Tillbaka

Superettan är inne på tredje omgången och jag gör en intressant upptäckt; jag har fjärmat mig känslomässigt från fotbollen under hela vintern, kanske längre. Jag har haft mina förklaringar. Som småbarnspappa är det svårt att följa Premier League och jag har därför inte hängt med i Arsenals spelarbyten och därmed tappat känslan för laget. Landslaget har jag inte vågat ställa några krav på p.g.a. generationsväxlingen och ledarbytet - det har fått gå som det har gått. Hyfsat bra, visserligen. Och det var kul att slå Holland på Råsunda. Men när England fick begrava sverigespöket kände jag ...ingenting. Jag älskar Zlatan och vill hans bästa, men Milan liksom! Berlusconi! Nej, inget maxengagemang där heller.

Ni hör ju själva. Det är ren feghet, detta. Sånt ska man akta sig för. Det är farligt för konsten. Farligt för relationer. Farligt, framför allt, för en själv. Och varför, varför blir det såhär? Jo, för att det blir enklare så. Det gör mindre ont och är således förnuftigt. Rationellt. Man trillar lätt dit. Och jag vet att du vet allt det här. Allt för väl.

Tack då Gud för IK Brage. Idag blev vi utspelade i första halvlek mot Falkenberg på bortaplan, men kom tillbaka och vände matchen. Jag satt hemma och följde matchen på SvD:s liveresultat. Iförd en skrynklig illasittande bragetröja. Och jag grät av lycka. Imorgon ska jag köpa rosor till min älskling. Och gå till studion och spela elgitarr så att fingrarna blöder. Jag ska ha på mig bragetröjan imorgon med.