Den lilla detaljen spelskicklighet

EM är slut och det är dags för summering. Inför turneringen spekulerades det som vanligt om hur det skulle gå och varför. Olika egenskaper och färdigheter vägdes mot varandra; rutin, kantspel, skador, mirakeltränare, psykologi, tradition, snabb boll som byter riktning, unga lag, gamla lag, vinnare och förlorare. Allt detta brukar ha betydelse. Stor betydelse. Och även detta mästerskap bjöd på dramatik och resultat man kan härleda lite här och vart. Rysslands mirakeltränare med sitt snabba unga lag gick långt i turneringen och var en fröjd att skåda (typ...). Italien surade sig längre in i turneringen än de förtjänade, som vanligt. Turkiet visade stor lagmoral och kämparanda och tog sig förbi hinder efter hinder. Tyskland gick långt, som vanligt. Sverige hade rutin, men har tappat farten - åker ut efter förluster mot turneringens två bästa lag. Frankrike är allt eller inget, denna gång inget.

Kvar till sist står Spanien. När nationalsångerna spelas innan finalen sjunger inte en enda spansk spelare med. Alla i Tyskland sjunger däremot. Där finns nationalitetskänsla, tradition och kombinationen av gammal väloljad lagmaskin och livsfarlig snabb offensiv. Tyskland var tippade att vinna EM, men får till sist vika sig för Spanien, som inför turneringen bara hade ett hopp: de är sjukt jävla bra på att spela fotboll. Smärtsamt ofta räcker inte det, men det gjorde det i år och det är alltid kul när det är så!

I övrigt så älskar jag Kroatiens tränare! Jag fortsätter ordvitsa om Gökdeniz Karadeniz. Och jag har blivit sjukt bra på att uttala namnet Capdevila.

En liten tröst

I bistra tider behöver människan hopp. En liten ljusstrimma i mörkret är att jag äntligen hittat ett exemplar av Glenn Hyséns memoarer. Jag köpte den på en prima Göteborgs-loppis för tio kronor. Lyckades även lägga vantarna på en Arsenal-nyckelring från 70-80-talet. Som sagt, i bistra tider behöver människan hopp. Jesus, enligt Heltne. Nörderi, enligt mig. Joelh förespråkar förmodligen en kombination.

Zlatan och Mästaren från Nasaret

Halvvägs in i matchen i går kände jag ingenting. Eller mer: ostbågarna smakar starkt, chipsen känns sjukt feta, åh vad gott det skulle smaka med iskall Coca Cola istället för pilsner. I dag har jag sansat mig, samlat kraft och då har känslorna kommit. Jag är jävligt irriterad!

I går stod landslaget i en avgörande match och vad gör vi? Jo, vi kämpar inte ens... Okej, ett par tre spelare försökte verkligen, men resten, med Zlatan i spetsen, är bara tjuriga och växlar några sporadiska ruscher med gnäll och trotsig likgiltighet. Någon mer som tänkte på att Zlatan periodvis liknade en fyraåring i sitt kroppsspråk?

När jag spelade pojk- och juniorallsvenskan med IK Fyris i början av 90-talet vann vi matcher för att vi kämpade och spelade fult. Vi var egentligen inte tillräckligt bra för att ens harva i bottenträsket, ända vann vi serien sista året och gick till kvartsfinal i SM. Stort för några killar som älskar fotboll, men som inte hade talang att tala om.

Sverige hade behövt mer kamp i går. Typ en för alla, alla för... Vad var problemet, ville de inte vinna? Jag håller med Joel om att Ryssland inte var så bra som många påstår. Jag är övertygad om att den svenska kollapsen beror på att laget befolkas av alldeles för många själviska och själsligt utfattiga individer utan humor och med en närmast fullkomlig saknad av kärlek till sin nästa. Det svenska landslaget behöver ett djupare lod. De behöver väckas. Och Zlatan behöver mest av allt ett möte med Mästaren från Nasaret.

Dags att ömsa

Jag ska nu argumentera för att Lars Lagerbäck bör avgå. Innan jag börjar vill jag påpeka några saker. Jag vill påpeka att jag gillar Lasse. Han har varit en fantastisk förbundskapten och jag har inte lastat honom någonsin när Sverige åkt ur mästerskap. Det sista var i och för sig en liten lögn, men jag känner idag att tiden har gett Lasse rätt. I kvalen har han en uppgift; ta Sverige till mästerskapen. I mästerskapen har han tre uppgifter; få laget att göra det de kan och lite till och lite till. Han lyckas oftast med allt detta. Och flera gånger har det närapå räckt till riktigt höga höjder. Förlusterna mot Senegal och Holland 02 och 04 var så knappa, så knappa. Vi var nästan där framme!

Efter EM-04 blir Zlatan bättre och bättre, men i övrigt sjunker kvaliteten i det svenska laget. Lasse håller fast vid sitt lagbygge och sin spelidé. Klokt. För han inser att han bara kan göra det här på sitt sätt. Och det tar oss i alla fall till mästerskapen. Trägen vinner (kval).

Att jag tycker Lagerbäck bör avgå handlar om att det råkar vara rätt tid just nu. Det är ju obönhörligen så att karln måste avgå någon gång, och då gäller det att välja rätt tillfälle. Jag ger två skäl till att nu är rätta tiden:

1. Generationsväxling. Vi upplevde det efter 94-VM och det börjar bli dags igen. Viktiga kuggar i Lagerbäcks bygge börjar bli gamla och sega. Vi snackar Ljungberg, Svensson, Alexandersson, Allbäck och Henke (tredje gången gillt nu kanske). Vi kommer inte undan - det är dags för landslaget att ömsa skinn nu, och jag menar att det är bättre att en ny förbundskapten får börja bygga det nya än att Lagerbäck påbörjar en ny prototyp, som om några år lämnas över till nästa kapten. Minns att vi missade två raka slutspel efter förra generationsväxlingen. Det kan mycket väl bli så igen, men vi får liksom förra gången hoppas att det är värt det. Att det går att börja om och bli bra med nya spelare, ny förbundskapten, nya spelidéer. Jag är övertygad om att den här processen mår dåligt av att Lagerbäck dröjer sig kvar som kapten.

2. Talangerna är inte evigt unga. Efter Zlatan är Kim Källström vår största stjärna idag. Han har fortfarande ingen given plats i landslaget, vilket på ett sätt är ok (ha tålamod nu, Joelh). Det är ok för att Lagerbäck är konsekvent och för att hans kontinuitet har visat sig vara lyckosam. Svensson har passat laget bättre och Kim kom in i bilden lite för sent, och så är det ibland. Man kan hitta exempel på samma fenomen i andra generationer också (Per Zetterberg, någon?). Dock kommer man inte ifrån att det är problematiskt att en liten fotbollsnation som Sverige ska spilla sådan talang. Vi måste utnyttja våra bästa. Så länge Lagerbäck är kvar är Kims status osäker. Det har varit i sin ordning. Tills nu. Ryssland gjorde, på ren ren Kalle Anka-svenska, slarvsylta av oss igår. Och vi kommer att möta snabba lag som spelar med hög press igen. Då behöver vi Kim. Jag är övertygad om att nästkommande förbundskapten kommer ha Kim som en obytbar kugge i laget. Det är dags att han får det ansvaret nu.

Bearbetning

Det är bättre att förlora klart än knappt. Det är lika bra att vi åkte ut nu, vi hade ändå inte haft en chans mot Holland. Det är lika bra att vi är ute, nu kan man njuta av de fantastiska matcherna istället för att hålla på och patriot-oroa sig för Sverige. Det är lika bra att vi inte hade några vettiga målchanser (Henkes nick var egentligen inte målchans), då finns det inget att gräma sig för.

Nej, det hjälper inte riktigt...

För det riktigt assura är att vi förlorar för att vi är dåliga. Jag hatar själv att förlora för att jag är dålig. Speciellt i pingis kunde jag bli vansinnig - inte när jag förlorade bollar, utan när jag gjorde det för att jag var sopig. Så känns det nu. Bättre att förlora när man spelat bra, för då vet man i alla fall att man gjort allt man kan. När man förlorat för att man var sopig kommer självanklagelserna. (Tysklandsförlusten var enkel att bära, för tyskarna var så fruktansvärt bra så det hade inte spelat nån roll hur vassa svenskarna var, men även om den enes "dåliga dag" ofta är en frukt av den andres skicklighet så var ryssarna inte SÅ bra)

Gökrubrik Kararubrik

EM:s klart roligaste spelarnamn i år är Gökdeniz Karadeniz. I mitt anspråkslösa lilla försök till liv har detta namn varit föremål för många ordlekar den senaste tiden. Jag ger några exempel. Jag har börjat kalla brorsans katt Stella för Gökstella Karastella. Ska man dricka kaffe heter det Gökkaffe Karakaffe. Det ska vi göra nu förresten. Sen ska vi ta Gökspårvagnen Karaspårvagnen till Gökstan Karastan och gå på Gökutställning Karautställning. Ikväll är det Gökmatch Karamatch. Gökpilsner Karapilsner.

Dräkter vi minns #5

Joelh, du är något mycket viktigt på spåren när du orubbligt minns att Mars var officiellt VM-godis 1990. Precis sådant gör intryck på barn. Jag minns också tydligt hur 1990 års VM-maskot, "Ciao-gubben", gjorde starkt intryck. I Eurosports sändningar under VM-90 följde ett för tioåringen fantastiskt skådespel varje gång någon spelare gjorde mål. Då hände inget annat än att en halvtaffligt animerad Ciao-gubbe sprang fram på TV-rutan. Fantastiskt! Godis och tecknat var viktigare än fotboll när man var tio år, så är det. Men fotboll var också viktigt på sitt sätt. Att man gillade Napolis dräkter i den här vevan är hur logiskt som helst. Mars-loggan prydde bröstet och Maradona var i princip en seriefigur.