södertälje och jag hoppas innerligt att han kommer ingå i Sveriges trupp de restrerande EM-kvalmatcherna. I min bok är Kennedy allt Chippen inte är. Chippen ser ut som en tönt och Kennedy ser ut som pizzabageren på min lokala pizzeria. Vem älskar inte pizza? Och vad är riktnumret till Istanbul?

Världens roligaste människa!

Chippen är en tönt

Klart man är förbannad efter gårdagens skitmatch. Som så många gånger förr får Sverige inte till något eget spel i mötet med ett - på pappret - klart sämre lag. Vissa kritiserar Zlatan, andra Elmander, andra Anders Svensson. Trots en lite otäckt stukad fot vill jag gnälla på Chippen. Jag behöver lätta på trycket...

Här följer tre bevis för att Chippen är en tönt:

1. Ska man vara rockstjärnefotbollsspelare med fräsiga tatueringar, pärla i örat, vax i håret och tuttflickvän kan man se till att platsa i Boltons startelva först. TÖNT!

2. Ok, att dribbla mot Lichtenstein är en sak, men mot bättre motstånd kanske du ska prova något som kallas närkamper. TÖNT!

3. SLUTA FILMA! TÖNT!

Denne Mourinho

Jag och Heltne vill att Mourinho ska bli Sveriges nya förbundskapten. Killen behöver nytt jobb, vi behöver vinna VM. Det är lustigt att jämföra Mourinho med Lagerbäck. Lite som att jämföra en Rolls Roys med en Saab 90. Även om Saaben är pålitlig blir ju valet inte särskilt svårt. Om man säger.

I dagens Aftonblad hittar jag en skojig notis om Mourinhos privatliv. När han ledde Porto trodde tydligen spelarna att hans älskarinna var hans fru. En vän till älskarinnan säger att Mourinho var en väldigt sexuell man som gillade att älska till Sting-skivor. Även fast man inte blir förvånad är detta naturligtvis en fantastisk nyhet!

Jag lämnar er med följande uppenbara fråga; vilken musik älskar Lagerbäck till?

Blod, svett och tårar

Sitter på jobbet och har lunchrast. Jag tänker på att det är lustigt hur känslomässigt mitt förhållande till fotboll är. Chelsea är ett lag jag inte haft mycket till övers för - men på slutet när det har gått så dåligt för dem har jag tyckt synd om dem! Som om det skulle röra sig om pojkar-11-serien! Ganska fånigt om man tänker på spelarnas löner, kan tyckas. Men jag är faktiskt bekväm med att vara lite blödig. Det är ju den ådran som gör att jag gråter av glädje varje gång jag ser VM-94-krönikan. En gång var jag och pappa fulla tillsammans och började fabulera om att Brage skulle vinna Champions League. Båda började gråta.

Tony Olsson som materialistisk poesi

I dag inleder livstidsdömde polismördaren Tony Olsson och fyra andra fångar i Kumlabunkern en hungerstrejk. Orsaken är att de inte får kramas med sina anhöriga. I ett öppet brev till Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Lars Nylén skriver Tony Olsson att ”man känner sorg under nätterna.” För Tony innebär reglerna konktret att hans mammas besökstid är begränsad till två timmar i veckan och att ingen kroppskontakt då får förekomma. För Tonys kåkfararpolare Sebastian del Gaiso betyder reglerna att han inte får kramas med sitt barn.
– Min lilla dotter känner knappt igen mig, det är inhumant, säger Sebastian.

Naturligtvis ser Expressen sin chans till en nyanserad debatt om den svenska kriminalvården och bjuder in läsaren till en diskussion. Expressens fråga lyder: ska Tony Olsson få krama sina anhöriga? De två svarsalternativen är 1) Ja, det är synd om Tony 2) Nej, det ska svida att sitta i fängelse. Nu klockan halv tio hade nästan 10 000 personer röstat. 11 procent hade röstat på alternativ nummer ett, 89 procent hade röstat på alternativ nummer två. Jag låter det vara okommenterat.

Det jag däremot måste kommentera är Tony Olssons namn. Jag och Ribban brukar ofta diskutera namnen på spelarna i framför allt fotbollslandslaget kontra Tre kronor. Det går ju lätt att konstatera att det finns fotbollsnamn och att det finns hockeynamn. Och ganska snart kommer man fram till att hockeynamnen är mycket roligare. Tony Olsson är enligt oss ett typiskt hockeynamn och ett väldigt roligt sådant. Fundera lite på dem, hockeynamnen… låt dem komma till dig lite random så där: Andreas Lilja, Håkan Södergren, Henrik Zetterberg, tvillingarna Sedin. Det är ju fantastiskt roliga namn. Jag menar, tänk dig ett powerplay med två sjukligt skottvilliga backar som Kenneth Kennholt och Ronnie Sundin och en frenetiskt jagande och neandertalande kedja med Per Ledin, Magnus Ropé och Tony Olsson. Det är nästan en slags materialistisk poesi.

Fuck off Mourinho

Som sagt. Mourinho är den mest begåvade fotbollstränaren någonsin. Och den roligaste. Här är några citat från åren i Chelsea:

”I Porto lät jag operera in mikrochip i huvudet på alla spelarna så jag hade koll på dem dygnet runt. Det är normalt. Det är helt upp till Chelseas spelare om de också går med på det, men de borde veta att de Portospelare som inte ville ha något mikrochip försvann spårlöst och aldrig hittades igen.”

”Jag måste försvara det som är mitt. För tillfället är Champions League min. Jag är den senaste vinnaren – så det är min tävling.”

”Barcelona är en stor klubb. Men på 200 år har de vunnit Europacupen en gång. Jag har varit tränare i ett par år och har redan vunnit lika många gånger.”
Inför Champions League-mötet med Barcelona.

”Det bästa laget förlorade.”
Efter Champions League- mötet med Barcelona.

”Det är inte min smak att köpa tio bilar.”
Mourinho förklarar varför han aldrig kommer att värva David Beckham eller någon annan ”Hollywoodstjärna”.

”Vacker blå stol, Champions League-bucklan, Gud – och efter Gud: Jag själv.”

”Det är svårt att stå ut med mitt ego. Men mina spelare måste göra det.”

”Publiken är fantastisk, den sjunger 'Fuck off, Mourinho!”

José och demokratin

”Om någon vill straffa mig för det jag säger så betyder det slutet för demokratin och då kan vi återgå till hur det var förr i tiden.”

José Mourinho apropå att vara José Mourinho. Hoppas han inte väntar allt för länge med att komma tillbaka. Han trots allt världens bäste coach, jag menar det.

Skeppet som sjunker

Chelsea har underpresterat något sjukt inledningsvis på säsongen. Mourinho har fått kicken. Frågan på allas läppar är om korthuset Chelsea håller på att rasa. Återstår att se. Vad som dock är helt klart är att nya tränaren Avram Grant är kusligt lik Simpsonskäraktären (gangsterbossen) Fat Tony!

Zlatans innebandyfasoner

Premiär för årets Champions League och Zlatan är så oförklarligt oinspirerad och dålig som bara han kan vara. Han tar emot bollen. Står helt stilla i sju sekunder. Försöker dribbla igenom tre turkar. Tappar bollen. Hänger med huvudet. Tuggar tuggummi. Lyfter huvudet. Tittar upp mot någon gudomlig punkt långt upp på läktaren. Vänder sig om. Går sakta tillbaka mot mittlinjen. I nästa anfall blir han avblåst för offside eftersom han inte hunnit tillbaka på rätt sida backlinjen.

Och jag tänker? Jo, jag tänker att jag älskar Zlatan framför allt för hans attityd. Jag hade exakt samma attityd som Zlatan när jag spelade innebandy i början av 90-talet.

Det var juniorålder, jag var talang och mitt lag var ett av de bästa i Sverige. Ibland kom mina föräldrar och tittade på matcherna. Mamma och pappa var lika stolta över mig när det gick bra som de var konfunderande över mitt hängande huvud när det gick dåligt. Pappa menade att man inte vinner matcher genom att se snygg ut (jag hade page, pannband och en perfekt solariebränna). Och visst, han hade kanske en poäng. Mamma tog det mer personligt. Hon tyckte att det alltid gick så dåligt för mig när hon var på plats. Det gick så långt att hon slutade att gå på mina matcher. Vi ju förlorade alltid när hon var där, sa hon. Och när hon inte var där, ja då vann vi. Matte A helt enkelt. Och visst, även hon hade en poäng. På hela sista juniorsäsongen förlorade vi bara en enda match. Och det var den enda matchen mamma såg under det året. Pixbo vann med 2-1.

Champions Leauge är tillbaka och Crespo har barnfrisyr

Igår gick årets första Champions Leauge-sittning hemma hos mig av stapeln. Jag och Heltne. Vi drack pilsner, åt salta pinnar, skrattade åt Glenn och hurrade åt Crespos nya barnfrisyr. Kort sagt: Champions Leauge är tillbaka. And we love it. Tro dock inte att vi hann med att lösa alla världsproblem. Tre frågor lämnades öppna; hör gärna av er om ni vet svaren.

1. Varför är Zlatan alltid så dålig i just de matcher man ser
honom i?

2. Kan man göra egna salta pinnar i ugnen?

3. Vad händer när man dör?

Kajsa och Rami

Att kolla friidrott på SVT är roligt av många anledningar. Självklart är kommentatorerna en stor del i det; Jacob Hård, Anders Gärderud och Jonas Karlsson ÄLSKAR friidrott och låter som tre barn på julafton! En annan rolig aspekt är att nästan alla utövarna i Sveriges trupp är kompletta tomtar! Stefan Holm är ju närmast autistisk, Carolina Klüft är mentalt på en töntig 13-årings nivå och Robert Kronberg ska vi inte ens tala om... Den som sticker ut som den normala (rodnar över att behöva ta till detta ord!) är Kajsa Bergkvist. Kajsas ödmjuka, autentiska stämma går verkligen genom tv-rutan och man känner bara för att, tja, ta en fika med henne och prata om livet.

I samband med de senaste fotbollslandskamperna har jag upptäckt att det förhåller sig på ett liknande sätt i fotbollslandslaget. Inte lika extremt - men tänk efter; finns det någon i Sveriges fotbollslandslag du skulle vilja vara kompis med? Låta bli gudfar till dina barn? Någon du skulle vilja ringa när allt känns skit? Låt oss tänka efter. Linderoth? Ha, ha, ha! Chippen? Not in a million years! Zlatan? Nix pix...

Nej, fotbollslandslagsspelarna är ganska tomtiga de med (inte på Kronberg-nivå, men ändå). Dock finns en motsvarighet till Kajsa och det är ingen mindre än Rami Shaaban. Han börjar verkligen jobba sig in i folksjälen nu, Shaaban. Jag gillade honom direkt, men för varje gång jag ser en intervju med karln gillar jag honom mer! En ödmjuk, autentisk och på alla sätt lysande person verkar han vara. Jag vill vara kompis med honom. Han ska bli gudfar till mina barn. Kajsa ska bli gudmor.

it's the media image, stupid!

Låt mig återvända till en käpphäst.

Mediasveriges behandling av frågan anders och kim är ett mikrokosmos som fångar så mycket av svensk mentalitet och inte minst journalistisk kvalitet. Ja, jag skulle till och med hävda att det är en fråga som skiljer agnarna från vetet bland svenska sportjournalister.

Anders får idag låga betyg i media och uttagningen kritiserades av bland andra johan mjällby innan start. vad som återspeglas är oförmågan att bedöma spelare efter den roll de tilldelas i ett kollektiv. anders spelar som offensiv mittfältare, i ett lag som sist de mötte di rödvita helt tappade mittfältet. det är uppenbart att han är ett val för att säkra defensiven, för att frigöra elmander & zlaten från dessa uppgifter. det är också så han i huvudsak genomför matchen, kombinerat med ett helt ok passningsspel på mitten. kims dåliga defensiv gör honom till en säkerhetsrisk mot starkt motstånd och lämnar allt för stora arbetsytor att täcka för en central mittfältare (dvs. linderoth). Tänk bara på matchen mot Tyskland i VM:s åttondelsfinal. igår stängde svensson och linderoth danskarnas centrala linje, och de fick få tillfällen till instick på djupet mot thomasson - det som var så förödande effektivt i junimatchen. farligheter kom istället från kanterna. ändå beklagar sig tv3s expert över att svensson inte är med i uppbyggnadsspelet. (och här kan man tillägga att den svenska backlinjens ganska osofistikerade uppspelstaktik - långa bollar mot zlatan&elmander - gjorde att bollen oftast for över huvudet på anders.)

en annan aspekt är att anders prestationer skärskådas och inte sällan kritiseras, medan kim kommer undan med vilka galenskaper som helst. igår slog han bort fem enkla passar på sina tjugo minuter, utan att det ens kommenterades. det är uppenbart att de bedöms efter olika måttstockar. kim gnäller efter varje match - inklusive den mot spanien då anders var en av planens verkliga giganter. då säger man att "kim har vinnarskalle och tolerarar inte en petning." när anders ifrågasatte kritiken mot och petningen av honom under vm 2006 hette det att han "skulle sluta lipa."

simon bank visar dock att han hör till vetet:
"Den vända mittfältstriangeln, med Daniel Jensen och Leon Andreasen längre ner, gav Anders Svensson kvällens mest otacksamma uppgift och han löste den bättre än vad som möjligen syntes genom en tv-ruta. Medan Tobias Linderoth var upptagen med att hjälpa backlinjen fick Svensson jaga som en åsna mellan två hötappar.
– Anders fick offra sin offensiv för laget, sa Linderoth, och det var mer träffsäkert."

En annan aspekt av denna mediala flockmentalitet är geografisk: kim är fotbollsfostrad i göteborg och avgudad i stockholm. anders är boråsare (även om han är uppvuxen i gbg). storsta'n tar hand om de sina, och de kan inte för sitt liv förstå hur en kille från obygden kan peta deras kim.

Tre-i-topp

Sverige-Danmark pågår och så här i halvtid passar det ju att göra ett inlägg. Vi på Matchen i matchen älskar ju fotbollskommentatorer och här följer min tre-i-topp-lista på de roligaste begreppen kommentatorerna slänger sig med:

1. Skottsektorn (ex: Edman spelar till Kim som bryter sig in från vänster. Pass på - nu är han i skottsektorn!)

2. Halvchans (ex: Det har ju inte varit något bländande spel. Vi har inte skapat så mycket, bortsett från ett par halvchanser)

3. Snett inåt bakåt

Glenn på facebook

Det finns på facebook - som för övrigt är det nya, och jag kan bara uppmana mina kollegor på denna blogg att gå med - en grupp med namnet "Vi som INTE gillar Glenn Hysén som expertkommentator." Förutom att vara ett allt annat än säljande gruppnamn så är även motiveringarna lite märkliga. Så här skriver man:

"Behövs det en motivering? Jämför honom med vilken annan expertkommentator som helst - så förstår ni...
Om inte, läs följande citat från mannen och "joina" sedan gruppen omedelbart!

"Ja, jag såg ju den här matchen redan förra året"
"Domarn såg nog inte att det var hands, han följde väl bollen..."
"Om jag vore den polske tränaren, skulle jag satsa allt framåt... fast utan att blotta mig bakåt!"
"... rätt vad det är så blir det en kontring och så står man där med ett mål i näsan!"
"Läser man tidningarna här nere så helgarderar de flesta experterna matchen, dvs de tror på kryss.."
"Det är millimetrar...men det är en klar offside."
"Det är svårt för målvakten för han måste täcka inne i målet också..."
"Om Sammer springer i djupled och ingen markerar honom så är han helt ren."
"Ett orättvist resultat vore det mest rättvisa."
"Det är ju en solklar straffsituation, men absolut ingen straff!""

Det är märkligt det där med argument. Det som de anför som orsak för att gå med i en grupp MOT Glenns insatser som expertkommentator ser jag snarare som en hyllningskavalkad och något som FÖRSTÄRKER Glenns ställning som sådan. "Ett orättvist resultat vore ju det mest rättvisa." What's there not to like?

Föga överraskande har denna grupp bara 16 medlemmar.

Martin Dahlin pysslar inte bara med skjortor

För några år sedan, troligen EM -04, prövades Martin Dahlin som expertkommentator. Var det i TV4? Inte lätt att veta, för han blev inte långlivad. Av allt att döma fick han sparken. Dock hann han med att leverera en klassiker! Jag vet inte hur många gånger jag och Heltne har refererat till detta. Förmodligen en miljard gånger. Det var när England spelade och Ashley Cole tog en språngmarch på sin vänsterkant som Dahlin sakligt och torrt säger att han: skulle ranka Ashley Cole som en av världens tre bästa vänsterbackar, offensivt.

Det kanske inte är uppenbart varför detta citat är så roligt, eftersom Dahlins ord är helt sanna! Jag menar, nämn tre bättre offensiva vänsterbackar (årgång -04). Det roliga är att föreställa sig alla olika rankingar Dahlin måste ha haft. Hade han en tre-i-topp för offensiva vänsterbackar borde han ju haft en för defensiva också. Samma sak för mittbackar och högerbackar. Förmodligen rankade han också de som var bäst allround. Sen kommer vi till mittfältet och - du fattar... Tre olika rankingsystem per position gör att Dahlin måste ha haft ungefär 300 olika tre-i-topp listor med sig i EM-studion. Och ändå fick han kicken. Världen är orättvis.

Som ett odjur

En sommarkväll förra månaden tog jag och en vän vara på det faktum att det vi bara vara knappa tio mil från Helsingborg och åkte för att se Helsingborg-AIK. En match som hade det mesta, som det brukar heta. Fem mål, två argentinska nyförvärv som visade sig vara värda pengarna, och en hemmaspelare som buades ut så fort han rörde bollen. (Babis Stefanidis, som dagen innan blivit klar för Malmö FF)

Den hade naturligtvis också publik. Vi stod på ståplats, några meter och två stängsel ifrån AIK:s tillresta svarta armé. Men det var inte de som fascinerade mest denna afton. Istället drogs våra blickar mote en man som stod allra längst ner på ståplatsläktaren, med armbågarna lutade mot staketet. Han var några år och 45, hyfsat tärd av tiden och utan några spektakulära, utstickande drag. Förutom t-shirten. Hans lätt framåtlutande ställning gjorde ryggtavlan tydlig och lättläst för alla oss som stod snett ovanför honom och tittade, ömsom på planen ömsom på detta famösa budskap. För på hans rygg stod med nästan onaturligt stora bokstäver: "I Fuck Like A Beast."

(Här kunde man fortsatt med ett försök att skåda in i mannens huvud och hans förflutna. Hur hade han fått denna t-shirt? Vad tänkte han när han tog på sig den på morgonen? Mindes han vad det stod på ryggen när han valde sin plats på läktaren, den plats på arenan som troligen gjorde budskapet mest synligt för flest antal människor? Eller var det just det han gjorde? Var det ett skämt, eller fanns det ändå någonstans djupt därinne en förhoppning om denna kväll finna någon särskild? Jag lämnar dock dessa vidare spekulationer åt läsarens egen fantasi.)

What's the color of love?

Aftonbladets Vi 5-frågespalt på sista sidan är och förblir det främsta forumet för fantastiska Glenn Hysén-citat. Härom dagen ställdes frågan huruvida ens favoritfärg beror på kön. Alltså om killar gillar blått och tjejer rosa, antar jag. Vilken rolig fråga! Och en inspirerad Glenn klampar in och slår fast att: Ja det stämmer. Det finns väl bevis för det?

Heja Sverige!

Folkpartiets nya partiledare

I en tid då precis exakt alla politiska partier har en socialliberalistisk agenda har Folkpartiet förlorat vind i kappan, den hänger rådlös rätt ner som fastnaglad av tältpinnar. Jag menar, är det någon som kan namnet på partiets partiledare till exempel, finns det någon ens, jag vet inte. Hur som helst har jag ett förslag. Jag föreslår ett delat ansvar, två språkrör, en dynamisk, karismatisk duo med raka ryggar, med trygga blickar, med ett språk som Sven Svensson i Herrljunga förstår. Folkpartiet behöver erövra folket igen, leta sig fram till en världsordning som på Bengt Westerbergs tid. Ja, fast två punkt noll. Och Folkpartiet behöver namn, namn man känner igen, namn som resonerar samtidigt mjukt och vasst ute i stugorna. Jag föreslår två potenta män på höjden av sin sexualitet, två män som sett världen, två män som med självinsikt och självdistans har förmågan att förklara: ”Så här ligger det till…”. Jag föreslår två namn som fotfolket både kan identifiera sig med och se upp till. Jag talar naturligtvis om Sven-Göran Eriksson och Glenn Hysén. Sven och Glenn med hela svenska folket.

Men vilka politiska frågor ska prioriteras? Ja, egentligen kommer det inte vara så viktigt, partiet kommer bli ett av de största över en natt, och det är ju ändå det som är viktigt. Men jag har ändå några förslag. Jag tycker att Sven och Glenn ska fokusera på vad de verkligen kan: jämlikhet och ekonomi. Både Sven och Glenn har visat att de är moderna män som både kan älska kvinnor och beundra dem, för att inte tala om den fingertoppskänsla som Glenn haft i sin kamp för homosexuellas rättigheter att vara just homosexuella inom idrotten. Jämlikhet alltså. Män och kvinnor, bögar och flator och allt vad det nu kan vara: alla är vi lika. Sen har vi ekonomin och då menar jag givetvis en fullt oreglerad marknadsekonomi. Både Sven och Glenn har tjänat stora pengar. Men de har kämpat för det. Slutsatsen är att alla kan, bara man vill och försöker. Lite som i staterna. Tränar du så blir du en bra fotbollsspelare, tränar du blir du en bra jurist. Vi måste minnas att Glenn Hysén kanske är den långsammaste spelaren som någonsin spelat elitfotboll, och att Sven-Göran Eriksson är den kåtaste tränare som någonsin tränat ett landslag. Men de har ändå lyckats.

Alltså. Du får vara som du är, bara du inte slår ihjäl din granne. En klassisk liberal tanke. Den som kan betala får köpa. En klassisk liberal tanke. Skillnaden är att dessa tankar bärs upp av två konkreta exempel, två förebilder. Och! När de nya partiledarna är på plats tror jag att Folkpartiet ska byta namn. Folkpartiet känns inte jättefräscht. Då tror jag mer på namnet Heja Sverige. Vem hejar inte på Sverige liksom.

Phil who?

Hög tid att nämna något om premiäromgången i Premier Leauge. Klart utropstecken att Manchester United tappade poäng hemma mot Reading. Men det roligaste var kanske DN:s uppsnack inför West Ham-Manchester City. När denna annars så pålitliga tidning gick igenom spelartrupperna måste skribenten ha drabbats av ett kort hjärnsläpp. West Hams nyförvärv Jonathan Spector fick nämligen heta - Phil Spector! Hela dagen roade jag mig med att försöka föreställa mig hur det skulle se ut om Phil Spector - den legendariska mordmisstänkta ADHD-skivproducenten - spelade matchen. Kanske skulle han skjuta ihjäl Bianci och skylla på Ljungberg?

Gillian och Göran

Känner att jag måste berätta en fin grej som hände när jag och pappa var på Gillian Welchs konsert på Chinateatern i Stockholm förra veckan. Det var så, att när vi satt där och njöt som bäst av Gillians nostalgiska folk-country lutar sig pappa mot mig och viskar: Om du vill skriva om konserten i din blogg kan du knyta ihop det med att Göran Arnberg fyller 50 idag. Vilken klassiker!

Göran Arnberg var en riktig klippa i Brages backlinje under guldåren på 80-talet. Det finaste jag vet är att Brage mötte Inter i UEFA-cupen 1988. Brage stod upp bra borta på San Siro men förlorade med 1-2 om jag inte misstar mig. Vid returmatchen på Domnarvsvallen hade Brage länge 1-1, men föll till slut även då med 1-2. Vi ska komma ihåg att Inter hade Lothar Matthäus i truppen. Vi hade Göran Arnberg!

Idag harvar Brage i division 2 och möter lag som Heby, Brynäs och Vallentuna. Föga upplyftande... Men när samtiden inte räcker till är det tur att man kan blicka bakåt. Fråga Gillian Welch om det.

Zlatan är en spade

Mark Levengood var som vanligt en mycket trevlig sommarpratare i år. Till exempel berättade han en historia om den kristdemokratiske riksdagsledamoten Mikael Oskarsson. Mikael tycker inte att homosexuella ska få adoptera barn. I riksdagens talarstol sammanfattade han sin motivering med: ”en hacka är en hacka, en spade är en spade”. Mark menade att visst, Mikael har en poäng, en hacka är en hacka, men i övrigt fick han inte riktigt Mikaels resonemang att gå ihop. Mark tyckte att det kanske är något endimensionellt att jämföra människor med arbetsverktyg.

Förra veckan satt jag och Ribban i en bil utan AC. Solen var skoningslös. Vi lyssnade på radiosporten. I radioprogrammet var det ett inslag om Zlatan Ibrahimovic. Zlatan hade i en stor intervju i en italiensk sporttidning förklarat att han planerar att dominera ännu mer under säsongen som kommer. Han lovade fler mål, fler assist och snyggare dribblingar. När det för ett ögonblick blev tyst i radion sa Ribban: ”en spade är en spade”. Jag svarade inte, bara hummade lite. Jag tänkte att Ribban har en poäng. Men jag undrade också stilla vad Mark skulle säga om saken. Och Mikael.

Helt apropå

Joelh har helt rätt när han påstår att man kan vara intresserad både av sport och kultur. Jag ska presentera två färska bevis för det.

Fört ut är allas våran Peter Jihde - mannen som har gått från att vara sportjournalist till att bli en älskad TV-allt-i-allo. DN skriver idag att Jihde kommer att leda höstens Idol-program i TV 4. Peter bekräftar vår tes och sammanfattar det hela såhär:

Jag har alltid älskat att bevaka tävlingar och har länge gjort det inom idrotten. Nu ser jag fram emot att även få göra det inom musikens värld.

Sedan har vi friidrottstränare Yannick Tregaro, som förra veckan i en kort intervju på tidningen Metros TV-sida helt begravde myten att han skulle vara en tråkig sport-svenne. Yanick berättar att följande TV-program är hans favoriter: Sportnytt, Room service, Aktuellt, Packat å klart och Sommartorpet. Förmodligen stack Tregaro iväg och lunchade med Andres Lokko efter intervjun.

Glenn på resa (eller: Kommentar överflödig)

Från Aftonbladet.se idag

Hysén inviger Pridefestivalen
Slog ner tafsande man för sex år sedan
För sex år sedan slog Glenn Hysén ner en man i Frankfurt och fördömdes av RFSL:s dåvarande förbundsordförande.
I sommar invigningstalar han på Pridefestivalen.
– Han har gjort en spännande resa, säger Sofia Sjöö, ordförande för Stockholm Pride.

Årets festivaltema är sport. Idrottsministern kommer att tala och festivalledningen ville komplettera med någon från idrottsrörelsen. Till slut fastnade de för fotbollslegenden Glenn Hysén.
– Det är jätteroligt att han ville ställa upp. Han har varit aktuell och pratar om HBT-frågor i media, så vi är väldigt glada, säger Sofia Sjöö till aftonbladet.se.
För sex år sedan berättade Glenn Hysén i Aftonbladet om hur han slog ner en man på en flygplatstoalett i Frankfurt.
– Han tog mig rätt på schnalen, idioten. Så jag drog till honom rejält, sa Glenn Hysén då.

”Det är oförsvarbart”
Det fick RFSL:s dåvarande förbundsordförande Anders Selin att reagera starkt.
– Glenn Hyséns beteende är oförsvarbart. Skulle han ha reagerat på samma sätt om det hade varit en kvinna som hade gjort detsamma på honom, om det skulle vara ”mindre farligt”? Ingen ska behöva bli antastad. Man får tala om att det inte är okej, sa han till Aftonbladet.
Vad tänkte ni när ni valde en invigningstalare som tidigare fördömts av RFSL?
– Jag känner inte till den händelsen, jag får kontrollera det där, säger Sofia Sjöö.
Några minuter senare ringer hon upp.
– Vårt sporttema uppmärksammar homofobi inom idrotten. Glenn Hysén är verkligen på resa i HBT-samhället, vill självklart ha en talare som kommer mitt ifrån den här smeten, säger hon.
Vilken smet?
– Den hetronormativiteten och homofobin som finns inom idrottsrörelsen, Glenn själv kallar sig för sportidiot och är på den här jättespännande resan, där vi sett honom uttrycka sig på massor av olika sätt, bland annat den här incidenten på toaletten. Det är det som är spännande för honom. Han representerar den resa vi vill att idrottssverige ska göra.
Glenn Hysén är väldigt glad över att ha fått äran att invigningstala.
– De ringde för fyra-fem dagar sen och jag sa ja direkt. Jag vet inte vad jag ska säga än bara, säger han och skrattar.
Det är ju lite av en helomvändning. För sex år sedan blev du fördömd av RFSL efter att ha slagit ner en man.
– Den jäveln måste ha varit sjuk i huvudet, men alla homosexuella är ju inte sådana. Jag har inga problem med homosexuella, men man går ju inte fram och gör som han gjorde. Jag tror inte Jonas Gardell skulle gå fram och göra så där.

narrativitet

Länge var det en sanning att man inte kunde vara samtidigt kulturell och sportintresserad. (Ungefär som att man inte kunde vara kristen och ta en öl.) Lyckligtvis förändras tiderna, även om somliga ännu lever kvar i döende paradigm. Men få saker är idag så enkla som att övertyga en övertygad kulturvän om sportens skönhet och existentiella djup.

Endast ett ord behövs:

Narrativitet.

Tydligast blir detta i de stora fotbollsturneringarna. Dessa leverarar som inga andra vår tids hjälteepos, myter genom vilka vi kan förstå världen och våra egna liv. Första sidan skrivs med öppningsmatchen. Ta bara 2002, Frankrike-Senegal. Stora starka Frankrike som lyckats med bedriften att vinna både VM och EM,. Mot oprövade, okända senegaleser. David mot Goljat (som hans namn skrivs i nya översättningen...) Till råga på allt låg i bakgrunden en historia av kolonialt förtryck och förnedring. När senegaleserna - för dagen i vita tröjor - marcherade in på planen var det för något större än fotbollen. Matchen var en chans att slå hål på myten om den europeiska överlägseheten, att gjuta självkänsla i en under lång tid kuvad nation. Fransmännen var överlägset självsäkra. När Trezeguet i den 22 minuten slog bollen i ribban log han sitt soliga leende. De oövervinnerliga kände ingen anledning till oro. Papa Boupa Diop ställde allt på huvudet när han forcerade in bollen efter en halvtimma. Goljat raglade, föll till marken rosslande. Tolv dagar senare utdelade Danmark dödsstöten. Kungen var död.

From Ullevi with love

Idag var jag och brorsan på Ullevi och såg Blåvitt mot Henke Larsson. Det regnade. Vi frös. Det blev 0-0. Jag åt två äckliga korvar och klämde fingret i en toalettdörr. I mitt stilla sinne tänker jag att detta kanske var det tråkigaste som någonsin utspelat sig på Ullevi. Bara en spekulation alltså, detta var första gången jag var på där.

Eventuellt var det roligare att besöka Ullevi när Bruce Springsteen spelade där, två junikvällar 1985. Publikrekordet, 64 312 , sattes då - och Brucan rockade så att läktarna nära på brakade ihop. På en svensk Springsteen-sida hittar jag ett forum som heter "Ullevi 85-anekdoter". En man skriver så här:

Var där. Känslan var givetvis enorm och jag minns särskilt känslan av BORN IN THE USA, inräkningen och manglet som fick bröstkorgen att skaka. Från att ha stått vid mixerbordet ungefär, lyckades vi smita framåt jag och kompisen. Hamnade 6-7 meter från scenen, lite på sidan. Det var trångt som fan, kompisen som var en decimeter kortare än mej fick inte ner fötterna i backen efter pausen, utan bara flöt med folkhavet. Minns också försnacket till CAN'T HELP, allsången och euforin i övergången (One-two) till BORN TO RUN. Total extas!

Internationella Fotbollsmagasinet - Del 1.

Semestertider är härliga tider. Andra stoppet är hos brorsan i Göteborg. Min fina bror! Som jag dock inte hittills har tyckt visat tillräcklig entusiasm för denna blogg. Nu tror jag han är omvänd. Faktum är att han själv står för innehållet i detta inlägg. Det är nämligen så att brorsan alltid har varit en rolig fan - och att han på högstadiet hade en fotbollstidning. Givetvis bara på ploj, men jag tvekar inte att säga att den än idag överglänser 90% av svensk fotbollsjournalistik. Följande text är hämtad ur det första (och enda) numret av Internationella Fotbollsmagasinet. Mycket nöje...

DEN NYA KILLEN

Det var sommaren 1989 och jag hade just börjat i Brage. Vi hade en kille i vårt lag som hette Fattos han kom från ett främmande land där man talade ett främmande språk, ett språk som jag inte kan förstå. Jag minns den första träningen som Fattos var med på, det var på Hagaplanen och han hade inte ens fotbollsskor. Plötsligt sa han ”Zrebenittol” och jag förstod ingenting.

INNAN MATCHEN

En gång hade vi match, och innan vi skulle börja spela brukade vi alltid ha jättekonstiga övningar. Detta hände på en stor cup som hette Dalecarlia cup och gick till på följande sätt. Vi skulle stampa allt vad vi kunde i marken, men snabbt alltså. Då kom det två vuxna karlar och tittade på oss när vi stampade som värst. Den ena utav karlarna hade ett halsband som jag såg. När vi var klara sa männen att vi såg gulliga ut när vi stampade i marken då sa Mackan till den ena killen att han hade ett fjantigt halsband. -Ja, jätte fult, sa jag

Tobias Linderoth och the world wide web

Tragiskt. En av världens bästa spelare, Tobias Linderoth, verkar inte ha en egen myspace-sida. Å andra sidan hittar jag Jesper Grønkjærs presentation av sig själv. Till R Kellys The world´s greatest proklameras ”success is temporary, loyalty is forever”. Fotboll när den är som vackrast.

Se: myspace.com/jespergrønkjær


Och för dig som inte känner Tobias så bra:

Tobias Linderoth, även kallad Tobbe, föddes 21 april 1979 i Marseille (Frankrike) och är en svensk fotbollsspelare (mittfältare) och landslagsspelare för Sverige.

Han är son till Anders Linderoth. Tobias Linderoth är sedan flera år den ordinarie defensive mittfältaren i det svenska fotbollslandslaget.
Säsongen 2005/2006 blev Linderoth lagkapten i FC Köpenhamn i Superligaen och hösten 2006 blev han vice lagkapten för det svenska landslaget.
I oktober 2006 fick Tobias lämna återbud till ett antal tävlingsmatcher, bl.a. Sveriges EM-kvalmatch borta mot Island, men även ett antal danska ligamatcher, p.g.a. att hans fru skulle föda barn. 25 oktober 2006 ägde födseln rum och det blev en dotter.
1 juli börjar Linderoth spela för det turkiska topplaget Galatasaray SK med ett tvåårigt kontrakt, dock med option på ytterligare ett år.
Det många inte minns är att Tobbe började sin karriär som offensiv mittfältare. Med långt hår och pannband.

Källa: Wikipedia

En ny kommentatorklassiker

Många har hört det underbara norska radioreferatet från en match mellan Norge och England i början av 80-talet. Som jag minns det har Norge precis vunnit och en milt sagt entusiastisk kommentator skriker att Norge nu är bäst i världen eftersom man har slagit England, det land där fotbollen en gång ”uppfanns”. En annan klassiker vad gäller norska matchreferat är när Norge vann mot Brasilien i Frankrike-VM:s gruppspel -98. Norge hade i 78 minuter varit totalt utspelat av ett Brasiliens bästa landslag någonsin. Det stod 1-0 till brassarna när den avige Tor André Flo lyckades vingla in en kvittering. På ett sätt som man bara kan göra på sydamerikanska eller norska skrek kommentatorn: ”NORGE HAR SCORET MOT BRASIL…” med slutklämmen ”I MARSEILLE!”. Han skrek det gång på gång på gång och till slut hade han tappat rösten helt. När Norge två minuter före full tid fick en straff och avgjorde den för normännen historiska matchen hördes bara ett tunt väsande från tv:n, omöjligt att tyda. Nu har det hänt igen… Jag sitter och dricker mitt frukostkaffe ensam i mormors 50-talskök med Hanne Örstaviks Tiden det tar i handen. Jag har precis kommit in i romanen, fångats av hennes vardagliga men klaustrofobiska värld. På låg volym står tv:n och Wimbledon på i vardagsrummet, jag ser inte skärmen, men jag vet att det är Nadal som spelar och att det är i slutet av första set. Plötsligt hör jag, trots en första riktigt gripande scen i romanen, följande med en självsäkerhet och ett allvar som bara en viss Glenn Hysén skulle kunna mäta sig med: ”Dette setet blir utrulig viktig for matchens utgang!”. Något stillsammare än de andra två exemplena, men ändå redan en klassiker.

Canal+ vid midnatt

Semestertider är fina tider. Har nyss betat av det obligatoriska stoppet i föräldrahemmet; det kanske finaste stoppet av alla. Vi har åkt i pappas nya båt, grillat i pappas nya gasolgrill och, inte minst, tittat på pappas nya plasma-TV. Allsång i all ära, men det var först runt midnattstimmarna jag njöt ordentligt av TV-utbudet. Ni förstår, pappa har Canal+ och runt midnatt vankas det godis. Givetvis pratar jag om Copa America, en fotbollscup där de sydamerikaska länderna (och USA) ställer upp.

Det är så roligt att titta på sydamerikansk fotboll! Oavsett om det är Boca Juniors eller Venezuelas landslag så slås jag alltid av att jag har så lätt att romantisera kring latinofotboll. Jag kommer på mig själv med att sitta och hojta och skratta! Jag tänker att grabbarna spelar som om det inte fanns någon morgondag. Eller som att de allesammans innan matchen har haft ett pepp-talk där de grundligt ställt sig frågan varför de egentligen håller på med fotboll, och att de kommit fram till att det är för att det är då de känner sig som närmast Gud. I Sydamerika vill man alltid göra mål. Man vill alltid anfalla. Man vill ha målgester som innefattar pekfingrar sträckta mot himlen. I Sydamerika gör till och med domaren korstecknet inför matchen, efter första halvlek, inför andra halvlek och efter matchen.

Framför allt påminner sydamerikans fotboll mig om hur det var när man själv spelade fotboll som liten. Alla ville alltid anfalla, alla ville alltid göra mål och alla ville vara Maradona. Att spela fotboll var det bästa man visste! Och utan att man visste om det var det kanske då man var som närmast Gud.

Anton Hysén gör landslagsdebut

Nu är Glenn Hyséns tredje son i ordningen, tidigare Tobias och Alexander, landslagsman. 17-årige Anton Hysén, född i Liverpool, är vänsterfotad och spelar helst offensiv vänsterback (kanske ett framtida svar på den ständiga såpan ytterbackar i Lagerbäcks socialisdemokratiska kollektiv) och gör i helgen debut i det svenska juniorlandslaget. Glenn Hysén uttalar sig i dagens Expressen om två saker: Antons favoritspelare och vilken spelare Anton påminner mest om i sitt spelsätt. På A säger Glenn överraskande Steven Gerrard och på B svarar Glenn om något än mer överraskande ”storebror Tobias, han är en kopia”. Glenn Hysén, som tidigare skrivits på den här bloggen: en av världens roligaste människor...

Mexico -86, Tour de France och havererade romanprojekt

På tisdag åker jag till Volda igen. Volda är världens vackraste plats och ligger längst ut på den norska västkusten, där det smala landet är som bredast. Det är dags att plocka upp det havererade romanprojektet, det är dags att försöka blåsa liv i romanfigurer som nu när jag skriver det här mest påminner om trasdockor i ett dammigt pojkrum. I tre veckor ska jag bo ensam i min mormors gamla hus med utsikt över Rotevatnet, Rotsethornet och fjorden som inte vet vad den heter. Vi har alltid bara sagt fjorden om den bottenlöst ruvande, den iskalla, den mytiska… I tre veckor ska jag bokstavligt gå upp med tuppen på gården, sätta på kaffekokaren jag förberett kvällen innan, jag ska inte röka en cigarett men däremot sätta mig med den svarta datorn vid köksbordet och… efter lunch titta på Tour de France. Om jag fick välja någonting i tv-tablåerna jag var tvungen att titta på varje dag i hela mitt liv skulle jag inte välja att titta på Champions League, inte fotbolls-VM i Mexico. Jag skulle välja vilket år som helst av Tour de France. Touren är det perfekta tv-programmet: allt är upp till dig som sitter framför tv:n. Ja, med förutsättningar som bara den vackraste romanen kan ge dig. Romanens svarta bokstäver på vita ark kräver inte sällan tålamod som om vi fortfarande lever på 50-talet. Till exempel måste man sitta still. Egentligen hopplöst. Men det är som den norske demonförfattaren Stig Sæterbakken, grannlandets samtida svar på Hemingway, sa till mig efter en våt natt i Oslo (han hade druckit 10-årig Laphroaig i ett dygn): ”jeg elsker prosa, allt rymmes i prosa, prosa er mitt liv”. Jag tyckte det var det finaste jag någonsin hört. Och jag är fortfarande beredd att hålla med honom: allt rymmes i Tour de France. I fem sex timmar sitter jag och tänker på saker jag lovat mig själv och inte hållit, på barndomsminnen om sol och skuldkänslor, på vänskap som blåstes ut, på kärlek som är så vacker att det gör fysiskt ont. En salig melankoli breder ut sig i det vardagsrum där lukten av egenrullade cigaretter och pilsner på mörk flaska sitter i väggarna. Ett nytt dopningsfall avslöjas precis exakt varje dag, men det liksom rör mig inte. Skulle någonting vara mindre vackert bara för att livet i sig är en möjlighet att stimulera orättvisa?

Nothing compares 2 U

Nu är det alltså klart. Thierry Henry lämnar Arsenal för Barcelona och londonborna lär gråta så att Themsen svämmar över. Men varför deppa? Arsenal har ju Adebayor! Vi får inte glömma att denne man agerade vikarie för Henry nästan hela den gångna säsongen och att han nästan för egen maskin förde Gunners till såväl liga- som Champions Leauge-titeln. Skytteligan vann han också. Han gjorde en miljon mål.

Fan, Wenger kan ju sälja Ljungberg också! Fabregas med. Och Hleb. Äh, han behöver inget mittfält över huvud taget; han har ju Adebayor! Förresten tycker jag Wenger har suttit väl länge nu. Mitt förslag är att Emmanuel Adebayor tar över och blir spelande tränare.

Glenn om att vara man

Glenn Hysén är en offentlig person. Det innebär att många drar i honom, tusentals är vi som vill veta vad han tycker om till exempel Irakkriget. Det är logiskt. Själv har jag många andra frågor där jag tror att Glenn skulle kunna fungera utmärkt som en vägvalens ciceron. Inte minst ser jag honom som en förebild vad gäller manlighet. Han har alltid verkat säker i sin sexualitet. Samtidigt har jag inte riktigt känt mig säker på vad han står i det feministiska projektet. Konkreta frågor jag velat ställa öga mot öga är till exempel om han någon gång känt sig som en machoman, om han innerst inne känner sig mjuk, om han är för jämställdhet eller inte. Det sista är ju jätteviktigt! Så i självaste midsommarnatten kom jag på den nästan för självklara idén att googla på ”Glenn” och ”machoman”. Som första träff dök artikeln nedan upp, en exklusiv intervju för salongK.se, Sveriges första nätmagasin för kvinnor…

Vad är manlighet för dig?
– Manlighet för mig är att man ska kunna visa känslor och att våga stå för vad man tycker. Bara för att man är man behöver man inte vara macho, stor, stark och världsbäst. När jag spelade i Liverpool delade jag rum med en kille som heter Steve McManaman. En kväll låg vi och kollade på en dokumentär om en dödssjuk kille i tioårsåldern som dog. Jag grinar än i dag när jag tänker på det. Så orättvist. När det handlar om barn tycker jag att det är väldigt jobbigt eftersom jag själv har barn.

Har du känt dig som en machoman någon gång?
– Nej, aldrig. Jag förstår inte varför man ska göra det. Folk får tycka och tänka vad de vill, det bekommer mig inte. Jag är den jag är och trivs med det.

Innerst inne är du mjuk?
– Absolut. Men jag har aldrig visat något annat utåt heller, som att jag skulle vara en hård, tuff snubbe. Det finns ingen som kan säga det om mig. Ibland har jag hört att folk har kallt mig för kaxig. Kaxig? Det är det minsta jag är. Jag har aldrig varit kaxig i hela mitt liv.

I din biografi, "Hyss och allvar med Glenn Hysén" skriven med Gerhard Karlsson, berättar du om en händelse när du spelade i Fiorentina i Italien. En man slog till din fru Helena och du sprang efter och tryckte upp honom mot en vägg. Är du beskyddande?
– Jag tål ganska mycket innan det slår över. Det kanske är bättre att bli lite småförbannad ofta än att bli helt rasande någon gång? Men den gången var det befogat. Jag blev helt galen och kunde ha lyft två ton. Mannen bad om ursäkt 43 gånger. När det gäller familjen är jag beskyddande. Skulle något hända min familj vet jag inte hur jag skulle klara det.

Är du för jämställdhet?
– Ja, jag har inga problem med det. Kvinnor och män är två olika kön och gör vi saker lika bra ska vi ha lika bra betalt. Nu tycker jag att det är fjantigt att man ska man köra in kvinnor enbart för att det ska bli jämlikt. Framförallt är det så inom sporten. Det är inte bara att sätta in ett kvinnoansikte som är sött och trevligt, de måste kunna något också. Men det spelar ingen roll vad du gör utan det är kunskapen i det du gör som är det viktiga. Om du är man eller kvinna spelar ingen roll.

I din biografi säger du att du inte tycker att unga tjejer ska elitsatsa. I dag är klimatet ett annat, har du ändrat dig ?
– Det där var 20 år sedan, nu måste jag säga att min ställning i frågan har ändrats. Men jag tycker att det är synd när tjejer blir för manliga, jag står för det och säger det rent ut. De kan spela om de vill, men jag tycker det blir fel. Jag tycker inte att kvinnor ska se ut som män.

Om någon av dina döttrar skulle velat elitsatsa då?
– Jag hade aldrig motarbetat det, absolut inte. Min äldsta dotter som är 23 spelade fotboll när hon var yngre. Nu bor hon ihop med en fotbollspelare och får nog av fotboll hemma, annars hade hon nog fortsatt. Jag hade aldrig haft några problem med det.

I "FC Z" var du alltid välklädd. Är du modeintresserad?
– Märkeskläder är det minsta jag bryr mig om. Jag är inte ett dugg modeintresserad. I "FC Z" hade vi kläder vi var tvungna att bära. Hemma går jag i träningsoverallsbyxor och T-shirt eller jeans och någon skjorta. Det värsta är när vi är ute och kommenterar matcher och är tvungna att ha på oss kostym och slips. Jag känner mig instängd.

Handlar du dina kläder själv?
– Jag hatar att gå i affärer. Helena drar med mig ut för att shoppa två, tre gånger om året men när jag väl är med tycker hon bara att jag stressar henne. Jag vill bara ut från butikerna. Hon har köpt kläder till mig i alla år.

I din biografi berättar du att dina bullbaksförsök inte har varit helt lyckade. Känner du dig hemma i köket i dag?

– Min första fru frågade mig om jag kunde pensla bullarna med ägg, det här får låta hur korkat som helst, men jag tog ägget som låg bredvid och drog det över bullarna, med skalet på. Jag trodde att skalet skulle göra att det blev någon särskild yta. Att bullarna inte skulle bli brända. Jag kan laga en potatisgratäng och steka en lövbiff. Men att fixa en sås till, det klarar jag inte.

Är du en bra familjefar?

– Det tror jag. När jag väl är hemma försöker jag att ställa upp och umgås så mycket som det går. Familjen har alltid varit viktig för mig. Jag ville inte vara 90 år och inte ha några barn. Barn är livet, att kunna vara med dem och se hur de växer upp är glädje varje dag.

Du och Helena har varit gifta i 20 år i år. Vad är knepet?

– Knepet är att man bryr sig om varandra. Att man respekterar och tar hänsyn till den andre. Men jag känner många gånger att jag försummar familjen. Vad jag än gör är jag ute och reser och Helena får alltid vara hemma och ta markservicen. Men barnen har känt en trygghet i att när de kommer hem från skolan är hon hemma och maten står på bordet.

När du var i 30-årsåldern ville du söka till brandmansutbildningen, men din tränare lät inte dig åka till antagningen. Vill du fortfarande bli brandman?

– Ja, jag har alltid velat bli brandman. Jag känner många brandmän och de ångrar inte sina jobb. Det är förhållandevis dåligt betalt med tanke på vad de uträttar, men allt som ingår i jobbet har jag har hållit på med i hela mitt idrottsliv. Du har den viktiga lagsammanhållningen, att man har kul i omklädningsrummet, tjötar och driver med varandra. När det händer någonting får man verkligen bekänna färg och slita och annars kan du ändå träna och hålla igång. Det hade varit ett perfekt jobb för mig.

Allt hänger samman

I fredags flyttade jag in i min nyinköpta tvårumslägenhet i Uppsala. Jag inser att allmänintresset för denna nyhet lär vara obefintligt - men för mig känns det stort. Nästan episkt! Roligast var kanske att min käre far hjälpte mig med flyttlasset. Medan soffa och hyllor bars uppför trapporna slog vi fast att vi bör spendera mer tid tillsammans, och VIPS var biljetter till gårdagens stockholmsderby inköpta. Under helgen gick jag runt, som på moln, och plockade i nya lyan och såg fram emot en fin kväll med pappa på Råsunda.

Alla som någon gång flyttat vet att det innebär ganska mycket rodd. Det är mycket att styra upp och mycket att kolla upp! På min lediga tisdageftermiddag gick jag en liten runda för att kolla saker som tvättstuga, förråd, soprum och sånt. Det enda nämnvärda från denna eskapad är en lustighet som utspelade sig i soprummet. Ni förstår, i mitt nya soprum finns ca 20 stycken soptunnor för brännbart avfall, men bara en ynka komposttunna. Det här med att skilja komposterbart avfall från brännbart kanske inte är så poppis här, tänkte jag och sneglade ner i en brännbart-tunna för att försöka se efter vad folk egentligen slänger där. Vad som då händer är att mina ögon omedelbart faller på en genomskinlig påse innehållandes kvitton och en 20-kronorssedel, denne tryckt mot kanten så att Selma riktigt log mig rakt i synen!!! Selma åkte ner i fickan, och jag återvände till lyan inspirerad av denna oväntade händelse. Innan det var dags att ta pendeln till Stockholm och derbyt hann jag med en bra stunds plockande med min Lagerlöf-samling. Jag vill slå fast att Selma Lagerlöf är min absoluta favoritförfattare! För er ofrälsta kan jag garantera fantastiska lässtunder. Börja med Kejsarn av Portugallien. Fortsätt med Jerusalem.

Fotbollen då, Ribban? Jo, det ska erkännas att totalupplevelsen av mitt allra första stockholmsderby var så mäktig att jag bitvis hade svårt att koncentrera mig på matchen. Istället vandrade tankarna 20 år tillbaka i tiden - till något som då skapade en liknande känsla. Nu talar vi inte om Hammarby, utan om ett annat grön-vitt lag. Brage är lage'! IK Brage från Borlänge. Pappa hade årskort och jag fick följa med. Match efter match med allsvensk fotboll! På Domnarvsvallen fanns många element som satte fräs på en sjuårings sinnen! Simon Hunt's (nr 7) hockeyfrilla, Bengt Anderssons (idag IFK Göteborg) pondus i målet, doften av kokkorv blandat med popcorn, en förståndshandikappad gaphals på södra läktaren med smeknamnet Groven, speakern Everts varma faderliga röst, Serik-fans vulgära hejarramsor och, inte minst - pappa. Simon Hunt får ursäkta, men vid den här tidpunkten var pappa min absoluta idol. Att gå på fotboll med pappa var stort! Något jag hela mitt liv kommer se tillbaka på med värme och tacksamhet. En, i och för sig bitvis sömnig, Hammarby-match på Råsunda kommer arkiveras i samma fil i minnesbanken. 2-0 mot Djurgården. Forza Bajen! Du och jag, pappa!

Efter matchen mötte jag upp med Heltne för korv och eftersnack. Korv är en essensiell del av en fotbollsupplevelse - så vi höll ut fastän kön var lång. Väl framme hos korvgubben förbannade jag för ett ögonblick mig själv för att jag glömt tagit ut kontanter. Men. Handen i fickan och en viss Selma Lagerlöf tittar fram...

Framgångens pris

Det var 1994 och USA tog sig hedervärt vidare från ett gruppspel med Schweiz, Colombia och Rumäninen, för att sedan - via en match spelade på självaste independence day - passeras ut ur turneringen av Brasilien. I backlinjen finns bockskägget: Alexi Lalas. I Mats Nyströms stora gåva till svensk kulturhistoria - VM krönikan-94 - porträtteras han till låten "Get a haircut and get a real job."

Nu är han manager för Los Angeles Galaxys, och gör med värvningen av David Beckham ytterligare ett försök att sälja in fotbollen i Amerikat.

Jobbet är kirrat. Och skägget är borta. Et tu, Alexi?

Vem är Glenn Hysén?

Hur presenterar man bäst en sådan komplex och ogreppbar renässansmänniska som Glenn Hysén? Wikipedia förstås...

Glenn Hysén, född 30 oktober 1959 i Biskopsgården Göteborg, fotbollsspelare (mittback). Hysén är far till fotbollsspelarna Tobias (Sunderland AFC) och Alexander Hysén (BK Häcken).

Hysén var en av Sveriges stora spelare under 1980-talet och han gjorde 68 A-landskamper. Han är den ende, frånsett Tomas Brolin för hans insats mot Rumänien i fotbolls-VM 1994, som fått betyget sex getingar av Expressen. Detta fick han efter sin starka insats mot England i VM-kvalet 1988 på Wembley i London. Matchen slutade 0-0 efter en gedigen insats av försvarsgeneralen Hysén.

Hysén slog igenom i IFK Göteborg under Sven-Göran Erikssons ledarskap. I "Blåvitts" dress vann Hysén UEFA-cupen 1982 efter finalseger över västtyska Hamburger SV, samt SM-guld. Karriären fortsatte sedan framgångsrikt i nederländska PSV Eindhoven, italienska AC Fiorentina och engelska Liverpool FC. Sedermera varvade Hysén ner i GAIS och Skogens IF.
Idag arbetar Hysén som expertkommentator för Viasats kanaler (TV6, Viasat Sport-kanalerna och TV3). Alltsomoftast bisitter Hysén Henrik Strömblad (tidigare Lasse Kinch och Åke Unger) direkt på matcharenan. Vid varje sändning utser Hysén tre kandidater till "matchens bäste spelare". Vid detta inslag har det väckts en del uppmärksamhet att Hysén hyser en viss förkärlek till mittbackar, samma position han själv spelade på.

Vidare har Hysén även varit assisterande tränare för Torslanda IK, tränare för ZTV-fotbollslag FC Z samt tävlat i par med Linda Bengtzing i TV-programmet Rampfeber. Han har också givit ut självbiografin "Hyss och allvar med Glenn Hysén",
är också besjungen i sången Du och jag och Glenn Hysén.

midi-chlorianer

"The force is unusually strong with this one."

Synd bara att hans pappa hör till den mörka sidan...

På temat...

Men det finns också andra skäl att älska Glenn!



(Men vem är den sävlige kommentatorn, egentligen? Här skulle man ju velat ha Glenn både på planen och i kommentatorsbåset. Vore inte det den bästa av två världar, så säg!)

Jag älskar Glenn Hysén!

Att Glenn Hysén är en av världens roligaste människor är redan ett faktum. Ibland när jag och Heltne tittar på Champions Leauge skrattar vi varenda gång karln öppnar munnen; och då berör han endast fotboll, med stilsäker godtycklighet!

Vid ett fåtal tillfällen har det även hänt att Glenn bjudits in att delta i samhällsdebatten - av olika anledningar värderas väl hans "expertkunnande"... Naturligtvis blir detta ännu roligare! Vem minns inte Glenns medverkan i SVT:s samhällsprogram Faktum, där han förväntades ha något vettigt att säga rörande homosexuella fotbollsspelares möjligheter att "outa" i en starkt machobetonad fotbollskontext? Fantastiskt!!

Nu har det hänt igen! På Aftonbladets baksida finns frågespalten Vi 5 (eller vad den kallas), där okända och ibland kända svenskar får möjlighet att uttala sig i aktuella frågor. För några dagar sedan ställdes frågan huruvida svenska muslimska kvinnor ska få göra värnplikt iförda slöja. De fyra första tillfrågades svar kan summeras som en, i sig ganska rolig, kompott av präktig svensk, något änglsig politisk korrekthet. Sist ut är ni-vet-vem:

"Varför ska dom ha slöja? Om jag åkte till Iran eller Irak skulle ju jag få anpassa mig till dom regler som gäller där".

Som sagt. Glenn Hysén är en av världens roligaste människor!

Avspark

Det talas mycket om blogghat. Men vår övertygelse är att allt verkligt gott är fött av kärlek. Denna blogg är född ur kärleken - till Glenn Hysén. Sexobjektet, mittbacken, "expertkommentatorn". I hans anda vill vi med subjektiv entusiasm skildra det som försiggår på fotbollens gröna ängar. Men vi tar oss också rätten att låta vår uppmärksamhet riktas mot det till synes ovidkommande. Kommentatorsbås, mediadrev, José Mourinhos brytning, matchdräkter, olika domares olika sätt att ta fram det gula respektive röda kortet, etc. Vårt grundläggande perspektiv på fotbollen är konstnärligt och teologiskt.

Som vår käre kollega på viasat skulle ha sagt: "Den här matchen behövde aldrig ta slut om du frågar mig."