Det här med genus #3

Läser på Aftonbladets nätsida att Ronaldo blivit gripen i Rio med tre transvestiter på ett hotellrum. Han sägs ha gett dem pengar, men sen går meningarna isär och frågorna är många. Varför gav han dem pengar? Visste han att de var män? Vad var han egentligen ute efter? Polisen sägs ha gått på Ronaldos egen linje; han blev lurad att de var kvinnor och försökte sedan betala dem för att lämna honom ifred utan ståhej. Han var bara ute efter att ha lite kul!

En hel, hetronormativ, fotbollsvärld drar en lättnadens suck. Vara otrogen mot sin fru kan man gärna vara. Betala för det går också bra, om det nu var så. Men bög!? Hemska tanke!

Det här med genus #2

I lördags hade en kär vän som är fotograf vernissage på trendigaste adress i SoFo. Efter att ha blandat de flesta sorters alkoholhaltiga drycker slutade det med att det samlade sällskapet sjöng allsång på Kvarnen. Jag minns två låtar: Sunday bloody Sunday med U2 och Highway to hell med AC/DC. Jag minns också vagt att folk dansade på borden och att flera män hade bar överkropp och hår på bröstet.
Så helt logiskt var bakfyllan i går djävulskt aggressiv. Jag och Elvis lyckades så småningom komma med ett tåg från huvudstaden hem till studentstaden. Och det var någonstans mellan Märsta och Knivsta som Elvis kom på det lika självklara som naturliga genidraget. Framme var det sol och kontinental vår. Stolt som en pojkvän tog jag hennes hand och gick vid hennes sida över Kungsgatan in på Dragarbrunnsgatan till O'learys – the genuine Boston-American Sportsbar. Där beställde vi varsin stor stark och gick in så långt vi kunde komma i sportmörkret. På en av de 37 tvskärmarna visades Trelleborg-Hammarby. Tre öl, 90 minuter och 1-0 till Trelleborg på straff senare var det dags för söndagsmiddag hemma hos familjen Willemark-Andersson. Kajsa hade lagat älgstek, brunsås och hasselbackspotatis.

Arsène Wenger och ett moraliskt dilemma

Som fotbollsentusiast med idealistiska tendenser ställer Wenger mig inför ett dilemma som jag i skrivandets stund inte vet hur jag ska hantera. Jag har alltid - sen Limpars dagar! - varit svag för Arsenal och vill naturligtvis att de ska vinna. De senaste åren har Arsenal ju dessutom gått från "boring-boring-Arsenal" till "young guns" så att man till och med kan hålla huvudet högt när samtalsämnen som spelglädje, offensivanda och teknik kommer upp. Men samtidigt har de allra senaste åren bjudit på en trend: Arsenal sunkar ihop sig framemot våren. Mars månad är synnerligen katastrofal.

Vad beror detta på? Jo, det är här det moraliska dilemmat kommer in i bilden. En teori är att det handlar om Wengers stolhet. Han sköter om sitt lag som vore det en örtagård, och allra gladast blir han när han lyckas fostra unga, späda skott till vackra och väldoftande växter. Det är ingen slump att Arsenal är just unga. Wenger vill forma. Han älskar sin trupp, och hans stolthet över denna skapelse hindrar honom från att göra det andra storlag gör när transferfönstret öppnar i januari: Värva. Då är tillfället att stärka truppen, att köpa in lite vitaliserande vitamininjektioner, att bredda truppen inför den tuffa avslutningen med avgörande matcher i liga och cuper snart varje vecka. Särskilt om man har ett ungt lag borde detta vara avgörande, då ungdom som bekant hänger ihop med ojämnhet och låg lägsta nivå. Men Wenger är för stolt. Han vill inte importera. Han vill lita till sitt eget bygge. Det är nästan som han säger: Vinner vi inte tillsammans så kan det vara.

Och det är klart att det är fantastiskt vackert. Det finns något nästan episkt i detta att skapa en grupp, fostra dem, låta dem växa samman och sen ge dem chansen att själva lösa uppgiften och gå hela vägen. I alla fall när det lyckas.

Det här med genus

Många skulle nog mena att det här med fotboll är något typiskt manligt. Och då syftar jag kanske främst på allt runtikring; det här med att ett gäng träffas, dricker öl och skrålar tillsammans. Jag är ensam man på mitt jobb, och när det blir tal om fotboll är det liksom ingen som höjer på ögonbrynen när jag deklarerar mitt intresse. Däremot anses det lite halvfestligt att min chef, som är kvinna, är stor fotbollsfantast.

Att det finns olika förväntningar på könen är ett faktum, och ofta av ondo - då detta kan vara förminskande och begränsande. Det här med fotbollen är dock något jag roas ganska mycket av; att folk liksom tycks pusta ut när jag, som man, berättar att nu ska jag minsann träffa grabbarna och pricka dilsner och se matchen. Då är allt som det ska, liksom.

Nu har jag börjat köra med den manligaste av manliga repliker. Det händer när en fotbollsmatch krockar med något jag planerat med min fästmö, och någon frågar om jag ska med och se matchen. Då säger jag att jag ska kolla med regeringen (syftar på fästmön, alltså). Dom flesta förstår att det är ett skämt om stereotypa könsroller. Men vissa bara myser och tänker att allt är som det ska. På något vis är det just där humorn ligger.

Nej, nu får ni ursäkta. Jag ska iväg och besikta bilen, köpa snus och laga min borrmaskin.

Sportfantastens självrannsakan

Igår försökte jag och Heltne titta på hockey. Det gick sådär. Ivriga diskussioner om Håkan Hellströms geni var roligare. En sak beträffande hockeyn är dock värd att ta upp. Det visade sig nämligen, mellan en diskussion om trumsoundet på "Försent för Edelweiss" och en annan, om Håkans tilltagande experiment med olika sångstilar, att jag halvt som halvt håller på HV 71 och att Heltne halvt som halvt tycker illa om HV 71. Vi kommer fram till att dessa ståndpunkter kan spåras tillbaka till mellanstadietiden, då jag på grund av det enligt mig lustiga lagnamnet HV 71 lånade laget en liten plats i mitt hjärta - och Heltne på grund av det enligt honom töntiga lagnamnet gjorde det motsatta. Detta sitter alltså i, fortfarande! Jag efterlyser forskning inom detta område. Tänk att läsa en bok där folk får träda fram och berätta vad det är som gör att de gillar vissa lag och tycker illa om andra. Eftersom man som regel bestämmer sig för vilka lag som är bra redan som barn lär det ju vara väldigt vanligt att grunden för besluten är barnsliga. Snälla - dela med er, kära (sju) läsare!

Andra exempel på lag jag halvt som halvt hejat på genom åren på grund av deras lustiga lagnamn är:

Lugi (handboll va? Eller är det basket?)
Häcken
Polisen (var det också basket?)
Rögle
Spårvägen
Nottingham (för att sheriffen i Robin Hood hette lika)
Tampa Bay
Pittsburgh (lät som pitt och hamburgare, ihopslaget)

Vad Kim Källström skulle göra om han inte var professionell fotbollsspelare

När jag och Ribban träffas och tittar på fotboll hamnar vi ofta i diskussioner om vad spelare skulle ha för jobb om de inte var professionella fotbollsspelare. För italienska spelare handlar det inte så sällan om yrken relaterade till maffian: torped (Luca Toni), lönnmördare (Pirlo), consigliere (Totti). För engelska spelare är det andra yrken man kommer att tänka på: Gerrard (it-konsult), Terry (anglikansk präst), Crouch (parkskötare). Sen har vi spanjorerna som många skulle spela i gitarrbaserade indiepopband (Torres, Puyol), fransmännen som de flesta skulle vara arbetslösa (Henry, Viera) och tyskarna som i princip alla skulle jobba som banktjänstemän eller inom administrationen för någon nynazistisk rörelse (Podolski, Kahn).
Svenskarna då? Det är både lättare och svårare, vi känner ju deras kulturella bakgrunder så väl. Hur som helst, här kommer ett litet förslag på vad spelarna i en tänkbar EM-elva skulle syssla med om de inte var fotbollsproffs.

Andreas Isaksson – samordnare/truckförare på sminkkedjan Kicks huvudlager i Malmö.
Mikael Nilsson – ljudtekniker på P4 Halland.
Olof Mellberg – vice Sverigechef för ett försäkringsbolag med huvudkontor i London.
Petter Hansson – grisbonde.
Fredrik Stoor – färdig systemvetare i maj.
Fredrik Ljungberg – lärare i idrott och engelska, årskurs 4-9.
Anders Svensson – säljchef för tv/video på ONOFF i Borås.
Kim Källström – siktar att komma in på Göteborgs universitets arkitektutbildning via arbetsprov, men har tyvärr misslyckats tre år i rad.
Kennedy Bakircioglü – pizzabagare på en populär pizzeria i Södertälje centrum.
Zlatan Ibrahimovic – taxichaufför för och delägare i framgångsrika uppstickaren Möllevångens Taxi AB.
Johan Elmander – arbetssökande, men mycket intresserad av radiostyrda flygplan.

Lagerbäck som en kritik av den anständiga smaken

I helgen var jag i Schweiz och gjorde ett jobb för den schweiziska turistbyrån. Uppdraget var att åka omkring i landet och sedan mer eller mindre förutsättningslöst skriva en text om vad jag upplevt. En av platserna jag besökte var Lugano, i den italienska delen av Schweiz, och det fyrstjärniga hotellet Villa Sassa där svenska landslaget ska bo under fotbolls-EM. Hotellet är ett hopplöst själlöst komplex av ändlösa korridorer och sviter med ett överdåd av vulgär medelhavsmarmor och förgyllda jättespeglar. För att inte tala om det futuristiska gymmet och det östasiatiska spat i källaren. Vårt landslag kommer att trivas som braxen i Fyrisån.
Höjdpunkten var när hotellmanagern stolt visade den komplett smaklösa "the Royal Suite". Han berättade att Mr Lagerbäck ”had felt in love with it the first second he layed eyes on it”. Manager sa också att Lagerbäck hade sagt att han var ”totally knocked by the extremely great scenery”. Vyn från Mr Lagerbäcks balkong, den på bilden ovan, är för all del storslagen, men det var ändå väldigt roligt sagt. Av den konsekvent humorlösa managern, liksom av vår egen poet Lars Lagerbäck. Lagerbäck är för övrigt en av världens roligaste personer. I måndags ringde jag honom för en kommentar angående valet av Lugano och Villa Sassa. Han sa: “näe, grabbarna ville kunna ta en latte på stan”.

Där skon klämmer

Det är fantastiskt att vara Arsenalsupporter. Och frustrerande. Det fantastiska är att laget oftast spelar fantastisk fotboll; de har mycket boll, är rörliga, spelar på ett tillslag, etc. Det frustrerande är att de inte sällan har svårt för det viktigaste: att få in bolljäveln. Vissa matcher är rena tortyren att bevittna. Man fullkomligt äger matchen och har 75% bollinnehav - men i motståndarnas straffområde blir det handboll. Försvarande lag ställer upp sig likt ett handbollsförsvar och Arsenal bollar runt, försöker skära igenom. Men här tar det stopp.

Under gårdagens förlustmatch mot Liverpool i Champions League påtalade Strömblad att sex av de sju senaste Arsenalmålen kommit på fasta situationer. Det är intressanta siffror för ett lag med ambitionen att verkligen spela fotboll. Igår gjorde vi visserligen två brillianta spelmål - men räcker ändå inte hela vägen. Vad fattas?

På många sätt är Arsenal jämförbart med Barcelona. Man har en tydlig spelidé, satsar enorma pengar på att scouta unga spelare med de specifika egenskaper man efterlyser, spelar en rörlig, offensiv och vacker fotboll. Vad är det som gjort Barca till ett framgångsrikare lag de senaste fem åren?

Jag vill hävda att det helt klart handlar om toppanfallare. När Arsenal hade en skadefri, formstark Henry på topp hände det grejer! Nu är han i Barcelona och Gunners får hushålla med en ofta skadad Van Persie och en på tok för ojämn Adebayor. Det har visat sig att Adebayor hållit bättre än jag förutspådde inför säsongen, men jag menar bestämt att han inte är tillräckligt bra. Henry kunde trolla fram målchanser. Adebayor bränner friläge efter friläge. Karl är helt klart en bra forward, visst, men ska man vinna titlar åt sitt lag måste man ha högre lägstanivå. Arsenal behöver en forward av yppersta världsklass, för i övrigt är man ett lag av yppersta världsklass.

Vad som märkligt nog gör gårdagens förlust lättare att hantera är att Arsenal tappar matchen efter Liverpools 1-1-mål. Det är snart sagt omöjligt att slå ut Liverpool ur CL. De har någon slags magisk växel de sätter in - och de spelar med ett jävla hjärta! Man kan inte annat än buga sig. Och Torres har ju visat sig vara ett helt ok köp... Chelsea kommer att ryka i semin, lita på mig. Jag tippar att vi får se Liverpool-Barcelona i finalen. Henry avgör.

Ravelli då?

Apropå expertkommentatorer så har vi ju ett stundande stort mästerskap, och då brukar man prova nya experter. Ur bronslaget från 94 kan jag på rak arm lista en hel radda som provat lyckan vid micken: Jesper Blomkvist (god dag yxskaft), Pontus Kåmark, Kenneth Andersson (Zzzzzz...), Martin Dahlin ("Jag skulle ranka Ashley Cole som en av världens tre bästa vänsterbackar, offensivt."), Thomas Brolin (karln gillar inte ens fotboll längre). Försöker minnas huruvida Ravelli någonsin kommenterat. Någon som vet? Han måste ju helt klart vara sugen, så som han alltid håller låda. Frågan är om någon vågar ta in honom. Vi lär få återkomma till detta.

Tillbaka till Champions League

Blir inte klok på alla nya kommentatorkonstellationer Via Sat envisas med att prova. Jag anser att duon Hysén-Strömblad är total värdsklass. Klart man blir sur när man får Strömblad-Mjällby! Och igår hamnade Glenn ihop med nån annan pajas. Klart ok kvalitet, förvisso, men kommentatorerna ska ju stå för trygghet. Det ska vara lika jämt, så det känns som att de är en del av kompisgänget. Det tar ju tid för ett kommentatorspar att bygga upp ett fint samarbete. Tänk bara på hur Strömberg-Lindeborg trätte innan de blev brothers på allvar.

Tur i alla fall att Mjällby är tillbaka i studion, för då slår jag och Heltne av ljudet och lyssnar på skivor. Pausen igår bestod av Mjällbys utomjordiska mittbena och Håkan Hellströms nya.

Glenn la en grym kommentar igår! När Pizzaro lackar ur på Ronaldo för att han jamsar runt med sina överstegsfintar och helt sonika sparkar ner honom, ger Hysén Pizzaro sina sympatier och säger surt om Ronaldo: "Sluta larva dig. Spela fopåll." Hade varit kul att höra Strömblad säga något töntigt efter det.

Drömgränsen

Ok. Förra inlägget får avsluta vår orgie i look-alikes. Ska härmed stolt meddela att Svennis var vårt 100:e inlägg på Matchen i matchen. När vi startade den här bloggen hade vi ingen aning om hur stor den skulle bli. Vad som började som något närmast internt har växt och växt. Idag har vi sju läsare.

Nu följer Champions League-raffel och snart ett EM-slutspel. Vi kommer att vandra med er, hand i hand. Nya drömgränsen är satt till 200 inlägg.

Edman kommer inte slå några inlägg i sommar. Så kan det gå.

Look-alikes #10: Svennis