Halvvägs in i matchen i går kände jag ingenting. Eller mer: ostbågarna smakar starkt, chipsen känns sjukt feta, åh vad gott det skulle smaka med iskall Coca Cola istället för pilsner. I dag har jag sansat mig, samlat kraft och då har känslorna kommit. Jag är jävligt irriterad!
I går stod landslaget i en avgörande match och vad gör vi? Jo, vi kämpar inte ens... Okej, ett par tre spelare försökte verkligen, men resten, med Zlatan i spetsen, är bara tjuriga och växlar några sporadiska ruscher med gnäll och trotsig likgiltighet. Någon mer som tänkte på att Zlatan periodvis liknade en fyraåring i sitt kroppsspråk?
När jag spelade pojk- och juniorallsvenskan med IK Fyris i början av 90-talet vann vi matcher för att vi kämpade och spelade fult. Vi var egentligen inte tillräckligt bra för att ens harva i bottenträsket, ända vann vi serien sista året och gick till kvartsfinal i SM. Stort för några killar som älskar fotboll, men som inte hade talang att tala om.
Sverige hade behövt mer kamp i går. Typ en för alla, alla för... Vad var problemet, ville de inte vinna? Jag håller med Joel om att Ryssland inte var så bra som många påstår. Jag är övertygad om att den svenska kollapsen beror på att laget befolkas av alldeles för många själviska och själsligt utfattiga individer utan humor och med en närmast fullkomlig saknad av kärlek till sin nästa. Det svenska landslaget behöver ett djupare lod. De behöver väckas. Och Zlatan behöver mest av allt ett möte med Mästaren från Nasaret.
1 kommentar:
Sveriges landslag präglades igår av lika mycket jävlaranamma som en genomsnittligt tidningsnotis om oksanas läppglans.
Skicka en kommentar