En bekant la nyligen fram en teori om att Kim Källström på gammalt hederligt vis är Fotbollskille, med stort F, 4-real, 4-life. Kim älskar, med andra ord, fotboll över allt annat. I omklädningsrummet med landslaget vill några prata tatueringar, några prata familj, några prata om nya Coldplay-skivan. Inte Kim. Han vill prata fotboll. Kim spelar fotboll, tittar på fotboll, pratar om fotboll, drömmer om fotboll. Att, likt Zlatan, påstå att fotboll inte längre känns lika roligt som förr, eller att, likt Ljungberg, drömma om en karriär inom mode finns icke på kartan. Kim. Älskar. Fotboll.
Min bekanta lät rörd när han la fram teorin. Det var som att han hade ramlat över essänsen av essänsen av fotboll. Han menade att man ska förstå Fotbollskillen i konsrast till alla "matsrubarthar". Matsrubarthen är genomtänkt långhårig och har creddiga intressen. Matsrubarthen gillar tjejer. Matsrubarthen ägnar sig inte åt en veckas mental självspäkning efter en misslyckad hörna. Matsrubarthen tänker på annat än fotboll ibland.
Teorin kröntes med ett konkret exempel. Om GB hade en glass som hette Fotbollsglass, så skulle Kim aldrig ens överväga att någon gång köpa en annan glass. Inte ens om han egentligen ogillade smaken.
