Christiano Ronaldo och hans värld

Alla jag vet är ense om två saker gällade Christiano Ronaldo.

1. Han har många fantastiska egenskaper som fotbollsspelare: snabbhet, speluppfattning, kreativitet, målsinne.

2. Man ogillar honom starkt.

Detta kan verka konstigt, men det är hur logiskt som helst. Jag menar, hur många gillar Yngwie Malmsteen? Jag kan spy hur mycket galla som helst överRonaldo. Han ser ut som ett totalt slajm. Han filmar ständigt. Hans ego är uppblåst. Han verkar inte ha någon humor. Noll självdistans. Under Champions League-finalen får jag vatten på min kvarn. Visst, han står för flertalet förstklassiga uppvisningar; inte minst gör han ett snyggt mål. I andra halvlek kroknar United. Man tappar mittfältet och Ronaldo tvingas försöka göra mycket på egen hand. Så långt inget konstigt. Men när han har chansen att frispela Rooney framför mål väljer han att avsluta själv, ur dålig vinkel, och missar. Rooney blir vansinnig, men Ronaldo möter inte hans blick. Heltne poängterar att detta händer ofta - han ignorerar lagkamraterna. Som om han spelade sin egen match, för att vinna sin egen ära. Otroligt osympatisk egenskap som lagidrottare! Under straffläggningen håller han helt på att ställa till det. Resolut invid stolpen? Nej, givetvis ska han leka Maradona. I en Champions League-final! Han missar straffen, men United har tur och reder ut det hela. Synd - för jag tycker det hade varit väldigt intressant att se efterspelet. Ronaldo har en löjligt bra säsong i ryggen, med ett snitt på nästan ett mål per match. Trots det faller ganska många sura droppar i bägaren. Hade straffmissen fått bägaren att rinna över? Vem vet. När slutsignalen går sluter hela Man U upp i lycksalig segerdans. Alla utom Christiano Ronaldo. Han ligger ensam en bit bort och gråter.