KLF is gonna rock ya

Under det tidiga 90-talet var KLF den ballaste popgruppen. De bytte hela tiden gruppnamn, och ingen visste riktigt vad de höll på med. Det mystiska lockade. En gång åkte de t ex till Sverige för att leta reda på ABBA. De hade nämligen samplat massa ABBA-riff utan att kreditera upphovsmännen. Tanken med sverigebesöket var att sätta sig ner och medla. De hittade aldrig ABBA och eldade istället upp en av sina skivor i Södertälje. En annan gång eldade de upp en miljon dollar som en protest mot en allt ytligare och mer kommersialiserad musikindustri. En av sina skivor släppte de bara i Israel och Palestina, som ett politisk statement för fred i regionen. 1992 avslutade de sin karriär på Brit-awardsgalan genom att framföra en av sina hits i noise-metaltappning. När låten klingat ut tog de fram automatvapen (med lösa skott) och sköt mot publiken samtidigt som en robotröst i högtalarna deklarerade att "KLF has now left the music industry". Kort sagt: KLF tänkte lite utanför boxen och det fungerade.

Tjugo år senare blev det ånyo trendigt att tänka utanför boxen som popband. The Knife torde vara Sveriges och kanske världens ballaste band. De seglade upp som ett fenomen när de skrotade allt vad elgitarrer och popluggar heter och istället flirtade med euro-technoestetik och - inte olikt KLF - framgångsrikt odlade en mystik kring sig själva. Senast jag såg dem skapa rubriker var när de skänkte 50 000 kr till Feministiskt Innitiativ.

I går var det fullt pådrag när FI eldade upp 100 000 kr i Almedalen som en protest mot kvinnors lägre löner. "Hemskt", tycker många. Cirkeln är sluten, tycker jag.

P.S: Fatta vad coolt om FI hade eldat upp pengarna i Södertälje istället.