Tony Olsson som materialistisk poesi

I dag inleder livstidsdömde polismördaren Tony Olsson och fyra andra fångar i Kumlabunkern en hungerstrejk. Orsaken är att de inte får kramas med sina anhöriga. I ett öppet brev till Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Lars Nylén skriver Tony Olsson att ”man känner sorg under nätterna.” För Tony innebär reglerna konktret att hans mammas besökstid är begränsad till två timmar i veckan och att ingen kroppskontakt då får förekomma. För Tonys kåkfararpolare Sebastian del Gaiso betyder reglerna att han inte får kramas med sitt barn.
– Min lilla dotter känner knappt igen mig, det är inhumant, säger Sebastian.

Naturligtvis ser Expressen sin chans till en nyanserad debatt om den svenska kriminalvården och bjuder in läsaren till en diskussion. Expressens fråga lyder: ska Tony Olsson få krama sina anhöriga? De två svarsalternativen är 1) Ja, det är synd om Tony 2) Nej, det ska svida att sitta i fängelse. Nu klockan halv tio hade nästan 10 000 personer röstat. 11 procent hade röstat på alternativ nummer ett, 89 procent hade röstat på alternativ nummer två. Jag låter det vara okommenterat.

Det jag däremot måste kommentera är Tony Olssons namn. Jag och Ribban brukar ofta diskutera namnen på spelarna i framför allt fotbollslandslaget kontra Tre kronor. Det går ju lätt att konstatera att det finns fotbollsnamn och att det finns hockeynamn. Och ganska snart kommer man fram till att hockeynamnen är mycket roligare. Tony Olsson är enligt oss ett typiskt hockeynamn och ett väldigt roligt sådant. Fundera lite på dem, hockeynamnen… låt dem komma till dig lite random så där: Andreas Lilja, Håkan Södergren, Henrik Zetterberg, tvillingarna Sedin. Det är ju fantastiskt roliga namn. Jag menar, tänk dig ett powerplay med två sjukligt skottvilliga backar som Kenneth Kennholt och Ronnie Sundin och en frenetiskt jagande och neandertalande kedja med Per Ledin, Magnus Ropé och Tony Olsson. Det är nästan en slags materialistisk poesi.