Premiär för årets Champions League och Zlatan är så oförklarligt oinspirerad och dålig som bara han kan vara. Han tar emot bollen. Står helt stilla i sju sekunder. Försöker dribbla igenom tre turkar. Tappar bollen. Hänger med huvudet. Tuggar tuggummi. Lyfter huvudet. Tittar upp mot någon gudomlig punkt långt upp på läktaren. Vänder sig om. Går sakta tillbaka mot mittlinjen. I nästa anfall blir han avblåst för offside eftersom han inte hunnit tillbaka på rätt sida backlinjen.
Och jag tänker? Jo, jag tänker att jag älskar Zlatan framför allt för hans attityd. Jag hade exakt samma attityd som Zlatan när jag spelade innebandy i början av 90-talet.
Det var juniorålder, jag var talang och mitt lag var ett av de bästa i Sverige. Ibland kom mina föräldrar och tittade på matcherna. Mamma och pappa var lika stolta över mig när det gick bra som de var konfunderande över mitt hängande huvud när det gick dåligt. Pappa menade att man inte vinner matcher genom att se snygg ut (jag hade page, pannband och en perfekt solariebränna). Och visst, han hade kanske en poäng. Mamma tog det mer personligt. Hon tyckte att det alltid gick så dåligt för mig när hon var på plats. Det gick så långt att hon slutade att gå på mina matcher. Vi ju förlorade alltid när hon var där, sa hon. Och när hon inte var där, ja då vann vi. Matte A helt enkelt. Och visst, även hon hade en poäng. På hela sista juniorsäsongen förlorade vi bara en enda match. Och det var den enda matchen mamma såg under det året. Pixbo vann med 2-1.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar