italien: a love story

min yngre bror höll alltid på Italien medan jag gladde mig åt deras nederlag. filmande primadonnor som myglade och maskade och inte var beredda att göra mer än precis vad som krävdes för att vinna. jag störde mig på dem och gladdes åt deras nederlag i VM-finalen 1994 och kvarsfinalförlusten 1998. Inför EM 2000 var allt särskilt upplagt för att avsky Italien. Sverige och Italien var ju i samma grupp och möttes i den sista gruppspelsmatchen, då vi faktiskt ännu hade chansen att gå vidare. Sverige spelade strålande, men kontrades bort av italienarna och ut ur tuneringen. Di Biagio gjorde uppförsbacken outhärdlig med sitt 1-0 sent i första halvlek, och Del Piero släkte definitivt ljuset med sitt mål i andra (däremellan hade Henke kvitterat. Den här dagen kämpade han på topp tillsammans med Sveriges försök till Pippo - Yksel Osmanovski!)

Bitterheten borde alltså ha varit oändlig. Men något hände. Kanske är det fotbollens motsvarighet till Helsingforssyndromet, men jag kände hur mina sympatier för de odrägliga italienarna sakta växte. Och efter semifinalen var jag tagen. Italien ställdes mot hemmafavoriten Holland som gått som tåget. 6-1 mot juggarna i kvarten; man trodde att de skulle gå hela vägen, just som -88. När sedan Zambrotta visades ut i den 34e minuten kändes italien som ett slaget lag. Men då visade de upp en sida som jag inte riktig uppmärksammat tidigare. Italiens försvarsspel hade för mig varit segt gnetande, glädjedödande taktik. Men det jag fick se nu var samtidigt stor konst och en heroisk kamp. Holländarna trummade på, men 10 fördömda män höll ihop linjerna, och längst bak stod den fram till turneringen okände Franscesko Toldo, andramålvakten som fick chansen och tog den. Han hade sin livs sommar - nyförlovad till ovanpå allt.

Och om jag inte hade kapitulerat helt efter semin - där Italien höll ut för att sedan knäcka die orangen på straffar - så var jag oåterkallerligen fast efter finalen. 1-0 efter 90 minuter och så Wiltord från kanten, och så misstaget - det enda i turneringen - från Toldo. Vad ska man säga... Det var episkt. Vackert i all sin svärta. Och så fick man se de jävla fransoserna dansa igen. De förtjänade det i paris, men inte den här gången. Den här gången var det Italiens guld! Den skrattande Trezeguet slog in 2-1 i golden goal. Jag gillar egentligen honom också. Men inte den här gången.