Blod, svett och tårar

Sitter på jobbet och har lunchrast. Jag tänker på att det är lustigt hur känslomässigt mitt förhållande till fotboll är. Chelsea är ett lag jag inte haft mycket till övers för - men på slutet när det har gått så dåligt för dem har jag tyckt synd om dem! Som om det skulle röra sig om pojkar-11-serien! Ganska fånigt om man tänker på spelarnas löner, kan tyckas. Men jag är faktiskt bekväm med att vara lite blödig. Det är ju den ådran som gör att jag gråter av glädje varje gång jag ser VM-94-krönikan. En gång var jag och pappa fulla tillsammans och började fabulera om att Brage skulle vinna Champions League. Båda började gråta.