Baktakt, hemligheter och glädjebud

Igår var jag på 50-årskalas i Borlänge. Födelsedags barnet var Benny Astor, ordförande i IK Brages styrelse. När jag var liten hade pappa och Benny ett band tillsammans. De spelade karibisk musik - calypso, reggae, soca etc. Kort sagt kan man säga att IK Brage och reggaemusik är två saker som är av fundamental betydelse för mig. Det var en känslosam kväll, alltså. Mycket musik i baktakt. Mycket fotbollssnack. Mycket pilsner.

En rolig grej som hände var att jag för första gången någonsin hade ett samtal med Anders Sjöö. Han debuterade som vänsterback i Brage i slutet av åttiotalet, och han gjorde det med dunder och brak. Alla var överens om att här hade vi en stor talang. Sen åkte Brage ur allsvenskan. Många bra spelare lämnade Borlänge, men Anders Sjöö förblev Brage trogen. År efter år. Gosse, vad denna man har sprungit många mil på Domnarvsvallen. Alltid löpvillig, alltid alert. Dessvärre la han skorna på hyllan för ett par år sedan, men han kommer alltid vara en spelare man minns. Så här löd vårat samtal:

Ribban: Fy fan vad jag tycker du är bra!

Anders: Och du är så jävla cool! Det tycker min fru också! Tänk om vår son en gång kan bli lika cool som du! (Han syftar på att jag, brorsan och farsan tidigare på kvällen gick upp på scenen och rev av några låtar; en rocklåt, en calypsolåt och en reggaelåt).

Ribban: Fan vad du alltid sprang! Inställning är det viktigaste när man spelar fotboll! Det ska göra ont att möta Brage på Domnarvsvallen!

Anders: Vet ni (nu har brorsan också anslutit) varför jag var en så bra vänsterback? Vill ni veta hemligheten? Jo, det var för att jag aldrig slutade plåga mig själv. Jag slutade aldrig springa. Visst är det bra att jag ska träna Brage nu?

Ribban: Är det sant!? Fy fan vad coolt!

Anders: Det är just dom här sakerna jag vill lära unga spelare.

Ribban: Kul att ni gick upp till ettan i höstas.

Anders (allvarligt): Ja, men det räcker inte. Vi ska vinna i år igen.