Det här med genus

Många skulle nog mena att det här med fotboll är något typiskt manligt. Och då syftar jag kanske främst på allt runtikring; det här med att ett gäng träffas, dricker öl och skrålar tillsammans. Jag är ensam man på mitt jobb, och när det blir tal om fotboll är det liksom ingen som höjer på ögonbrynen när jag deklarerar mitt intresse. Däremot anses det lite halvfestligt att min chef, som är kvinna, är stor fotbollsfantast.

Att det finns olika förväntningar på könen är ett faktum, och ofta av ondo - då detta kan vara förminskande och begränsande. Det här med fotbollen är dock något jag roas ganska mycket av; att folk liksom tycks pusta ut när jag, som man, berättar att nu ska jag minsann träffa grabbarna och pricka dilsner och se matchen. Då är allt som det ska, liksom.

Nu har jag börjat köra med den manligaste av manliga repliker. Det händer när en fotbollsmatch krockar med något jag planerat med min fästmö, och någon frågar om jag ska med och se matchen. Då säger jag att jag ska kolla med regeringen (syftar på fästmön, alltså). Dom flesta förstår att det är ett skämt om stereotypa könsroller. Men vissa bara myser och tänker att allt är som det ska. På något vis är det just där humorn ligger.

Nej, nu får ni ursäkta. Jag ska iväg och besikta bilen, köpa snus och laga min borrmaskin.