Kuk, fitta och Henke Larsson

Det var för sju år sen. Jag hade under några år varit helt besatt av Neil Young. Jag lyssnade till hans musik flera timmar varje dag, försökte skriva låtar som hans, texter lika naivt poetiska som hans. I stolsfickan på flyget från Cochabamba till Rio de Janeiro läste jag att Neil Young skulle ha en konsert på en stor festival utanför sambastaden. Under tiden jag var där. Jag hade aldrig hört Young live. Det var en dröm, lika viktigt som någon. Jag började svettas. Kontot var länsat och det var fredag kväll, bankerna hade stängt hemma i Sverige. Men vad har man inte en godhjärtad pappa till. En pappa som förstår hur viktigt det är med pilsner och rock’n roll. Pappa, som en gång fixade ett Skandiabankenkonto till mig, hade ett konto i samma bank som jag och vips var pengar i Brasilien via telefon. Mytiskt.

Festivalen hölls på ett stort fält ett par mil utanför Rio. Det var utsålt, 130 000 biljetter! Jag kryssar omkring bland de dansande festivalbesökarna, dricker Heineken och lyssnar med ett halvt, halvt öra på Sheryl Crow och Dave the Matthew band. Plötsligt är det någon som knackar mig på axel och säger ”du är från Sverige va, jag känner igen dig”. Det visar sig vara en snubbe, jag har glömt bort vad han heter, som jobbat på Ericsson i Stockholm i många år och på något sätt sprungit över min musik. Vi står och samspråkar lite om svenskt och brasilianskt, betar av ämnena fotboll, silikonbröst och allmän brasiliansk sexfixering. Min nya vän är precis som jag rätt full och bara så där har vi kommit in på att diskutera fittor. Eller rättare sagt, jag lyssnar jag till hans utläggning om hur olika man använder ordet ”fitta” i Sverige jämfört med Brasilien. Han säger: ” Ni måste respektera fittan! Fittan är något mycket vackert, något heligt! Till exempel skriker många idrottare fitta när dom misslyckas med låt säga att göra mål. Det är inte respekt! Fittan ska smekas, vårdas, dyrkas!” Jag kan inte annat än att hålla med, bjuder på ytterligare en Heineken och fortsätter samtalet med att fråga om han diskuterat ämnet med någon svensk tjej, och vad hon i såna fall hade att säga i fråga.
När Neil Young börjar spela, klockan är runt halv tre på natten, tränger vi oss längst fram i publiken, tar av oss i bar överkropp och håller om varandra till Crazy Horse elektriska mangel. Livet under månen är som när det är som verkligast.

Och då undrar du; vad har det här med Henke Larsson att göra? Jo, det ska berätta. Jag fick i veckan, från hundra procent trovärdiga källor, höra att Henke är trashtalkens mästare. Han fullkomligt spottar ut sig könsord och ”din mamma…” till höger och vänster, han kan inte hålla tyst. Kanske borde man bli lite upprörd och besviken, min bror blev det. Men jag känner nog mest tvärt om. Visst, i både teori och i praktik – där och då, på plats – kanske det inte är så mysigt med en massa kuk och fitta och grabbar som skriker ”din mamma…” till höger och vänster. Men liksom på avstånd måste jag säga att jag sympatiserar med människan som håller en fasad uppe, men som bakom den lever ett, i lagom mån, politiskt inkorrekt liv. Som om det verkligen går att ”få vara sig själv en stund” på fotbollsplanen, hur lite queer än ”får vara sig själv för en stund” innebär. Jag kan inte säga att Henke Larsson har vuxit i mina ögon på grund av att han på planen trashtalkar som ett lamadjur på vilket zoo som helst. Men jag tycker faktiskt om honom lite mer. Visst, man ska respektera fittan, precis som kuken. Men det är bra med lite dubbelmoral. Den som inte syndar blir inte förlåten ungefär. Hur logiskt och ologiskt som helst är Henke Larsson mer människa nu, och det är sjukt sympatiskt. Ni förstår exakt vad jag menar.