Canal+ vid midnatt

Semestertider är fina tider. Har nyss betat av det obligatoriska stoppet i föräldrahemmet; det kanske finaste stoppet av alla. Vi har åkt i pappas nya båt, grillat i pappas nya gasolgrill och, inte minst, tittat på pappas nya plasma-TV. Allsång i all ära, men det var först runt midnattstimmarna jag njöt ordentligt av TV-utbudet. Ni förstår, pappa har Canal+ och runt midnatt vankas det godis. Givetvis pratar jag om Copa America, en fotbollscup där de sydamerikaska länderna (och USA) ställer upp.

Det är så roligt att titta på sydamerikansk fotboll! Oavsett om det är Boca Juniors eller Venezuelas landslag så slås jag alltid av att jag har så lätt att romantisera kring latinofotboll. Jag kommer på mig själv med att sitta och hojta och skratta! Jag tänker att grabbarna spelar som om det inte fanns någon morgondag. Eller som att de allesammans innan matchen har haft ett pepp-talk där de grundligt ställt sig frågan varför de egentligen håller på med fotboll, och att de kommit fram till att det är för att det är då de känner sig som närmast Gud. I Sydamerika vill man alltid göra mål. Man vill alltid anfalla. Man vill ha målgester som innefattar pekfingrar sträckta mot himlen. I Sydamerika gör till och med domaren korstecknet inför matchen, efter första halvlek, inför andra halvlek och efter matchen.

Framför allt påminner sydamerikans fotboll mig om hur det var när man själv spelade fotboll som liten. Alla ville alltid anfalla, alla ville alltid göra mål och alla ville vara Maradona. Att spela fotboll var det bästa man visste! Och utan att man visste om det var det kanske då man var som närmast Gud.