narrativitet

Länge var det en sanning att man inte kunde vara samtidigt kulturell och sportintresserad. (Ungefär som att man inte kunde vara kristen och ta en öl.) Lyckligtvis förändras tiderna, även om somliga ännu lever kvar i döende paradigm. Men få saker är idag så enkla som att övertyga en övertygad kulturvän om sportens skönhet och existentiella djup.

Endast ett ord behövs:

Narrativitet.

Tydligast blir detta i de stora fotbollsturneringarna. Dessa leverarar som inga andra vår tids hjälteepos, myter genom vilka vi kan förstå världen och våra egna liv. Första sidan skrivs med öppningsmatchen. Ta bara 2002, Frankrike-Senegal. Stora starka Frankrike som lyckats med bedriften att vinna både VM och EM,. Mot oprövade, okända senegaleser. David mot Goljat (som hans namn skrivs i nya översättningen...) Till råga på allt låg i bakgrunden en historia av kolonialt förtryck och förnedring. När senegaleserna - för dagen i vita tröjor - marcherade in på planen var det för något större än fotbollen. Matchen var en chans att slå hål på myten om den europeiska överlägseheten, att gjuta självkänsla i en under lång tid kuvad nation. Fransmännen var överlägset självsäkra. När Trezeguet i den 22 minuten slog bollen i ribban log han sitt soliga leende. De oövervinnerliga kände ingen anledning till oro. Papa Boupa Diop ställde allt på huvudet när han forcerade in bollen efter en halvtimma. Goljat raglade, föll till marken rosslande. Tolv dagar senare utdelade Danmark dödsstöten. Kungen var död.