Jag är inte bara dagisfröken, indiehjälte och småbarnspappa. Jag är språkpolis också.
Är det bara jag som tycker att vi en gång för alla borde begrava frasen "nånstans kan jag känna att..."? Har allt mer kommit att tänka på att vår generation (vi runt trettio) ofta uttrycker oss i för luddiga ordalag. Någonstans kan jag känna att Rufus och Martha inte riktigt når fram till mig. Typ. Säg, för djävulen, som det är någon gång! Jag gillar inte Rufus och Martha. Jag tycker deras musik är tramsig.
Detta går särskilt ut till dig, Heltne. Du är svensk mästare i nånstans. Nästa gång du nånstans kan känna något kommer jag fråga varnånstans.
I grund och botten handlar det nog dock mest om mig själv. Anar väl min egen medverkan i allt nånstans-nonsens och blir irriterad, omedvetet, på mig själv. Vi måste bli vuxna nu, det är väl det. Istället för att sitta och tycka massa saker nånstans, borde det bli verkstad. Vid det här laget borde vi liksom veta vilka vi är. Nånstans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
noterar att bloggen lever igen! stor glädje. vore fint med kommentar kring lagerbäck å svennis så här inför vm. själv vill jag hoppas att en uppstickare slår till (läs nya zeeland), det vore festligt. och att rit-ola blir förkyld så kung hysén byts in i kommentatorsbåset.
håller helt med om detta! Jag minns när jag första gången reagerade över detta språkbruk, som då också började breda ut sig ibland sportjournalister: det var när Johan Tornberg i hockeykväll kommenterade varje lag med "det känns lite som..."
Känns? Jag vill inte låta modernistisk, men: Antingen har man argument för sin sak, eller så har man det inte. Och då kan man säga det, och behöver inte tala om känslor..
Skicka en kommentar