Nu har vi spelat två kvalmatcher och de tre första halvlekarna var det mest deprimerande jag upplevt på länge. Jag kan inte hjälpa att jag sitter och, likt Tony Soprano, minns svunna tider. När Tony romantiskt minns de forna dagarnas ideal med familjen först och respekten för överordnade minns jag tider då Albanien var en aptitretare för Sverige och tider då vi, eh, kunde anfalla.
Jag vet att jag låter gnällig nu men exakt så här känns det:
Henke Larsson känns som en gammal ex-flickvän som man redan gjort slut med, men som man förtsätter att ligga med ändå - för att man kan. Det är inte längre särskilt skönt, ingen gnista finns. Man gör det i brist på annat.
Lars Lagerbäck har blivit något av svensk fotbolls svar på vad Göran Persson var inom politiken. Han har varit kvar så länge att man inte ens kan föreställa sig någon annan ledare. Den sista ledaren av den gamla skolan. Den sista sossen. Som ingen riktigt är nöjd med, men som man håglöst måste konstatera får duga. Han är i alla fall en fin gubbe. Man tänker att han är snäll. Och en rättvis pappa. Det är inte så kul - men det kunde fan ha varit värre.
Zlatan känns just nu bara dryg i landslaget. Som en sexåring som desperat vill visa sina nya Turtles-gubbar och som blir dryg-sur när han inte får det.
Nej, gott folk, de tre första halvlekarna bjöd inte på mycket uppåt-tjack. Tur att Kim och Holmén stod för glädjeämnen i slutet av Ungern-matchen. Tyvärr tror jag dock att det kommer krävas mirakel för att vi ska ta oss vidare från detta kval. Så enkelt är det.
Och ja, Joelh, Hysén blev förpassad till läktaren. Det var bättre förr.
