Mexico -86, Tour de France och havererade romanprojekt

På tisdag åker jag till Volda igen. Volda är världens vackraste plats och ligger längst ut på den norska västkusten, där det smala landet är som bredast. Det är dags att plocka upp det havererade romanprojektet, det är dags att försöka blåsa liv i romanfigurer som nu när jag skriver det här mest påminner om trasdockor i ett dammigt pojkrum. I tre veckor ska jag bo ensam i min mormors gamla hus med utsikt över Rotevatnet, Rotsethornet och fjorden som inte vet vad den heter. Vi har alltid bara sagt fjorden om den bottenlöst ruvande, den iskalla, den mytiska… I tre veckor ska jag bokstavligt gå upp med tuppen på gården, sätta på kaffekokaren jag förberett kvällen innan, jag ska inte röka en cigarett men däremot sätta mig med den svarta datorn vid köksbordet och… efter lunch titta på Tour de France. Om jag fick välja någonting i tv-tablåerna jag var tvungen att titta på varje dag i hela mitt liv skulle jag inte välja att titta på Champions League, inte fotbolls-VM i Mexico. Jag skulle välja vilket år som helst av Tour de France. Touren är det perfekta tv-programmet: allt är upp till dig som sitter framför tv:n. Ja, med förutsättningar som bara den vackraste romanen kan ge dig. Romanens svarta bokstäver på vita ark kräver inte sällan tålamod som om vi fortfarande lever på 50-talet. Till exempel måste man sitta still. Egentligen hopplöst. Men det är som den norske demonförfattaren Stig Sæterbakken, grannlandets samtida svar på Hemingway, sa till mig efter en våt natt i Oslo (han hade druckit 10-årig Laphroaig i ett dygn): ”jeg elsker prosa, allt rymmes i prosa, prosa er mitt liv”. Jag tyckte det var det finaste jag någonsin hört. Och jag är fortfarande beredd att hålla med honom: allt rymmes i Tour de France. I fem sex timmar sitter jag och tänker på saker jag lovat mig själv och inte hållit, på barndomsminnen om sol och skuldkänslor, på vänskap som blåstes ut, på kärlek som är så vacker att det gör fysiskt ont. En salig melankoli breder ut sig i det vardagsrum där lukten av egenrullade cigaretter och pilsner på mörk flaska sitter i väggarna. Ett nytt dopningsfall avslöjas precis exakt varje dag, men det liksom rör mig inte. Skulle någonting vara mindre vackert bara för att livet i sig är en möjlighet att stimulera orättvisa?