torsdag 19 juli 2007

Zlatan är en spade

Mark Levengood var som vanligt en mycket trevlig sommarpratare i år. Till exempel berättade han en historia om den kristdemokratiske riksdagsledamoten Mikael Oskarsson. Mikael tycker inte att homosexuella ska få adoptera barn. I riksdagens talarstol sammanfattade han sin motivering med: ”en hacka är en hacka, en spade är en spade”. Mark menade att visst, Mikael har en poäng, en hacka är en hacka, men i övrigt fick han inte riktigt Mikaels resonemang att gå ihop. Mark tyckte att det kanske är något endimensionellt att jämföra människor med arbetsverktyg.

Förra veckan satt jag och Ribban i en bil utan AC. Solen var skoningslös. Vi lyssnade på radiosporten. I radioprogrammet var det ett inslag om Zlatan Ibrahimovic. Zlatan hade i en stor intervju i en italiensk sporttidning förklarat att han planerar att dominera ännu mer under säsongen som kommer. Han lovade fler mål, fler assist och snyggare dribblingar. När det för ett ögonblick blev tyst i radion sa Ribban: ”en spade är en spade”. Jag svarade inte, bara hummade lite. Jag tänkte att Ribban har en poäng. Men jag undrade också stilla vad Mark skulle säga om saken. Och Mikael.

onsdag 11 juli 2007

Helt apropå


Joelh har helt rätt när han påstår att man kan vara intresserad både av sport och kultur. Jag ska presentera två färska bevis för det.

Fört ut är allas våran Peter Jihde - mannen som har gått från att vara sportjournalist till att bli en älskad TV-allt-i-allo. DN skriver idag att Jihde kommer att leda höstens Idol-program i TV 4. Peter bekräftar vår tes och sammanfattar det hela såhär:

Jag har alltid älskat att bevaka tävlingar och har länge gjort det inom idrotten. Nu ser jag fram emot att även få göra det inom musikens värld.

Sedan har vi friidrottstränare Yannick Tregaro, som förra veckan i en kort intervju på tidningen Metros TV-sida helt begravde myten att han skulle vara en tråkig sport-svenne. Yanick berättar att följande TV-program är hans favoriter: Sportnytt, Room service, Aktuellt, Packat å klart och Sommartorpet. Förmodligen stack Tregaro iväg och lunchade med Andres Lokko efter intervjun.

Glenn på resa (eller: Kommentar överflödig)

Från Aftonbladet.se idag

Hysén inviger Pridefestivalen
Slog ner tafsande man för sex år sedan
För sex år sedan slog Glenn Hysén ner en man i Frankfurt och fördömdes av RFSL:s dåvarande förbundsordförande.
I sommar invigningstalar han på Pridefestivalen.
– Han har gjort en spännande resa, säger Sofia Sjöö, ordförande för Stockholm Pride.

Årets festivaltema är sport. Idrottsministern kommer att tala och festivalledningen ville komplettera med någon från idrottsrörelsen. Till slut fastnade de för fotbollslegenden Glenn Hysén.
– Det är jätteroligt att han ville ställa upp. Han har varit aktuell och pratar om HBT-frågor i media, så vi är väldigt glada, säger Sofia Sjöö till aftonbladet.se.
För sex år sedan berättade Glenn Hysén i Aftonbladet om hur han slog ner en man på en flygplatstoalett i Frankfurt.
– Han tog mig rätt på schnalen, idioten. Så jag drog till honom rejält, sa Glenn Hysén då.

”Det är oförsvarbart”
Det fick RFSL:s dåvarande förbundsordförande Anders Selin att reagera starkt.
– Glenn Hyséns beteende är oförsvarbart. Skulle han ha reagerat på samma sätt om det hade varit en kvinna som hade gjort detsamma på honom, om det skulle vara ”mindre farligt”? Ingen ska behöva bli antastad. Man får tala om att det inte är okej, sa han till Aftonbladet.
Vad tänkte ni när ni valde en invigningstalare som tidigare fördömts av RFSL?
– Jag känner inte till den händelsen, jag får kontrollera det där, säger Sofia Sjöö.
Några minuter senare ringer hon upp.
– Vårt sporttema uppmärksammar homofobi inom idrotten. Glenn Hysén är verkligen på resa i HBT-samhället, vill självklart ha en talare som kommer mitt ifrån den här smeten, säger hon.
Vilken smet?
– Den hetronormativiteten och homofobin som finns inom idrottsrörelsen, Glenn själv kallar sig för sportidiot och är på den här jättespännande resan, där vi sett honom uttrycka sig på massor av olika sätt, bland annat den här incidenten på toaletten. Det är det som är spännande för honom. Han representerar den resa vi vill att idrottssverige ska göra.
Glenn Hysén är väldigt glad över att ha fått äran att invigningstala.
– De ringde för fyra-fem dagar sen och jag sa ja direkt. Jag vet inte vad jag ska säga än bara, säger han och skrattar.
Det är ju lite av en helomvändning. För sex år sedan blev du fördömd av RFSL efter att ha slagit ner en man.
– Den jäveln måste ha varit sjuk i huvudet, men alla homosexuella är ju inte sådana. Jag har inga problem med homosexuella, men man går ju inte fram och gör som han gjorde. Jag tror inte Jonas Gardell skulle gå fram och göra så där.

narrativitet

Länge var det en sanning att man inte kunde vara samtidigt kulturell och sportintresserad. (Ungefär som att man inte kunde vara kristen och ta en öl.) Lyckligtvis förändras tiderna, även om somliga ännu lever kvar i döende paradigm. Men få saker är idag så enkla som att övertyga en övertygad kulturvän om sportens skönhet och existentiella djup.

Endast ett ord behövs:

Narrativitet.

Tydligast blir detta i de stora fotbollsturneringarna. Dessa leverarar som inga andra vår tids hjälteepos, myter genom vilka vi kan förstå världen och våra egna liv. Första sidan skrivs med öppningsmatchen. Ta bara 2002, Frankrike-Senegal. Stora starka Frankrike som lyckats med bedriften att vinna både VM och EM,. Mot oprövade, okända senegaleser. David mot Goljat (som hans namn skrivs i nya översättningen...) Till råga på allt låg i bakgrunden en historia av kolonialt förtryck och förnedring. När senegaleserna - för dagen i vita tröjor - marcherade in på planen var det för något större än fotbollen. Matchen var en chans att slå hål på myten om den europeiska överlägseheten, att gjuta självkänsla i en under lång tid kuvad nation. Fransmännen var överlägset självsäkra. När Trezeguet i den 22 minuten slog bollen i ribban log han sitt soliga leende. De oövervinnerliga kände ingen anledning till oro. Papa Boupa Diop ställde allt på huvudet när han forcerade in bollen efter en halvtimma. Goljat raglade, föll till marken rosslande. Tolv dagar senare utdelade Danmark dödsstöten. Kungen var död.

tisdag 10 juli 2007

From Ullevi with love

Idag var jag och brorsan på Ullevi och såg Blåvitt mot Henke Larsson. Det regnade. Vi frös. Det blev 0-0. Jag åt två äckliga korvar och klämde fingret i en toalettdörr. I mitt stilla sinne tänker jag att detta kanske var det tråkigaste som någonsin utspelat sig på Ullevi. Bara en spekulation alltså, detta var första gången jag var på där.

Eventuellt var det roligare att besöka Ullevi när Bruce Springsteen spelade där, två junikvällar 1985. Publikrekordet, 64 312 , sattes då - och Brucan rockade så att läktarna nära på brakade ihop. På en svensk Springsteen-sida hittar jag ett forum som heter "Ullevi 85-anekdoter". En man skriver så här:

Var där. Känslan var givetvis enorm och jag minns särskilt känslan av BORN IN THE USA, inräkningen och manglet som fick bröstkorgen att skaka. Från att ha stått vid mixerbordet ungefär, lyckades vi smita framåt jag och kompisen. Hamnade 6-7 meter från scenen, lite på sidan. Det var trångt som fan, kompisen som var en decimeter kortare än mej fick inte ner fötterna i backen efter pausen, utan bara flöt med folkhavet. Minns också försnacket till CAN'T HELP, allsången och euforin i övergången (One-two) till BORN TO RUN. Total extas!


måndag 9 juli 2007

Internationella Fotbollsmagasinet - Del 1.

Semestertider är härliga tider. Andra stoppet är hos brorsan i Göteborg. Min fina bror! Som jag dock inte hittills har tyckt visat tillräcklig entusiasm för denna blogg. Nu tror jag han är omvänd. Faktum är att han själv står för innehållet i detta inlägg. Det är nämligen så att brorsan alltid har varit en rolig fan - och att han på högstadiet hade en fotbollstidning. Givetvis bara på ploj, men jag tvekar inte att säga att den än idag överglänser 90% av svensk fotbollsjournalistik. Följande text är hämtad ur det första (och enda) numret av Internationella Fotbollsmagasinet. Mycket nöje...

DEN NYA KILLEN

Det var sommaren 1989 och jag hade just börjat i Brage. Vi hade en kille i vårt lag som hette Fattos han kom från ett främmande land där man talade ett främmande språk, ett språk som jag inte kan förstå. Jag minns den första träningen som Fattos var med på, det var på Hagaplanen och han hade inte ens fotbollsskor. Plötsligt sa han ”Zrebenittol” och jag förstod ingenting.


INNAN MATCHEN


En gång hade vi match, och innan vi skulle börja spela brukade vi alltid ha jättekonstiga övningar. Detta hände på en stor cup som hette Dalecarlia cup och gick till på följande sätt. Vi skulle stampa allt vad vi kunde i marken, men snabbt alltså. Då kom det två vuxna karlar och tittade på oss när vi stampade som värst. Den ena utav karlarna hade ett halsband som jag såg. När vi var klara sa männen att vi såg gulliga ut när vi stampade i marken då sa Mackan till den ena killen att han hade ett fjantigt halsband. -Ja, jätte fult, sa jag

söndag 8 juli 2007

Tobias Linderoth och the world wide web

Tragiskt. En av världens bästa spelare, Tobias Linderoth, verkar inte ha en egen myspace-sida. Å andra sidan hittar jag Jesper Grønkjærs presentation av sig själv. Till R Kellys The world´s greatest proklameras ”success is temporary, loyalty is forever”. Fotboll när den är som vackrast.

Se: myspace.com/jespergrønkjær


Och för dig som inte känner Tobias så bra:

Tobias Linderoth, även kallad Tobbe, föddes 21 april 1979 i Marseille (Frankrike) och är en svensk fotbollsspelare (mittfältare) och landslagsspelare för Sverige.

Han är son till Anders Linderoth. Tobias Linderoth är sedan flera år den ordinarie defensive mittfältaren i det svenska fotbollslandslaget.
Säsongen 2005/2006 blev Linderoth lagkapten i FC Köpenhamn i Superligaen och hösten 2006 blev han vice lagkapten för det svenska landslaget.
I oktober 2006 fick Tobias lämna återbud till ett antal tävlingsmatcher, bl.a. Sveriges EM-kvalmatch borta mot Island, men även ett antal danska ligamatcher, p.g.a. att hans fru skulle föda barn. 25 oktober 2006 ägde födseln rum och det blev en dotter.
1 juli börjar Linderoth spela för det turkiska topplaget Galatasaray SK med ett tvåårigt kontrakt, dock med option på ytterligare ett år.
Det många inte minns är att Tobbe började sin karriär som offensiv mittfältare. Med långt hår och pannband.

Källa: Wikipedia

fredag 6 juli 2007

En ny kommentatorklassiker

Många har hört det underbara norska radioreferatet från en match mellan Norge och England i början av 80-talet. Som jag minns det har Norge precis vunnit och en milt sagt entusiastisk kommentator skriker att Norge nu är bäst i världen eftersom man har slagit England, det land där fotbollen en gång ”uppfanns”. En annan klassiker vad gäller norska matchreferat är när Norge vann mot Brasilien i Frankrike-VM:s gruppspel -98. Norge hade i 78 minuter varit totalt utspelat av ett Brasiliens bästa landslag någonsin. Det stod 1-0 till brassarna när den avige Tor André Flo lyckades vingla in en kvittering. På ett sätt som man bara kan göra på sydamerikanska eller norska skrek kommentatorn: ”NORGE HAR SCORET MOT BRASIL…” med slutklämmen ”I MARSEILLE!”. Han skrek det gång på gång på gång och till slut hade han tappat rösten helt. När Norge två minuter före full tid fick en straff och avgjorde den för normännen historiska matchen hördes bara ett tunt väsande från tv:n, omöjligt att tyda. Nu har det hänt igen… Jag sitter och dricker mitt frukostkaffe ensam i mormors 50-talskök med Hanne Örstaviks Tiden det tar i handen. Jag har precis kommit in i romanen, fångats av hennes vardagliga men klaustrofobiska värld. På låg volym står tv:n och Wimbledon på i vardagsrummet, jag ser inte skärmen, men jag vet att det är Nadal som spelar och att det är i slutet av första set. Plötsligt hör jag, trots en första riktigt gripande scen i romanen, följande med en självsäkerhet och ett allvar som bara en viss Glenn Hysén skulle kunna mäta sig med: ”Dette setet blir utrulig viktig for matchens utgang!”. Något stillsammare än de andra två exemplena, men ändå redan en klassiker.

onsdag 4 juli 2007

Canal+ vid midnatt

Semestertider är fina tider. Har nyss betat av det obligatoriska stoppet i föräldrahemmet; det kanske finaste stoppet av alla. Vi har åkt i pappas nya båt, grillat i pappas nya gasolgrill och, inte minst, tittat på pappas nya plasma-TV. Allsång i all ära, men det var först runt midnattstimmarna jag njöt ordentligt av TV-utbudet. Ni förstår, pappa har Canal+ och runt midnatt vankas det godis. Givetvis pratar jag om Copa America, en fotbollscup där de sydamerikaska länderna (och USA) ställer upp.

Det är så roligt att titta på sydamerikansk fotboll! Oavsett om det är Boca Juniors eller Venezuelas landslag så slås jag alltid av att jag har så lätt att romantisera kring latinofotboll. Jag kommer på mig själv med att sitta och hojta och skratta! Jag tänker att grabbarna spelar som om det inte fanns någon morgondag. Eller som att de allesammans innan matchen har haft ett pepp-talk där de grundligt ställt sig frågan varför de egentligen håller på med fotboll, och att de kommit fram till att det är för att det är då de känner sig som närmast Gud. I Sydamerika vill man alltid göra mål. Man vill alltid anfalla. Man vill ha målgester som innefattar pekfingrar sträckta mot himlen. I Sydamerika gör till och med domaren korstecknet inför matchen, efter första halvlek, inför andra halvlek och efter matchen.

Framför allt påminner sydamerikans fotboll mig om hur det var när man själv spelade fotboll som liten. Alla ville alltid anfalla, alla ville alltid göra mål och alla ville vara Maradona. Att spela fotboll var det bästa man visste! Och utan att man visste om det var det kanske då man var som närmast Gud.

Anton Hysén gör landslagsdebut

Nu är Glenn Hyséns tredje son i ordningen, tidigare Tobias och Alexander, landslagsman. 17-årige Anton Hysén, född i Liverpool, är vänsterfotad och spelar helst offensiv vänsterback (kanske ett framtida svar på den ständiga såpan ytterbackar i Lagerbäcks socialisdemokratiska kollektiv) och gör i helgen debut i det svenska juniorlandslaget. Glenn Hysén uttalar sig i dagens Expressen om två saker: Antons favoritspelare och vilken spelare Anton påminner mest om i sitt spelsätt. På A säger Glenn överraskande Steven Gerrard och på B svarar Glenn om något än mer överraskande ”storebror Tobias, han är en kopia”. Glenn Hysén, som tidigare skrivits på den här bloggen: en av världens roligaste människor...