Mina åtta veckor i Uruguay 1998

Ända sen jag var liten och med stora ögon tittade på Mexiko-VM har jag fascinerats av sydamerikanskt försvarsspel, särskilt Uruguays. Jag har under min korta eller långa livstid, beroende på hur man ser det, varit i Uruguay två gånger. Den första gången gifte jag mig för första gången hittills.

Jag och en kompis backpackade den sydamerikanska kontinenten och på en dussinbar i Montevideo träffade vi två tennispelare i vår egen ålder, strax efter de 20. Vi kom bra överens och när vi ganska snart kom in på fotboll och jag kunde några legendariska 80-talsspelare var det liksom inget att snacka om, vi skulle sova hemma hos en av dem som bodde i stan.

Vi var ganska runda i foten när vi efter en obehagligt lång taxifärd klev av för att upptäcka att vi hamnat i ett överklassområde med upplysta slottlika villor med poler och gigantiska trädgårdar. Inne i huset vi skulle bo i visade det sig att det var en föräldrafri fest. Och det var här jag blev introducerad till Rubens – en av tennisspelarna – syster Maria.

Efter tre dagar i huset, poolen, trädgården frågade jag Maria om hon ville gifta sig. Och under två månader av min korta eller långa livstid, beroende på hur man ser det, bodde jag gift med Maria i Montevideo. Kanske behöver jag inte tillägga att hennes föräldrar var måttligt imponerade av vår, som de kallade, ”immature love”. Det var inte de att de inte gillade mig, det var mest omständigheterna de hade synpunkter på.

Ja, så efter sex lyckorusande veckor lånade jag Marias föräldrars bil. Det skulle jag inte ha gjort. Jag krockade vid ett trafikljus och eftersom jag varken hade frågat om lov att låna bilen eller hade körkort blev Marias pappa arg. Man kan säga att han satte ner foten. Jag fick aldrig reda på exakt vad han sa till Maria, eftersom min spanska inte var särkilt bra då. Men det var tydligt att hon lät mig förstå att det inte var så bra idé att vara kvar i Montevideo. Två veckor senare satt jag på ett plan till Europa igen, betalt av min för detta svärfar.