tisdag 12 juni 2012

Uppgång och fall

God dag. Mitt namn är Tuppkam. Jag är en frisyr, som levt ett långt och händelserikt liv. Jag föddes på den amerikanska östkusten och bars förstledes av indianer. Vilken uppväxt! Att utgöra kronan på verket i en krigsuniform. Att för evigt (trodde jag) komma att förknippas med ett mytomspunnet och estetiskt fulländat folk. Att i pojklitteraturen få ge en visuell gestaltning av hjältemod, heder och viljan att aldrig ge upp.

Sedan kom populärkulturen. I en lek med estetiska uttryck, i ett fyrverkeri av postmodernism, i en tydlig markering mot rådande komformism återföddes jag av punkarna i England i slutet av 70-talet. Vilka tider! Snyggt blev fult och fult blev snyggt. Kultur blev subkultur. Uppror blev sjutumssinglar. Jag befann mig ånyo i rampljuset i ett historiskt nyckelögonblick.

Åren gick och punken dog och återföddes och dog. Men jag bestod. Min visuella sprängkraft och mytologiska tyngd hade gjort mig odödlig. Där en radikal subkultur dök upp - där fanns jag, snabbare än du kan säga "The Prodigy". Mitt CV var okanderligt. Min image var cementerad. Jag fanns i den stora amerikanska historieboken och i rock n' rollens hall of fame. Jag kunde gå i pension och leva gott på mina meriter. Sitta på verandan med en kopp te och ett korsord. Världens bästa film, 10 bokstäver? TAXIDRIVER.

Då hände det som inte fick hända. I den fulaste och mörkaste av mänskliga tidsåldrar blir jag motvilligt pånyttfödd av historielösa fotbollsspelare, vars managers och sponsorer anser att de måste sticka ut hakan och SYNAS lite mer, så att de tjänar lite mer pengar. "Det är väl inte så farligt", säger du kanske nu. Jo. Det är det. Jag har gått från att förknippas med sanna historiska hjältefigurer och kulturella revoltörer till att bli ett pajigt inslag i en allt mer cynisk idrottsvärld. Min sista förhoppning var att min visit i fotbollsvärlden skulle bli kortlivad. Det blev den inte. Dom jävlarna vägrar att släppa mig. Och detta i en tid då ingen läser böcker och ingen köper skivor.

Snälla, låt mig dö. Skjut mig.

Erik Hamrén är Olle Nordin

Som trogna läsare av denna blogg vet var jag under hela Lars Lagerbäcks tid som förbundskapten en varm anhängare av dennes ledarskap. Därför var det inte underligt att jag kände viss skepsis mot hans efterträdare på posten, Erik Hamrén. Misstänksamheten förstärktes av att Erik var (och nästan ibland med vilje försökte vara) motsatsen till allt som Lars stod för.

Lars var fåordig. Erik sprudlande.
Lars var tråkig. Erik folklig.
Lars trodde på system. Erik på karisma.
Lars tänkte defensivt. Erik offensivt.
Lars spelade safe. Erik gamblade.

Men där fanns också något mer, en ytterligare orsak till detta gnagande tvivel. Det hela kändes så välbekant; det var en déjà vu av det obehagliga slaget. Snart kom jag på det: Erik påminde mig väldigt mycket om Olle Nordin.

Nu ska det tillstås att jag, född år 1980, inte följde fotbollslandslagets presskonferenser med samma iver när jag var 8-10 år som jag gör idag. Men det faktum att vår mycket begränsade samling videokassetter innehöll en med titeln "Vägen till VM 1990" gav mig ändå chansen att få ett intryck av detta ledarskap. Det som slog mig då var att det fanns en självsäker naivitet hos Nordin. Den kunde vara charmig i sin oskyldiga optimism, men den blev förödande när det verkligen gällde. Här finns en obehaglig likhet mellan Nordin och Hamrén.

Nu finns en till.

1-2.  

söndag 10 juni 2012

Meningen med att bli bäst i världen

Varför är mittbackar tunnhåriga? Kom inte med att de är äldre. I de fyra första matcherna har sju av tolv mittbackar varit lite lagom skalliga. Medelåldern bland dem var 28,7 år. Av de övriga mer hårbegåvade var den 27,3. Jag har inga vetenskapliga studier i fickan – men jag är fullkomligt övertygad om att beror på tunnhåriga personer (män) är generellt sätt är smartare än andra (män). Någon som har ett bättre förslag? Apropå fördomar har det ju varit mycket om WAGsen inför EM. WAGs står för "wives and girlfriends" och begreppet myntades av the Sun i den tiden då Victoria hakade på David till Japan. Aldrig var de internationella fotbollsmästerskapen enbart mästerskap i fotboll igen. Svenska tidningar skriver spelarfruar. I dag, till exempel, har en av kvällstidningarna löpsedeln "Så är livet som spelarfru". Det är ju lite kul eftersom de svenska lagets fruar för det mesta är flickvänner och jag undrar vad det egentligen säger – att det skrivs fruar. En analys Joel!? I alla fall. Det dyker upp en massa bilder på de här fruarna, flickvännerna, WAGsen. Och det är svårt att komma ifrån att de påminner väldigt mycket om varandra, i alla fall i det ytliga. Typ: De ser ju alla likadana ut. (Som birollsinnehavare i amerikanska serier som sänds i sjuan. Ingen generalisering.) De gör alla exakt samma saker. (Är playboymodeller eller modebloggare eller har just startade ett eget klädmärke " – a little sporty, very sexy") De är alla 21 år. Men så kom jag på varför det är så – jag läste en artikel om vad spelarna hade sysslat med om de inte blivit fotbollsproffs (för övrigt ett älskat tema här på bloggen). Man kan säga att det är tre kategorier. Sport: * golfspelare (Källström) * "nånting inom idrott" (Sebastian Larsson) * idrottslärare (Mellberg) * hockeyspelare (Wiland) * "idrottslärare kanske" (Rosenberg) * jobbat i sportaffär (Toivonen) * idrottslärare (Antonsson) * Stanley Cup-mästare (Wernbloom) Working class: * "brandman har varit en dröm sedan barndomen" * byggbranschen (Granqvist) * målare (Holmén) * kock (Safari) * "kanske suttit bakom rattarna på någon av pappas lastbilar" (Elmander) * "helst musiker, men jag är för dålig för det" (Jonas Olsson) Kultur: * "något inom konst eller musik" (Rasmus Elm) Övrigt: * "jag hade säkert varit utomlands och hittat på något hyss, i Sverige finns det för mycket regler (Wilhelmsson) * "inte som journalist i alla fall" (Zlatan) * "jag hade ägt en marina" (Pär Hansson) * "Jag såg Bingo Rimér i "Lyckan i LA". Han verkar ha ett schyst jobb" (Lustig) Poängen? Naturligtvis den att spelarna är identiska och därför fruarna. Det är helt enkelt samma naturlag som den när tvillingar träffar tvillingar… Lika barn etc. Jag vet att ni redan tänkt på det här. Jag har också gjort det – men aldrig fått uppenbarelsen som gör hela skillnaden. Till sist frågan som verkar vara den centrala för både honom och henne: vem som är den sexigaste WAGen? För att få ett trovärdigt svar kollade jag upp vad the Sun anser. Överst på deras lista "10 Sexiest fooball WAGs on earth" finns Zaira Nara, 21-årig modell från Argentina. Och den lycklige mannen bakom kvinnan? Diego Forlan. Cirkeln sluten.

måndag 4 juni 2012

Existentiell branding

Är du ensam? Längtar du efter glada vänner att bada med i sommar? Lösningen finns precis framför näsan på dig (eftersom du sitter framför en dator) – börja med nätgambling!


Någon kanske tror att nätgambling är en ensamaktivitet. Något folk oftast pysslar med nattetid, när de sitter isolerade framför sina dataskärmar. Faktum är att de flesta undersökningar pekar på att detta är fallet. Men tydligen gäller det inte unibets gambling. Här vinner man inte bara pengar, utan får på köpet också vara med i ett "vi" & ett "oss"!

söndag 22 april 2012

Tillbaka

Superettan är inne på tredje omgången och jag gör en intressant upptäckt; jag har fjärmat mig känslomässigt från fotbollen under hela vintern, kanske längre. Jag har haft mina förklaringar. Som småbarnspappa är det svårt att följa Premier League och jag har därför inte hängt med i Arsenals spelarbyten och därmed tappat känslan för laget. Landslaget har jag inte vågat ställa några krav på p.g.a. generationsväxlingen och ledarbytet - det har fått gå som det har gått. Hyfsat bra, visserligen. Och det var kul att slå Holland på Råsunda. Men när England fick begrava sverigespöket kände jag ...ingenting. Jag älskar Zlatan och vill hans bästa, men Milan liksom! Berlusconi! Nej, inget maxengagemang där heller.

Ni hör ju själva. Det är ren feghet, detta. Sånt ska man akta sig för. Det är farligt för konsten. Farligt för relationer. Farligt, framför allt, för en själv. Och varför, varför blir det såhär? Jo, för att det blir enklare så. Det gör mindre ont och är således förnuftigt. Rationellt. Man trillar lätt dit. Och jag vet att du vet allt det här. Allt för väl.

Tack då Gud för IK Brage. Idag blev vi utspelade i första halvlek mot Falkenberg på bortaplan, men kom tillbaka och vände matchen. Jag satt hemma och följde matchen på SvD:s liveresultat. Iförd en skrynklig illasittande bragetröja. Och jag grät av lycka. Imorgon ska jag köpa rosor till min älskling. Och gå till studion och spela elgitarr så att fingrarna blöder. Jag ska ha på mig bragetröjan imorgon med.

tisdag 3 april 2012

Bäst blir sämst

När man var tonåring bytte man musiksmak hela tiden. Först var hip-hop bäst. Sen hatade man hip-hop och lyssnade på punk. Sen var det nåt annat ett tag. Sen kom man på att hip-hop var bäst igen. Men sen blev det sämst.

Nu är inget bäst och man hatar inget. Man ser nyanserna lite bättre. Likväl böljer det fram och tillbaka. Jag har nyligen återupptäckt hårdrock efter en lång slummer. Och jag har börjat ogilla, starkt ogilla, FC Barcelona. Barca känns som en sportslig motsvarighet till bandet Dream Theatre. Dom har jag, i och för sig, alltid hatat.

lördag 24 mars 2012

Värsta gänget

Inte långt kvar till EM nu och jag känner oro. Vänsterbacksfrågan? Nej, dräktfrågan. Basebollrandigt är nya given. Urbota fult. Redan i VM för två år sedan smög sig basebollränderna försiktigt in i vårt medvetande, då i Frankrikes bortaställ, om jag inte missminner mig. Skillnaden var att fransoserna arbetade med svarta ränder mot vit bakgrund, vilket faktiskt var riktigt stiligt. Men blå ränder mot gul bakgrund? På hemmastället? Nix. Inte ett hipstamaticfilter i världen kan göra det ok.