Varför Svensson går före Källström

Inga kommentarer i övrigt...

Pär Zetterberg?

En ny profil har dykt upp på kommentatorshimlen. (Även om han de senaste sändningarna tycka ha försvunnit igen...) Pär Zetterberg expertkommentaterar i fotbollskväll. Det är något man skulle behöva samtala om över en öl på Baren-Baren; jag får liksom inget tydligt grepp om honom.

Dotshop R.I.P.

Igår var vi några vänner som samlades och såg Chelsea-Barcelona. En bit in i andra halvlek frågar en av vännerna vad församlingen anser om att dotshop har gått i konkurs och rear ut sitt sortiment. Karin, enda kvinnan i församlingen, replikerar snabbt: Va!? Har de gått i konkurs? Fy vad sorgligt, de som var så himla bra! Jag blir rörd av hennes reaktion. Dotshop har under lång tid varit sveriges kanske trägnaste leverantör av kvalitativ och intressant musik på skiva. Många spännande musikakter kommer misslyckas med att nå sina potentiella lyssnare nu när dotshop inte finns. Det är tragiskt. När församlingen börjar samtala kring eländet kommer det dock fram att Karin hört fel. Hon trodde att vi pratade om klädkedjan Top Shop. Hemska tanke.

Inåt, bakåt

Vi har tidigare roat oss med att kartlägga fotbollsspelares (brist på) filmsmak. Det tycker vi är roligt! Enligt en artikel i SvD härom dagen skrattar vi människor gärna åt sådant som får oss att känna oss smartare än andra, vilket detta är ett exempel på. Anders Svenssons favoritfilm är Nyckeln till frihet. Humor.

Vad som dock är intressant är att man kan hitta en lika stor brist på musiksmak som på filmsmak hos fotbollsspelare, men att detta inte är lika roligt. Detta insåg jag när jag läste en lång intervju med Viktor Elm, i vilken han deklarerar att han lyssnar på U2, The Ark, Keane och dylik skåpmat. Här bekräftar Elm mina fördomar om att exakt alla fotbollskillar gillar denna typ av band; band som är skenbart alternativa, skenbart intressanta. I verkligheten är dessa band dock, naturligtvis, helt meningslösa. Andra exempel på band i samma kategori är Oasis, Travis, The Verve, Coldplay, etc, etc.

Vad är det då som gör att detta inte är roligt? Varför skrattar vi inte? Jo, naturligtvis för att det är så förutsägbart och "safe". Vi vet att fotbollskillarna gillar det här och överraskningsmomentet uteblir. Det är safe för att banden är meningslösa utan att vara direkt dåliga. För att vi skulle kunna skratta åt fotbollsspelarnas dåliga musiksmak skulle det krävas att de gillade Sonic Dream Collective eller Chicago, men det gör de tyvärr inte.

Jag och Heltne har dock kommit på en utväg. Vi har vänt på det hela, och börjat roa oss med att låtsas att vissa fotbollsspelare har otroligt bra musiksmak. Vips så blir det roligt! Jag brukar tänka att Puyol gillar skränig amerikans lo fi-rock a' la Guided by Voices. Och att Flamini har alla New Order-singlar. Tevez är en grym stonerrocktrummis.

Eller än mer extremt. Tomas Brolin ska producera nästa Fleet Foxes-skiva. Chippen har nyligen sjungit in en duett med Bon Iver. Johan Elmander har regisserat alla The Knife-videos.

Italien

Såg ni tidningsartikeln om den italienska manliga prostituerade som hävdar att han har flera Serie-A-spelare som torskar? Detta uttalande har väckt stor uppmärksamhet och man debatterar på olika sätt. Man debatterar exempelvis kring huruvida det över huvud taget är möjligt att tuffa fotbollskillar kan vara bögar. Italiens förbundskapten tror inte det. Flera spelare har uttalat sig kring hur hemskt det måste kännas för homosexuella fotbollsspelare att tvingas leva dubbelliv. Men ingen tror på en ljusning. Det är helt enkelt otänkbart att komma ut inom toppfotbollen.

Jag kommer att tänka på Laziospelaren Di Canio - den totala motpolen till de eventuella bögarna. Di Canio är mannen som brukar hälsa sina fans med Hitlerhälsning. Detta är givetvis inte ok och han har både blivit bötfälld och avstängd. Men han fortsätter och är stolt.

Slutsatsen är att i Italien är det mindre kontroversiellt att komma ut som nazistisk än som homosexuell fotbollsspelare.

Henrik Rydström om Johan Heltne och Johan Heltne om Henrik Rydström

Allt oftare måste man förhålla sig till Kalmarspelaren och ”mediaprofilen” Henrik Rydström. Det är inte enkelt. Eftersom det nästan alltid saknas hjärnceller i fotbollsspelares tankar och språk är det lätt att dras med när det finns några. Rydström kommer med största sannolikhet bli expertkommentator eller liknande och en del av vår vardag som vilken pundad Mjällby som helst. Men med skillnaden att det inte går att ha roligt åt hans språk. Det kommer bli skitjobbigt. En ovärderligt viktig del av att titta på fotboll är att kunna hacka på expertkommentatorernas språk.
I våras fick jag ett mail med en gammal recension på en skiva jag gjort. Recensionen var skriven av Henrik Rydström och är rakt igenom sann, möjligtvis lite väl positiv. Men det finns ett naket erigerat kön i ljuset: Rydström refererar till Kents Hagnesta Hill och Tomas Andersson Wijs Stjärnorna i oss och nöjer sig med det. Visserligen påminner det också om sanning, men jag är övertygad om att det här berättar något väsentligt om Rydström. På grund av att han spenderat så många timmar tillsammans med pojkar med stor brist på viktiga hjärnceller är Kent och Tomas Andersson Wij en referens för ”bra musik”. Det är inte sant. Inte Hagnesta Hill och Stjärnorna i oss i alla fall. Det är bara skenet av sanning. En förenklad platonsk skugga i grottan. Sannolikt betyder det här något positivt för oss i soffan: när Rydström sitter där med tidsenlig skuren kostym i den hårt belysta studion kommer det att finnas saker att hacka på. Och som sagt; det är nödvändigt för en bra tisdagskväll hemma hos Ribban.

Henrik Rydströms recension av ”Skisser av en vacker plats”.

”Jag är svag för det här. Melodiös och skör pop, sjungen på svenska och med ett vackert skivomslag. Mycket är vunnet redan där. Skisser av en vacker plats handlar om ett förhållande som inte höll och det är en slags bitterljuv känsla som råder, där ibland en underbart vacker trumpetslinga är det enda som hörs. Det låter som Kents lugna stunder på Hagnesta Hill, åtminstone i Snöängel och Stockholmskväll. Eller som Tomas Andersson Wij. En sak håller dock nere betyget; avsaknaden av några rejäla toppar, några låtar som sticker ut och bryter konformiteten.
Lyssna också på: Kent – Hagnesta Hill, Tomas Andersson Wij – Stjärnorna i oss.”

Juden

I natt hade jag en högst besynnerlig dröm. Jag drömde att jag drev runt planlöst i en obestämd studentmiljö, när jag plötsligt kom in i ett pingisrum. Det osade högstadiet lång väg! Ni minns väl pingisrummen, där grabbgäng, snus, svett och sexuell frustration var huvudingredienserna? Exakt så var det. Det enda konstiga var att Mike Tyson var där. Och så fort jag äntrade rummet började han insistera på att han och jag skulle spela straff-pingis (kan även gå under namnet juden, särskilt på Jakobsgårdsskolan i Borlänge). Reglerna, berättade Mike, var att vi skulle spela match och om jag förlorade skulle han få vrida om pungen på mig. Givetvis blev jag livrädd, och även här är högstadieliknelsen klart aktuell, då jag försöker slingra mig ur det hela, utan att få minsta stöd av de andra närvarande. Mike fortsatte att hetsa mig och jag började nästan gråta. Till slut gick han fram till mig och tog ett grepp om nacken på mig. I några sekunder stod världen stilla, tills han släppte mig, glatt påhejad av det hormonstinna grabbgänget i rummet. 

Då vaknade jag. Innan jag somnade om pussade jag lite på min älskling och log skadeglatt åt att Mike Tyson inte har någon älskling att pussas med. Han har liksom bränt sina skepp. Den jäveln. 

Innan jag lämnar er för den här gången vill jag tipsa om en ny blogg som min käre bror har startat upp. Den heter Ett Drömblogg och handlar uteslutande om drömmar. Underbar läsning!