Pippo del 3

Ska snart gå hem ifrån jobbet, men dröjer mig kvar och går in på datorn för att frossa i min vän Heltnes fantastiska inlägg (det bästa han släppt ifrån sig sedan förstlingsverket Farväl San Sebastian). Jag riktigt myser när Heltne varmt skildrar sitt cyber-möte med Glenn. Hyllningen till Raul kommer nog vara i topp när vi någon gång utvärderar denna blogg långt, långt i framtiden. Jag funderar för mig själv hur man någonsin ska kunna toppa detta. Då händer något helt magiskt...

Ni vet att jag jobbar på en förskola va?

Jo. En fantastiskt underbar liten spjuver på 4 år kommer in till mig i personalrummet.
Hej Rickard, vad gör du? säger han.
Jag kollar på lite roliga grejer, svarar jag vuxet.
Han närmar sig datorskärmen och ser genuint nyfiken ut, sådär som 4-åringar gör.
Vad är det för någonting? säger han efter några sekunders plirande på skärmen.
Jag skrollar neråt då jag kommer på att det ligger uppe några Disney-bilder, och visst, han skiner upp och känner igen Långben. Jag skrollar vidare och en viss Filippo Inzaghi tittar fram.
Vem är det? frågar han nyfiket.
Min replik är blixtsnabb.
Det där är Pippo.
Pojken ser på mig med stora ögon.
Pippo, Pippo, Pippo, upprepar han säkert tjugo gånger (jag lovar att jag inte överdriver!), varpå han brister ut i ett genuint porlande gapskratt!
Och det finns ingen hejd på ungen! Han viker sig dubbel av skratt, ligger en stund på golvet. När han ställer sig upp tittar han på mig.
Pippo! säger han igen, och nu börjar vi skratta båda två.
Vi skrattar båda tills vi gråter. Vi skrattar i flera minuter, men det känns som att vi skrattar i en evighet.