From Ullevi with love

Idag var jag och brorsan på Ullevi och såg Blåvitt mot Henke Larsson. Det regnade. Vi frös. Det blev 0-0. Jag åt två äckliga korvar och klämde fingret i en toalettdörr. I mitt stilla sinne tänker jag att detta kanske var det tråkigaste som någonsin utspelat sig på Ullevi. Bara en spekulation alltså, detta var första gången jag var på där.

Eventuellt var det roligare att besöka Ullevi när Bruce Springsteen spelade där, två junikvällar 1985. Publikrekordet, 64 312 , sattes då - och Brucan rockade så att läktarna nära på brakade ihop. På en svensk Springsteen-sida hittar jag ett forum som heter "Ullevi 85-anekdoter". En man skriver så här:

Var där. Känslan var givetvis enorm och jag minns särskilt känslan av BORN IN THE USA, inräkningen och manglet som fick bröstkorgen att skaka. Från att ha stått vid mixerbordet ungefär, lyckades vi smita framåt jag och kompisen. Hamnade 6-7 meter från scenen, lite på sidan. Det var trångt som fan, kompisen som var en decimeter kortare än mej fick inte ner fötterna i backen efter pausen, utan bara flöt med folkhavet. Minns också försnacket till CAN'T HELP, allsången och euforin i övergången (One-two) till BORN TO RUN. Total extas!