Fotbollens metafysik

Jag har länge försökt förstå vad begreppet metafysik betyder. Egentligen. När man talar om "någots" metafysik glider man ofta in på att det är ett slags grundläggande natur i detta "något", som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, bortom det fysiska. Men vad är egentligen en grundläggande natur? Och om det finns något bortom det fysiska, är inte också det fysiskt? Inte så få vetenskapsfilosofer hävdar det. Att allt existerar fysiskt, även det som kallas själ.

Så plötsligt häromdagen läste jag något som fick allt att klarna. I stilen: metafysiken är det slags tänkande som tänker varat utifrån det varande och därmed aldrig når varats eget väsen. Ja, det kanske inte är en så revolutionerande idé, men det öppnar för vilda spekulationer och det gillar vi här på ”Matchen i matchen”.

Följaktligen frågar jag mig vad som är fotbollens metafysik? Och mitt svar, tänkt (metafysiskt tänkt) precis innan jag somnade i går, är tre exempel kopplade till stundande fotbolls-VM.

1. Samuel Eto’o överväger att tacka nej till VM eftersom Roger Milla, en magdansande övre medelålders landsman från Kamerun, tycker att Eto’o inte har spelat lika bra i landslaget som i Barcelona.

2. Diego Armando Maradona petar Esteban Matías Cambiasso, ”yxmördaren från Patagonien”, på grund av yxmördarens sexuella läggning.

3. Samme Esteban Matías Cambiasso är född 1980, samma år som Rickard Järverling.

Ok, kanske några undrar här någonstans: vad är poängen? Jo, poängen är att fotbollen är som konst, är som din själ, är som Glenn, är som Gud: obegriplig.

Och det, som om ni inte visste det, är fotbollens natur. Nu går vi och tar några kalla pilsner och odlar våra trädgårdar i väntan på att varats väsen inte kommer att uppenbaras.