En sommarkväll förra månaden tog jag och en vän vara på det faktum att det vi bara vara knappa tio mil från Helsingborg och åkte för att se Helsingborg-AIK. En match som hade det mesta, som det brukar heta. Fem mål, två argentinska nyförvärv som visade sig vara värda pengarna, och en hemmaspelare som buades ut så fort han rörde bollen. (Babis Stefanidis, som dagen innan blivit klar för Malmö FF)
Den hade naturligtvis också publik. Vi stod på ståplats, några meter och två stängsel ifrån AIK:s tillresta svarta armé. Men det var inte de som fascinerade mest denna afton. Istället drogs våra blickar mote en man som stod allra längst ner på ståplatsläktaren, med armbågarna lutade mot staketet. Han var några år och 45, hyfsat tärd av tiden och utan några spektakulära, utstickande drag. Förutom t-shirten. Hans lätt framåtlutande ställning gjorde ryggtavlan tydlig och lättläst för alla oss som stod snett ovanför honom och tittade, ömsom på planen ömsom på detta famösa budskap. För på hans rygg stod med nästan onaturligt stora bokstäver: "I Fuck Like A Beast."
(Här kunde man fortsatt med ett försök att skåda in i mannens huvud och hans förflutna. Hur hade han fått denna t-shirt? Vad tänkte han när han tog på sig den på morgonen? Mindes han vad det stod på ryggen när han valde sin plats på läktaren, den plats på arenan som troligen gjorde budskapet mest synligt för flest antal människor? Eller var det just det han gjorde? Var det ett skämt, eller fanns det ändå någonstans djupt därinne en förhoppning om denna kväll finna någon särskild? Jag lämnar dock dessa vidare spekulationer åt läsarens egen fantasi.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar