Glenn om att vara man

Glenn Hysén är en offentlig person. Det innebär att många drar i honom, tusentals är vi som vill veta vad han tycker om till exempel Irakkriget. Det är logiskt. Själv har jag många andra frågor där jag tror att Glenn skulle kunna fungera utmärkt som en vägvalens ciceron. Inte minst ser jag honom som en förebild vad gäller manlighet. Han har alltid verkat säker i sin sexualitet. Samtidigt har jag inte riktigt känt mig säker på vad han står i det feministiska projektet. Konkreta frågor jag velat ställa öga mot öga är till exempel om han någon gång känt sig som en machoman, om han innerst inne känner sig mjuk, om han är för jämställdhet eller inte. Det sista är ju jätteviktigt! Så i självaste midsommarnatten kom jag på den nästan för självklara idén att googla på ”Glenn” och ”machoman”. Som första träff dök artikeln nedan upp, en exklusiv intervju för salongK.se, Sveriges första nätmagasin för kvinnor…

Vad är manlighet för dig?
– Manlighet för mig är att man ska kunna visa känslor och att våga stå för vad man tycker. Bara för att man är man behöver man inte vara macho, stor, stark och världsbäst. När jag spelade i Liverpool delade jag rum med en kille som heter Steve McManaman. En kväll låg vi och kollade på en dokumentär om en dödssjuk kille i tioårsåldern som dog. Jag grinar än i dag när jag tänker på det. Så orättvist. När det handlar om barn tycker jag att det är väldigt jobbigt eftersom jag själv har barn.

Har du känt dig som en machoman någon gång?
– Nej, aldrig. Jag förstår inte varför man ska göra det. Folk får tycka och tänka vad de vill, det bekommer mig inte. Jag är den jag är och trivs med det.

Innerst inne är du mjuk?
– Absolut. Men jag har aldrig visat något annat utåt heller, som att jag skulle vara en hård, tuff snubbe. Det finns ingen som kan säga det om mig. Ibland har jag hört att folk har kallt mig för kaxig. Kaxig? Det är det minsta jag är. Jag har aldrig varit kaxig i hela mitt liv.

I din biografi, "Hyss och allvar med Glenn Hysén" skriven med Gerhard Karlsson, berättar du om en händelse när du spelade i Fiorentina i Italien. En man slog till din fru Helena och du sprang efter och tryckte upp honom mot en vägg. Är du beskyddande?
– Jag tål ganska mycket innan det slår över. Det kanske är bättre att bli lite småförbannad ofta än att bli helt rasande någon gång? Men den gången var det befogat. Jag blev helt galen och kunde ha lyft två ton. Mannen bad om ursäkt 43 gånger. När det gäller familjen är jag beskyddande. Skulle något hända min familj vet jag inte hur jag skulle klara det.

Är du för jämställdhet?
– Ja, jag har inga problem med det. Kvinnor och män är två olika kön och gör vi saker lika bra ska vi ha lika bra betalt. Nu tycker jag att det är fjantigt att man ska man köra in kvinnor enbart för att det ska bli jämlikt. Framförallt är det så inom sporten. Det är inte bara att sätta in ett kvinnoansikte som är sött och trevligt, de måste kunna något också. Men det spelar ingen roll vad du gör utan det är kunskapen i det du gör som är det viktiga. Om du är man eller kvinna spelar ingen roll.

I din biografi säger du att du inte tycker att unga tjejer ska elitsatsa. I dag är klimatet ett annat, har du ändrat dig ?
– Det där var 20 år sedan, nu måste jag säga att min ställning i frågan har ändrats. Men jag tycker att det är synd när tjejer blir för manliga, jag står för det och säger det rent ut. De kan spela om de vill, men jag tycker det blir fel. Jag tycker inte att kvinnor ska se ut som män.

Om någon av dina döttrar skulle velat elitsatsa då?
– Jag hade aldrig motarbetat det, absolut inte. Min äldsta dotter som är 23 spelade fotboll när hon var yngre. Nu bor hon ihop med en fotbollspelare och får nog av fotboll hemma, annars hade hon nog fortsatt. Jag hade aldrig haft några problem med det.

I "FC Z" var du alltid välklädd. Är du modeintresserad?
– Märkeskläder är det minsta jag bryr mig om. Jag är inte ett dugg modeintresserad. I "FC Z" hade vi kläder vi var tvungna att bära. Hemma går jag i träningsoverallsbyxor och T-shirt eller jeans och någon skjorta. Det värsta är när vi är ute och kommenterar matcher och är tvungna att ha på oss kostym och slips. Jag känner mig instängd.

Handlar du dina kläder själv?
– Jag hatar att gå i affärer. Helena drar med mig ut för att shoppa två, tre gånger om året men när jag väl är med tycker hon bara att jag stressar henne. Jag vill bara ut från butikerna. Hon har köpt kläder till mig i alla år.

I din biografi berättar du att dina bullbaksförsök inte har varit helt lyckade. Känner du dig hemma i köket i dag?

– Min första fru frågade mig om jag kunde pensla bullarna med ägg, det här får låta hur korkat som helst, men jag tog ägget som låg bredvid och drog det över bullarna, med skalet på. Jag trodde att skalet skulle göra att det blev någon särskild yta. Att bullarna inte skulle bli brända. Jag kan laga en potatisgratäng och steka en lövbiff. Men att fixa en sås till, det klarar jag inte.

Är du en bra familjefar?

– Det tror jag. När jag väl är hemma försöker jag att ställa upp och umgås så mycket som det går. Familjen har alltid varit viktig för mig. Jag ville inte vara 90 år och inte ha några barn. Barn är livet, att kunna vara med dem och se hur de växer upp är glädje varje dag.

Du och Helena har varit gifta i 20 år i år. Vad är knepet?

– Knepet är att man bryr sig om varandra. Att man respekterar och tar hänsyn till den andre. Men jag känner många gånger att jag försummar familjen. Vad jag än gör är jag ute och reser och Helena får alltid vara hemma och ta markservicen. Men barnen har känt en trygghet i att när de kommer hem från skolan är hon hemma och maten står på bordet.

När du var i 30-årsåldern ville du söka till brandmansutbildningen, men din tränare lät inte dig åka till antagningen. Vill du fortfarande bli brandman?

– Ja, jag har alltid velat bli brandman. Jag känner många brandmän och de ångrar inte sina jobb. Det är förhållandevis dåligt betalt med tanke på vad de uträttar, men allt som ingår i jobbet har jag har hållit på med i hela mitt idrottsliv. Du har den viktiga lagsammanhållningen, att man har kul i omklädningsrummet, tjötar och driver med varandra. När det händer någonting får man verkligen bekänna färg och slita och annars kan du ändå träna och hålla igång. Det hade varit ett perfekt jobb för mig.