Kajsa och Rami

Att kolla friidrott på SVT är roligt av många anledningar. Självklart är kommentatorerna en stor del i det; Jacob Hård, Anders Gärderud och Jonas Karlsson ÄLSKAR friidrott och låter som tre barn på julafton! En annan rolig aspekt är att nästan alla utövarna i Sveriges trupp är kompletta tomtar! Stefan Holm är ju närmast autistisk, Carolina Klüft är mentalt på en töntig 13-årings nivå och Robert Kronberg ska vi inte ens tala om... Den som sticker ut som den normala (rodnar över att behöva ta till detta ord!) är Kajsa Bergkvist. Kajsas ödmjuka, autentiska stämma går verkligen genom tv-rutan och man känner bara för att, tja, ta en fika med henne och prata om livet.

I samband med de senaste fotbollslandskamperna har jag upptäckt att det förhåller sig på ett liknande sätt i fotbollslandslaget. Inte lika extremt - men tänk efter; finns det någon i Sveriges fotbollslandslag du skulle vilja vara kompis med? Låta bli gudfar till dina barn? Någon du skulle vilja ringa när allt känns skit? Låt oss tänka efter. Linderoth? Ha, ha, ha! Chippen? Not in a million years! Zlatan? Nix pix...

Nej, fotbollslandslagsspelarna är ganska tomtiga de med (inte på Kronberg-nivå, men ändå). Dock finns en motsvarighet till Kajsa och det är ingen mindre än Rami Shaaban. Han börjar verkligen jobba sig in i folksjälen nu, Shaaban. Jag gillade honom direkt, men för varje gång jag ser en intervju med karln gillar jag honom mer! En ödmjuk, autentisk och på alla sätt lysande person verkar han vara. Jag vill vara kompis med honom. Han ska bli gudfar till mina barn. Kajsa ska bli gudmor.