Kärlek

Jag har aldrig riktigt älskat Anders Svensson. Förrän igår.

Vi tar det från början. Svensson slår igenom i landslaget under Japan-Sydkorea-VM och är en decimeter från att ta Sverige till kvartsfinal med tidernas mål. Trots att han gör en mycket bra turnering kommer jag inte riktigt över stolpträffen. För med den visar Anders Svensson vad han skulle kunna vara; en ny Tern kanske? Eller en ny Brolin? En världsstjärna! Nu åker Sverige istället ur VM när det kunde bli ett nytt 94.  Inte lätt att smälta för oss romantiker. 

Men när det drar ihop sig till EM-kval kommande höst är jag förvissad om att han kommer kliva fram som den vi hoppas han ska bli. I det här läget tycker jag mycket om Anders Svensson. Jag är redo att älska honom. Och han gör bra ifrån sig. Men inte mer... 

Vi ville ha gravlax - men fick korv med mos.

Sen vet ni hur det går. Svensson kommer tillbaka till allsvenskan efter att ha värmt bänk i England. Blir ifrågasatt av svenska folket, som föredrar Kim. Blir öppet ledsen för det. Gör reklam för Ellos. Petas ur startelvan under Tyskland-VM. Glenn Hysén säger att han alltid har förespråkat det här med Kim. Svensson har det kort sagt inte helt lätt och eftersom jag bara tycker mycket om honom och inte älskar honom vänder jag honom ryggen. Och många med mig.

Joelh, som är andlig ledare på denna blogg, har dock fått mig att värdera upp Anders Svensson efter de lite tunga åren. Han har fått mig att inse att det är poänglöst att fokusera på vad Svensson inte är - när man istället kan titta på vad han faktiskt är. Och vad är han då? Jo, han är en klok och hårt jobbande fotbollsspelare som i dagsläget faktiskt utgör landslagets ryggrad. Och detta har han åstadkommit i motvind. Det är värt mycket respekt. Jag är glad att jag har insett det. Men älskat honom har jag inte gjort förrän igår.

Igår var det fotbollsgala och en liten kamerasvepning gjorde att jag äntligen såg allt klart. Kameran svepte över Sköna Helena som applåderade sin världsstjärna för dennes tredje guldboll. Svepte vidare, förbi Chippen med sin lilla tutt-fia, och landar slutligen på Anders Svensson som sitter och applåderar ödmjukt tillsammans med en kvinna med helt vanligt utseende. Jag vet ärligt talat inte om det var Anders fru jag såg. Vet inte ens om Anders har sällskap. Men han skulle kunna vara gift med en tjej med ett alldagligt utseende. Och det är det som är nyckeln till att förstå hela vitsen med Anders Svensson. Så här ligger det till: När Ljungberg scorar reklamkontrakt med Armani syns Svensson i Elloskatalogen. När Zlatan är bäst i världen och köper Lamborgini tar Svensson cykeln till träningen i ett duggregnigt Borås. När Chippen och tutt-fia poserar halvnakna i Café hyr Svensson Nyckeln till frihet och käkar tacos. 

Anders Svensson är en smekning på kinden i en kall och cynisk värld. Man måste bara älska honom för det.

Månstråle

Ska härmed be att få delge en väldigt gubbig ståndpunkt: fan vad fåniga namn dagens föräldrar ger sina bebisar! Folk i min generation börjar ju få barn nu och dessutom jobbar jag med små barn - och det finns ingen hejd på namnen! Hörde om en flicka som döptes till Spira. Man blir ju nästan förbannad!

Till viss del är det väl så att det här med namn är något som går i cykler; Ester var populärt när farmor var liten, men totalt omodernt på åttiotalet när alla döptes till Camilla. Nu heter barnen Ester igen och Camilla lär väl bli poppis på 20-talet igen. Jo då, så är det nog. Men en faktor som jag tror gör vår tids barndöpande unikt är den i samhället tilltagande individualismen. Alla ska vara så jävla unika hela tiden. "Bara för att jag är så jävla speciellt ap-unik ska min bebis heta Korall-strimma", ungefär.

Var ska då detta resonemang landa? Jo, jag tänker att om ca 20-25 år kommer dagens bebisar spela i landslaget. Då lär det ju inte bli tal om Micke, Tobbe och Anders längre. Det kommer bli riktigt fåniga namn man ska tvingas svänga sig med. För att göra detta överskådligt för er kan vi låtsas att dagens landslags söner kommer utgöra ett framtida landslag. Då kommer det se ut så här:

Målvakt
Milton Isaksson

Backar
Melker Nilsson
Lance Mellberg
Ossian Hansson
Salvadore Edman

Mittfältare
Logan Wilhelmsson
Jimmy Källström
Vilgot Svensson
Kasper Linderoth

Forwards
Jordan Larsson
Maximilian Ibrahimovic

Jon Bon Jovi

Ok, det här handlar inte om fotboll. Men jag måste bara få vädra detta någonstans:

Läste för några dagar sedan att någon tjomme i USA hävdar att han blivit bestulen på en låttext av ingen mindre än Bon Jovi. På förekommen anledning tänker han stämma Bon Jovi för detta. På beloppet 2880 miljarder kr. Tvåtusenåttahundraåttio miljarder kronor. 2 880 000 000 000:-

För 2880 miljarder kr kan man köpa 5760 miljarder Bugg. Vilket alltså innebär att tjommen, om han får igenom stämningen, skulle kunna bjuda alla människor i hela världen på tusen Bugg var. 

Om vi tänker oss att alla människor i hela världen tog sina tusen Bugg vardera och träffades och placerade ut dem (oöppnade, givetvis) intill varandra så skulle Buggen täcka en yta av 3, 5 miljarder kvadratmeter (jag har räknat att varje Bugg täcker 6 kvadratcentimeter). Den siffran motsvarar 350 000 kvadratkilometer. Sveriges totala yta ligger på 449 964 kvadratkilometer, så grovt räknat skulle man kunna täcka hela Sverige om man räknar bort Lappland. 

Föreställ er att man dirigerade människorna så att de lade Buggen i ett givet mönster. Alla gröna Bugg här, alla rosa där, etc. 

Min slutsats är: Tänk vad kul det skulle se ut ovanifrån, när man till exempel flög över Sverige, att hela landet (Lappland borträknat) blev ett lustigt färgglatt mönster!

Alla i Göteborg heter Glenn

Glenn är bra, men man kommer ändå att sakna Glenn. Glenn har stor pondus och en förmåga att på ett snyggt sätt dela med sig av sin gedigna fotbollskunskap. Den förmågan har Glenn aldrig haft. Dock är Glenn så intensivt förknippad med Champions League-fotbollen att det liksom gör ont i en att se honom kliva ner ett snäpp. Och ni vet ju hur rolig Glenn är! Som vi har skrattat åt Glenn... Glenn är också rolig - men han är liksom rolig på riktigt. Det är inte samma sak. Nå väl. Ska Glenn bort finns det inget bättre alternativ än Glenn. Glenn är bra. Men man kommer ändå att sakna Glenn.

Långt hår, skägg och tatueringar

Vi har tidigare varit inne på det här med att man som barn favoriserade fotbollsspelare som såg tuffa ut. Det var till exempel självklart att man gillade Ruud Gullit. Han hade flätor och mustach. Punkt. Man hade också ett gott öga till Glenn Strömberg (långt hår och skägg = tufft). Jag pratade faktiskt med en italienare i somras som egentligen inte alls gillar fotboll, men som fortfarande med värme minns Strömberg - självklart på grund av utseendet. 

Det är intressant att fundera över vilka fotbollsspelare man hade gillat om man var 10 år idag. Min tes är att tatueringar hade varit en nyckelfaktor. Tänk vilken mylla att dyka ner i för en tioåring! Zlatans arabiska bokstäver på armen skulle bli föremål för ny mytologi. Materazzis kåkfarararmar skulle ägnas långa diskussioner. Och Beckham ska vi inte ens tala om. Tioåringar av idag har mer att gotta sig åt än vad vi hade, den saken är klar.

Men den enda rimliga slutsatsen på det här resonemanget måste ändå bli att den ultimata tuffa fotbollsspelaren ska ha tatueringar och i övrigt se ut som Ruud Gullit eller Glenn Strömberg. Han finns tyvärr inte idag. Jag - undertecknad - har dock långt hår, skägg och tuffa tatueringar. Men jag suger på fotboll. Svårt, det här med perfektion.

Up Hull!

Hull vann i helgen! Bara för att Heltne gillar Hull har jag också börjat smygheja på dem. Jag har aldrig sett dem spela, men det är väldigt tufft att de har tigermärken.

Tony Soprano, ex-flickvänner, Göran Persson och sexåringar

Nu har vi spelat två kvalmatcher och de tre första halvlekarna var det mest deprimerande jag upplevt på länge. Jag kan inte hjälpa att jag sitter och, likt Tony Soprano, minns svunna tider. När Tony romantiskt minns de forna dagarnas ideal med familjen först och respekten för överordnade minns jag tider då Albanien var en aptitretare för Sverige och tider då vi, eh, kunde anfalla.

Jag vet att jag låter gnällig nu men exakt så här känns det:

Henke Larsson känns som en gammal ex-flickvän som man redan gjort slut med, men som man förtsätter att ligga med ändå - för att man kan. Det är inte längre särskilt skönt, ingen gnista finns. Man gör det i brist på annat.

Lars Lagerbäck har blivit något av svensk fotbolls svar på vad Göran Persson var inom politiken. Han har varit kvar så länge att man inte ens kan föreställa sig någon annan ledare. Den sista ledaren av den gamla skolan. Den sista sossen. Som ingen riktigt är nöjd med, men som man håglöst måste konstatera får duga. Han är i alla fall en fin gubbe. Man tänker att han är snäll. Och en rättvis pappa. Det är inte så kul - men det kunde fan ha varit värre.

Zlatan känns just nu bara dryg i landslaget. Som en sexåring som desperat vill visa sina nya Turtles-gubbar och som blir dryg-sur när han inte får det.

Nej, gott folk, de tre första halvlekarna bjöd inte på mycket uppåt-tjack. Tur att Kim och Holmén stod för glädjeämnen i slutet av Ungern-matchen. Tyvärr tror jag dock att det kommer krävas mirakel för att vi ska ta oss vidare från detta kval. Så enkelt är det.

Och ja, Joelh, Hysén blev förpassad till läktaren. Det var bättre förr.