Apropå fotbollens metafysik

Diego Armando Maradona. Efter 1.28 börjar det blir riktigt hett. Och sen tar det aldrig slut...

Fotbollens metafysik

Jag har länge försökt förstå vad begreppet metafysik betyder. Egentligen. När man talar om "någots" metafysik glider man ofta in på att det är ett slags grundläggande natur i detta "något", som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, bortom det fysiska. Men vad är egentligen en grundläggande natur? Och om det finns något bortom det fysiska, är inte också det fysiskt? Inte så få vetenskapsfilosofer hävdar det. Att allt existerar fysiskt, även det som kallas själ.

Så plötsligt häromdagen läste jag något som fick allt att klarna. I stilen: metafysiken är det slags tänkande som tänker varat utifrån det varande och därmed aldrig når varats eget väsen. Ja, det kanske inte är en så revolutionerande idé, men det öppnar för vilda spekulationer och det gillar vi här på ”Matchen i matchen”.

Följaktligen frågar jag mig vad som är fotbollens metafysik? Och mitt svar, tänkt (metafysiskt tänkt) precis innan jag somnade i går, är tre exempel kopplade till stundande fotbolls-VM.

1. Samuel Eto’o överväger att tacka nej till VM eftersom Roger Milla, en magdansande övre medelålders landsman från Kamerun, tycker att Eto’o inte har spelat lika bra i landslaget som i Barcelona.

2. Diego Armando Maradona petar Esteban Matías Cambiasso, ”yxmördaren från Patagonien”, på grund av yxmördarens sexuella läggning.

3. Samme Esteban Matías Cambiasso är född 1980, samma år som Rickard Järverling.

Ok, kanske några undrar här någonstans: vad är poängen? Jo, poängen är att fotbollen är som konst, är som din själ, är som Glenn, är som Gud: obegriplig.

Och det, som om ni inte visste det, är fotbollens natur. Nu går vi och tar några kalla pilsner och odlar våra trädgårdar i väntan på att varats väsen inte kommer att uppenbaras.

Nollan, tonåringen och det missförstådda geniet

SvD har idag i sin nätupplaga presenterat ett briljant stycke valbevakning. De har låtit Göran Hägglund, Lars Ohly och Jan Björklund göra varsin Spotify-spellista med sina respektive favoritlåtar. Som bäddat för matchen-i-matchen-humor! Också ett exempel på skenbart ytlig valbevakning. Med det menar jag att det kan framstå som endast en rolig grej, när det i själva verket förmodligen är det bästa underlaget som kommer ges för att man ska kunna göra sig en bedömning av vilka dessa herrar, egentligen, är.

Slutbabblat. Här följer utfallet:

Jan Björklund gillar ABBA, Idol-Anna och Sven-Ingvars. Detta sett vid sidan av Björklunds populistiska skolpolitik - som helt viker undan från de verkliga nyckelfrågorna - kan endast en slutsats dras. Karln är en nolla. Som jag trodde. Eller visste, förresten.

Lars Ohly gillar Green Day, Nirvana och Glasvegas. Kombinerat med hans vurm för kommunistbegreppet och hans rövarhistorier om hur han spelat fotboll med Nacka Skoglund blir sanningen mer och mer tydlig. Ohly är den eviga tonåringen. Helst av allt vill han vara 19, gå på Hultsfred, supa sig full, lyssna på punk, citera Marx och knulla i tält. Kan denna aproach vara fabricerad? Kanske till viss del. Men Nirvana och fotbollslögnen skulle i så fall vara för långsökta drag. Säkert är att mitt förtroende för Ohly sjunker i och med spellistan - trots att musiken inte är dålig.

Skrälldags.

Göran Hägglund inleder sin spellista med en av mina favoritlåtar genom alla tider. (The angels wanna wear my) Red shoes. Elvis Costello. Från debutalbumet My aim is true. Helt ofantligt otippat!! Vidare väljer han Heroes av Bowie, Spanish bombs av The Clash och New York Shuffle av Graham Parker. Karln har som vi ser helt glimrande musiksmak! Och som att ovanstående inte vore nog smyger han även in Costellos vidunderligt kaxiga Watching the detectives. Jag har aldrig gillat KD. Jag har tyckt Hägglund varit töntig. Men nu. Jag bara gapar. Jag kanske borde lyssna mer till honom. Han kanske har förstått något som jag inte har förstått. Världen är vriden. Jag vet varken ut eller in.

Varför Svensson går före Källström

Inga kommentarer i övrigt...

Pär Zetterberg?

En ny profil har dykt upp på kommentatorshimlen. (Även om han de senaste sändningarna tycka ha försvunnit igen...) Pär Zetterberg expertkommentaterar i fotbollskväll. Det är något man skulle behöva samtala om över en öl på Baren-Baren; jag får liksom inget tydligt grepp om honom.

Dotshop R.I.P.

Igår var vi några vänner som samlades och såg Chelsea-Barcelona. En bit in i andra halvlek frågar en av vännerna vad församlingen anser om att dotshop har gått i konkurs och rear ut sitt sortiment. Karin, enda kvinnan i församlingen, replikerar snabbt: Va!? Har de gått i konkurs? Fy vad sorgligt, de som var så himla bra! Jag blir rörd av hennes reaktion. Dotshop har under lång tid varit sveriges kanske trägnaste leverantör av kvalitativ och intressant musik på skiva. Många spännande musikakter kommer misslyckas med att nå sina potentiella lyssnare nu när dotshop inte finns. Det är tragiskt. När församlingen börjar samtala kring eländet kommer det dock fram att Karin hört fel. Hon trodde att vi pratade om klädkedjan Top Shop. Hemska tanke.

Inåt, bakåt

Vi har tidigare roat oss med att kartlägga fotbollsspelares (brist på) filmsmak. Det tycker vi är roligt! Enligt en artikel i SvD härom dagen skrattar vi människor gärna åt sådant som får oss att känna oss smartare än andra, vilket detta är ett exempel på. Anders Svenssons favoritfilm är Nyckeln till frihet. Humor.

Vad som dock är intressant är att man kan hitta en lika stor brist på musiksmak som på filmsmak hos fotbollsspelare, men att detta inte är lika roligt. Detta insåg jag när jag läste en lång intervju med Viktor Elm, i vilken han deklarerar att han lyssnar på U2, The Ark, Keane och dylik skåpmat. Här bekräftar Elm mina fördomar om att exakt alla fotbollskillar gillar denna typ av band; band som är skenbart alternativa, skenbart intressanta. I verkligheten är dessa band dock, naturligtvis, helt meningslösa. Andra exempel på band i samma kategori är Oasis, Travis, The Verve, Coldplay, etc, etc.

Vad är det då som gör att detta inte är roligt? Varför skrattar vi inte? Jo, naturligtvis för att det är så förutsägbart och "safe". Vi vet att fotbollskillarna gillar det här och överraskningsmomentet uteblir. Det är safe för att banden är meningslösa utan att vara direkt dåliga. För att vi skulle kunna skratta åt fotbollsspelarnas dåliga musiksmak skulle det krävas att de gillade Sonic Dream Collective eller Chicago, men det gör de tyvärr inte.

Jag och Heltne har dock kommit på en utväg. Vi har vänt på det hela, och börjat roa oss med att låtsas att vissa fotbollsspelare har otroligt bra musiksmak. Vips så blir det roligt! Jag brukar tänka att Puyol gillar skränig amerikans lo fi-rock a' la Guided by Voices. Och att Flamini har alla New Order-singlar. Tevez är en grym stonerrocktrummis.

Eller än mer extremt. Tomas Brolin ska producera nästa Fleet Foxes-skiva. Chippen har nyligen sjungit in en duett med Bon Iver. Johan Elmander har regisserat alla The Knife-videos.