Apropå "Nånstans kan jag känna att"

Det finns något djupt sympatiskt med att en person tydligt uttrycker sin osäkerhet. Det beror naturligtvis på att det inte går att vara säker på något, särskilt inte på huruvida Rufus och Martha når fram till mig eller inte.

Aj, aj, aj tänker du nu, han säger ju emot sig själv – man kan inte vara säker på att man inte kan vara säker.

Och just exakt så är det ju så klart. Och hur viktigt är det inte då att utrycka sin osäkerhet? Det går att göra till exempel genom att säga ”jag känner nånstans att…”. Kanske inte så vackert, men mycket funktionellt. Ja, eller: ”jag tror att jag känner nånstans”. Eller ännu vassare: ”jag tror att jag tror att jag känner nånstans”.

Alltså Ribban. Ju tommare på anspråk en person är, desto mer sympatisk. Tror jag att jag tror att jag känner nånstans.

Men jag har säkert fel.