Vad är ... Surrealism?

Tänkte bara tipsa om att ikväll tävlar Glenn Hysén och Johan Mjällby mot varandra i Jeopardy på Tv4.

I skuggan av J-O

DN publicerade igår en intervju med vår näst mesta bordtennisstjärna, Jörgen Persson (Jag älskar Staffan Lindeborgs sätt att tydligt artikulera hans namn). En fin intervju om en karriär i geniet J-Os skugga. Värt att notera var att Jörgen nämnde musik som största fritidsintresse. "Jag gillar Ramones, Josh Rouse, Ryan Adams och obskyr soul-musik". Jörgen berättade också att det finns en särskild pingiskultur på västkusten och en annan i Stockholm; medan Jörgen, Stellan och de andra tränar arslet av sig och är stolta över det så kör J-O, Äpplet och de andra Stockholmarna med en lite nonchalant attityd; vi är så jävla bra att vi inte behöver träna, typ. Läs hela intervjun här.

I sommar ska Jörgen, 42, åka till Kina och försöka ta sin första efterlängtade OS-medalj. Man kan inte annat än lyfta på hatten och önska lycka till. I hörlurarna kommer han ha fin countryrock och obskyr soul. Jörgen, om du läser det här ska du få ett musiktips. The Sadies. Grymt fin americana med genomgående fina melodier, skönt psykedeliskt sound och underbara Lynard Skynard-doftande gitarrer. Kolla deras myspace!

Patrik Sjöbergs mardröm

I går hoppade Stefan Holm högre än 2,30 för 119:e gången i karriären. Då tog han av sig hopptröjan och satte på sig en t-shirt där det stod: ”119 Holm är fler än 118 Sjöberg”.

– Det är inte bara han som får provocera, kommenterade Holm sitt hyss.
Stefan Holm. En av världens roligaste människor.

Mjällby, Pirlo och Flamini. En ska bort!

Igår hade Matchen i matchen redaktionsmöte och avnjöt tillsammans Arsenal-Milan. Givetvis balsam för själen! Dock anser vi alla att det är av vikt att Johan Mjällby får sig en tjänga. När han bisitter Åkesson i studion kan man med lite god vilja bortse från hans totala oförmåga att säga något intressant över huvud taget. Detta tack vare hans fantastiskt konstiga utseende. Frisyren är bakåtslickad page anno 93. Ofta kompleteras håret med någon märklig skäggfrisyr. Hans käkben är abnormt. Och kära nån vilka kavajer han har! Med andra ord: det visuella tar över - och skyler hans inkompetens som expert. Igår ersattes han av maistro Glenn i studion och tog själv Glenns plats som Strömblads bisittande kommentator. Totalt bottennapp. Han sa ingenting roligt. Han sa ingenting intressant. Ingenting tänkvärt. Kom inte med några vettiga analyser. Inga anekdoter. På toppen av detta sluddrade han när han pratade.

En annan sak jag vill poängtera är att Pirlo är snyggast i Milan. Flamini dito i Arsenal.

Saker man pratar om i Ribbans tv-soffa

I går tittade jag, min vän Ribban och vår underbara vän Elvis på Liverpool mot Inter. När Jake the Snake än gång i tiden fanns vid vår sida hade samtalen ofta en touch av freds- och konfliktproblematik. Till exempel var det mycket matchen-i-matchen.
I dag ser samtalsämnena lite annorlunda ut, och det är väl naturligt för oss ”runt trettio”. Till exempel spekulerar vi ofta om vilken typ av inredningsstilar olika spelare har. Ja, eller hur samtalet om barnuppfostran låter när Mourinho och Manchini äter middag tillsammans.
Hur som helst tänkte vi här ge en halvleks fragment ur gårdagens samtal:

* Ribban har köpt en turkosblå juciepress. Han vill ha en kommentar. Heltne säger: ”den är skenbart naivistisk, den är som en liten liten människa av den blekblå sorten”.

* Zlatan levererar sanningar i en inför-matchen-intervju på hans favoritrestaurang. Han säger till exempel: ”orkar man inte uppmärksamheten, då får man problem”, ”jag känner mej vanlig, å ja hoppas att ja äe dä åsso”, ”det är på plan du avgör vem du är”. Ribban säger till Heltne: ”Nya Zlatan är som när du bestämde sig för att bli snäll. Det verkade svårt för dej i början, du var liksom osäker i din snällhet och den kändes inte helt autentiskt. Men, som vi säger i Borlänge: det handlar om att göra det man gör när man gör det. Det gjorde du, och det gör Zlatan.”
Elvis nickar.

* Materazzi har en ny tatuering, en italiensk flagga på underarmen. Ribban berättar om sina nya domherretatueringar han ska göra. Tid är bokad och allt. Och så säger han: ”om Liverpool pressar Inter kommer Materazzi få rött kort inom 20 minuter.”

* Elvis målar sina naglar. De blir svalt röda på ett mycket klädsamt sätt samtycker Ribban och Heltne. Körsbärsröda säger förpackningen. Ribban blir upprörd och menar att det handlar om falsk marknadsföring: ”Vem som helst kan ju se att de är jordgubbsröda”. Sen berättar han om ett favoritställe vilda jordgubbar i Borlänge, inte långt från Kupolen.

* Hysén säger att ”Mascherano är en mittfältare á la Linderoth. Defensivt”. Ribban och Heltne hoppar jämfota av lycka.
Elvis har somnat.

* Raul gör 1-0 till Real mot Roma. Mjällby kommenterar från studion, i ny frisyr á la Tre solar. Han säger att Raul är ”magisk”. Heltne menar att det förmodligen är det första sympatiska Mjällby någonsin sagt. Ribban förstår. Heltne fortsätter att berätta om en intervju han gjorde med Mjällby i Glascow. Mjällby körde tuff Mercedes och hade tuffa designtrasiga jeans och tuffa oakleybrillor i pannan. Och så ville han till exempel inte prata om vad han tyckte om Lagerbäcks ungdomspolitiska engagemang i Centern.

* Materazzi blir utvisad efter 23 minuter. Ribban säger att domaren påminner om ”han i Antikrundan som tar skåpen när inte Knutsson tar dem”.

* Det är halvtid och det kära ämnet fotboll vs hockey kommer upp. Ribban: ”Man måste vara sjukt smart för att spela hockey. Icing till exempel." Heltne: "Ja. Det finns ju inte icing i fotboll. Dessutom bygger hockeyspelare sina hus själva. Fotbollsspelare köper hus."

Jake the Snake

Heltne var nyss inne och snuddade vid berättelsen om vår vän Jake the Snake från Ornäs. Mycket mer kan tilläggas. Exempelvis har han spöat upp Borlänges enda legendariska skivhandlare, Ingemar Magnusson, för att denne retat honom. Han har även en långt gången akademisk karriär som inte ens hans familj och närmaste vänner begriper någonting av. Han är också en av denna bloggs enda läsare.

Jacob. Imorgon börjar Champions League-slutspelet och jag vill bara säga att jag saknar dig så. Jag minns när du, jag och Heltne trängde ihop oss i ditt studentrum, åt av dina hempoppade popcorn, trånade diskret efter din granne Annika och - framför allt - tittade på Champions League. De där sammankomsterna var ren skönhet och, egentligen, grunden till denna bloggs existens.

En varm tanke går till dig Jacob. Här kommer en mysig actionbild från Ornäs:

De bestialiska morden i Ornäs

I går deltog jag i Ornäsrännet. Ornäsrännet är ett långfärdsskridsko lopp över 4,2 mil på sjön Runn. Man åker mellan Ornäs, utanför Borlänge, och Falun. Man blir jättetrött och jättehungrig. Det fina, förutom att det är fint att åka skridsko utomhus på en sjö, är att det är fint att besöka kompisars hemstäder, om det så bara är för att åka igenom Örebro. Man kan till exempel messa Frisken att man sett svampen. Om man är i Örebro alltså.

Här är en kort messkonversation som en uppmuntran att höra av er till vänner när ni åker igenom deras städer. Det är också en hyllning till Jake the Snake, en av våra kunnigaste och mest engagerande läsare.

Och om det här handlar om fotboll? Ja, egentligen.


Heltne till Ribban:
Jag och Richie sitter på Mats i Borlänge. Jag har fått medalj i Ornäsrännet, inte Rickard. Han ramlade och var tvungen att bryta. Han säger att höften har gått av. Jag tror honom inte. Bakom några granar och en räcka hyreshus från -74 skymtar Kupolen. Borlänge känns ändå som en rätt trevlig stad, även om jag tvivlar på att det finns bredband här.

Ribban till Heltne:
Inget bredband. Ingen gud.

Heltne till Ribban:
Apropå bredband; har det begåtts något bestialiskt mord i Ornäs? Det kändes så.

Ribban till Heltne:
Hmm. Inte vad jag vet. Men ja, förmodligen...


Fakta Ornäs:
Ornäs är ett samhälle i Borlänge kommun längs riksväg 50 mot Falun. Invånarantalet är 1 113 (2000). Avståndet till Borlänge är åtta kilometer och till Falun tolv kilometer.
Ornäs ligger vid Ösjön och det finns en hamn. Hösten 2007 öppnade den nya skolan som har elever från förskoleklass upp till årskurs 9.
Bergslagsbanan går rakt igenom Ornäs men inga tåg stannar där.

Källa: Wikipedia

Turk på burk

Gårdagens träningsmatch mot Turkiet var inte mycket att titta på. Dock tycker jag det är ganska kul när Sverige möter östländer på bortaplan, för det är ofta sån risig kvalitet på TV-sändningarna. När vi mötte Monte Negro förra året var det riktig Sovjet-grafik på ställningstavlan och klockan, som i ens barndoms DDR-Sverige! Igår slogs jag och Heltne av att ljudet var otroligt burkigt.

Nyckeln till frihet och andra bra filmer

I dagens Aftonbladet berättar den annars så tillknäppta Henrik Larsson att hans favoritfilm är Pulp Fiction. Han säger också att om han inte var fotbollsspelare skulle han vilja vara skådespelare: ”tänk att få vara med om den processen”. Ja tänk!

Det här fick mig osökt att tänka på några andra filmintresserade landslagsspelare och deras favoritfilmer, nämligen Anders Svensson, Nyckeln till frihet och Rami Shaaban, Sagan om Ringen-trilogin. Jag började googla lite och märkte snart att film är något man pratar om med fotbollsspelare. Här är en lista med samtida svenska fotbollshjältars favoritfilmer. Det är samtidigt mitt ödmjuka förslag till startelva EM 2008.

Rami Shaaban – Sagan om ringen-trilogin
Erik Edman – Braveheart
Olof Mellberg – Nyckeln till frihet (”har allt en bra film ska ha: action, trovärdigt skådespeleri och engagemang”)
Petter Hansson – (uppgifter saknas, men jag skulle gissa på Fargo eller Göta Kanal)
Mikael Nilsson – Pretty Woman
Fredrik Ljungberg – Gudfadern
Anders Svensson – Nyckeln till frihet
Kim Källström – Nyckeln till frihet
Kennedy Bakircioglü – Notting Hill (”jag ser mest på komedier”)
Zlatan Ibrahimovic – Gladiator
Johan Elmander – Den nakna pistolen

Sen tycker jag att Andreas Isaksson har en filmsmak värd att presentera. Hans favoritfilm är (eller var för två år sedan) Pianot. Pianot! Isaksson är en lurig gädda i vassen.

Olof Mellberg: tre betraktelser

Ribban:
Mellberg har gjort några uttalanden jag har svårt att släppa. Droppen! Efter straffmissen mot Holland i EM skyller han - lagkaptenen - på sina lagkamrater. Och detta på vämjelig värmländska. Han är inte lätt att tycka om, Mellberg. Men han har fint skägg.

Joel:
Jag har aldrig gillat Olof Mellberg och jag tror att det började med en tidningsartikel. Han förklarade där att han inte var speciellt förtjust i fotboll. Det han gillade var tävlandet . Han kunde lika gärna ha ägnat sig åt nåt annat, bara han fick tävla. Och han tittade aldrig på fotboll på sin fritid. Han lyste av brist på passion, på äkta kärlek till sporten. Han hade distans till fotbollen, men verkade distanslös i förhållande till sig själv. (Tvärtom hade varit bättre.) Hans agerande på planen speglade denna attityd. Hur han dunkar bort bollen med handen i eget straffområde mot Kroatien istället för att acceptera att han förlorar nickduellen. Hur han stannar upp och börja gå efter att han lurats av den tyske forwarden i åttondelsfinalen - hade han sprungit så hade han hunnit före Klose på returen. Men istället tjurade han som ett barn över att han blivit bortgjord. Mellbergs infall, inte minst det mot Kroatien, liknar galenskap - men det finns metod i den.
Den enda i min närhet som överträffat mig i ogillan av Mellberg är min yngre bror. Nu när Mellberg blivit befodrad till fotbollens finrum finns i alla fall en tröst, nämligen skadeglädjens: Lillebror är fanatisk Juventussupporter!

Heltne:
Jag var en gång tillsammans med en tjej som kommer från Hova i Västergötland. I början av 90-talet hade hon gått i samma högstadieklass som Olof Mellberg. Olof var en eftertraktad ung man. Och när han kom med i pojklandslaget skenade populariteten. ”Alla ville ligga med Olof” berättade mitt ex. Förutom att han var ”typ känd” så var han ”nåt så djävulskt sexig”. Så en dag var det i början av juni, het sol och gräsmattan bakom gymnastiksalen. Tjejerna hade toppar, flera av killarna bar överkropp. En av dem var Olof Mellberg som kom gående mot mitt ex som låg lite för sig själv. Han satte sig på huk och skymde solen när han gjorde det. Siluetten av Olofs axlar och hans vaxade page frågade henne om hon ville gå på bio med honom. Det gick en bra western. Hon visste inte vad hon skulle svara. Hon hade precis blivit tillsammans med en av skolans snyggaste killar (jag tror han hette Claes). Samtidigt var Olof både snyggare och coolare än honom. Hon ville säga ja, men hon sa nej. Olof tittade på henne, det såg ut som han ”typ tappat nåt men inte visste vad”. I vad som kändes som minuter låg tystnaden som en våt filt över scenen. Till slut fick Olof syre, han sa: ”fyfan, vet du vem jag e eller!”. Sen vända han sig om och gick därifrån. När mitt ex berättade det här för mig sa hon att hon aldrig har ångrat någonting så mycket som när hon såg Olof gå bort och sätta sig med sina kompisar. Hon ville ropa efter honom, var på väg att göra det, men gjorde det inte. Och när hon berättade om Olofs invit för sina kompisar idiotförklarade de henne. Och till mig tiotalet år senare sa att hon fortfarande kunde känna fjärilarna i magen. Hon sa: ”tänk, jag skulle kunna ha varit mamma till hans barn…”. Olof Mellberg. Jag tycker genuint illa om honom. Olof påminner om Volvo 850 och Mikael Persbrandt. Fy fan! Jag tycker att Olof Mellberg är ful och jag hoppas innerligt att han tvingas spela högerback resten av sin karriär.

(Hova är, förutom Mellberg, mest känt för sin medeltidsfestival och sina vägkameror. Jag har inte varit på festivalen, men jag har fått en fortköringsbot på tusen kronor. Jag hatar Hova!)

För inspiration:
www.persbrandt.com
www.volvo.com

Tänk på barnen i Afrika

Teve-krönikörerna i DN är ofta ena riktiga surgubbar. Någon gång ibland hyllar de en dokumentär om döva ungerska dvärgväxta dramapedagoger, som SVT visar en onsdag kl 13.45. Utöver det hatar de och gnäller på allt. En sak som flera av dessa surgubbar beklagat sig över de sista veckorna är att Eurosport är den enda kanalen som täcker pågående afrikanska mästerskapen i fotboll. De lägger fram det som om det rörde sig om någon slags diskriminering av afrikaner. EM, VM och de europeiska ligorna kan vi allt kolla på, men vem tänker på de stackars barnen i Afrika, typ. Fotboll av sådan enastående kvalitet förtjänar mycket bättre mediatäckning, menar man. En av krönikörerna påstod till och med att vårt intresse för Premier League beror på en "Svennis-effekt".

Jag blir ärligt talat irriterad på sån här bullskit. Vad jag minns blev ingen upprörd av den begränsade mediatäckningen av de senaste asiatiska mästerskapen. Inte de av de sydamerikanska heller. Och vad gäller de europeiska ligorna och vårt intresse för dem så rör det sig ju rakt inte om någon Svennis-effekt. Det stavas Tradition. Engelsk ligafotboll växte man ju upp med. Våra band till italiensk fotboll är starka sedan mer än 50 år. För att man ska intressera sig för ligor, mästerskap och cuper krävs ofta mer än kvalitativt spel. Man vill ju givetvis ha någon form av relation till lagen. Det måste bygga på känsla.

Premier League visas på Canal+ och ViaSat Sport. Det är väl i all sin dar fler folk som får in Eurosport än dessa kanaler? Menar krönikörerna att SVT ska täcka gruppspelet i ett fotbollsmästerskap ganska få har något större intresse av att följa?

Det är min totala övertygelse att alla som vill följa afrikanska mästerskapen hittar ett sätt att göra det på. Får man inte in Eurosport kan man väl samla ihop några polare och gå till en sportbar. Så gör jag och mina vänner när vi vill kolla Premier League. Det gjorde vi innan Svennis tog över Man City också.

Lars Lagerbäck som en kritik av postmodernismen

För ett par veckor sedan jublade jag i morgonfilen till beskedet att Lars Lagerbäck skrivit på kontrakt att leda landslaget ytterligare några år. Min glädje hade inte bara att göra med beskedets konsekvens - att han skulle vara förbundskapten i ytterligare några år - utan också med vad det i sig representerar. Det är en handling som fångar väldigt mycket av vad jag tycker om med Lars Lagerbäck. Låt mig med en enkel lista förklara hur detta besked illustrerar tre saker jag gillar med Lagerbäck.

1. Det är fantasilöst. I en tid som hyllar uppbrottet och förväxlar förändring med kreativitet väljer Lagerbäck och Svenska Fotbollsförbundet kontinuitet. Långsiktighet och målmedvetet arbete framför kortsiktiga "vitamininjektioner." Detta som en spegel av Lagerbäcks egen ledarstil där femti kamper är ett minimum för att ens komma ifråga för, säg, en vänsterbacksplats.
2. Det är medialt motvalls. I dagens sportsändning valde Anna Pohjanen Berg före Rosenberg med motiveringen att "det känns mer spännande." Det är talande: media vill ha nyheter, något att skriva hem om, och den tidigare så omhuldade Rosenberg där inte längre det hetaste heta. Därför haussar de allsvenska 19-åringar och försöker tjöta in dem i landslaget (nu syftar jag inte på Berg utan mer allämänt).
3. Det är en bedömning baserad på prestation, inte "känsla". Jag brukar inte vara en förkämpe för "sunt förnuft" och andra modernistiska slagord, men i idrottsvärlden har det gått så långt i motsatt riktning att jag känner mig tvungen att dra ett streck. Sverige har varit ett av Europas bästa landslag de senaste tio åren. Man är unika i världen när det gäller kvalframgångar. Och detta med ett landslag fullt av medelmåttor, en bänk svag som en torr kvist och med storstjärnor som oftare än inte underpresterar. Ändå denna kritik av de män som på något sätt lyckas bygga foga samman dessa delar till en vinstmaskin.

Lagerbäck står för en grå saklighet i den sockervaddssliskiga mediacirkus som idrotten på senare år kommit att omges av. Sportjournalisterna framstår som en samling män - mest i alla fall - som alla tar sig själv på alltför stort allvar, som har betalt för att ha åsikter och därför presenterar de mest inkompetenta idéer ("bänka Zlatan") eller driver omänskliga kampanjer, och som ylar indignerat när deras råd inte tas på allvar.

Delvis tror jag att jag älskar Lagerbäck för att jag hatar media och den politiska korrekthet de står för. Liksom det faktum att de alltid försöker presentera sina pk-idéer som "kaxiga" som att de "sticker ut hakan" och säger något fantastiskt okreativt som att Sverige borde ha en ny förbundskapten eller byta anders mot kim (japp, där kom den!)

Vi hade en sån i vår morgontidning när jag växte upp. Han hette Ronny, var (är) sportchef, fåkunnig och ständigt negativ (utom när alla andra var negativa, då skulle han va positiv bara för å va motvalls. Såna typer är olidliga.) Kulmen var när han kampanjade för att oerhört sympatiska LHC-tränaren Ulf Weinhandel skulle sparkas. Ledningen föll till föga för trycket och lät honom gå - men naturligtvis blev resultaten inte bättre. Ack, denna mentala fixering och ständiga tro på quick-fix! "Bara vi får in lite nytt blod släpper låsningarna och allt vänder." Nej, jag säger som Gunde: Det finns inga genvägar till framgång.