Det har i ca tio år (min uppskattning) pratats om den geniala, irrationella fotbollsspelaren. Det är dags att problematisera detta. Jag kan köpa att spelare, ledare och kommentatorer behöver enkla uttryck som snabbt kan förklara något ganska komplicerat. Snett inåt bakåt, liksom. Men med irrationell känns det lite fånigt. Det som avses är ju att den irrationelle fotbollsspelaren tänker annorlunda och söker lösningar och spelvägar som inte är på förhand givna, i syfte att lura motståndaren. Detta är ju, om vi ska vara petiga, väldigt rationellt. Kreativ vore väl en vettigare benämning?
Det är även dags att göra en höna av en fjäder. Det är ju det som är meningen med livet. Vi ska i några enkla exempel titta på hur en - verkligt - irrationell fotbollsspelare skulle kunna uppträda.
1. Istället för att förvalta ett friläge springer spelaren ner till hörnflaggan och tillber avguden Baal.
2. Istället för att fullfölja ett påbörjat väggspel går spelaren till sidlinjen och gör upp eld.
3. Istället för att ställa sig i muren när motståndarna slår en frispark ställer sig spelaren i mittcirkeln och gör fysiska gestaltningar av de fyra årstiderna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
i stället för att dunka in bollen i öppet mål väljer den irrationelle spelaren att försöka sig på en lös lobb som målvakten kan plocka ner med en hand.
mvh.
van persie
"like" som vi säger på fejsbook.
b.
Det finns en logik här som även den irrationelle skulle instämma i. En verkligt irrationell spelare bör, med de exempel som getts, vara Cantona. Istället för att spela fotboll, sparka på publiken.
Men gör inte den riktigt irrationelle spelaren det som är det mest förutsägbara? Eftersom hela spelet går ut på att man ska överraska, vara kreativ, vara "irrationell" så måste det sant irrationella vara att slå en bredsida till närmaste medspelare.
Skicka en kommentar