Juden

I natt hade jag en högst besynnerlig dröm. Jag drömde att jag drev runt planlöst i en obestämd studentmiljö, när jag plötsligt kom in i ett pingisrum. Det osade högstadiet lång väg! Ni minns väl pingisrummen, där grabbgäng, snus, svett och sexuell frustration var huvudingredienserna? Exakt så var det. Det enda konstiga var att Mike Tyson var där. Och så fort jag äntrade rummet började han insistera på att han och jag skulle spela straff-pingis (kan även gå under namnet juden, särskilt på Jakobsgårdsskolan i Borlänge). Reglerna, berättade Mike, var att vi skulle spela match och om jag förlorade skulle han få vrida om pungen på mig. Givetvis blev jag livrädd, och även här är högstadieliknelsen klart aktuell, då jag försöker slingra mig ur det hela, utan att få minsta stöd av de andra närvarande. Mike fortsatte att hetsa mig och jag började nästan gråta. Till slut gick han fram till mig och tog ett grepp om nacken på mig. I några sekunder stod världen stilla, tills han släppte mig, glatt påhejad av det hormonstinna grabbgänget i rummet. 

Då vaknade jag. Innan jag somnade om pussade jag lite på min älskling och log skadeglatt åt att Mike Tyson inte har någon älskling att pussas med. Han har liksom bränt sina skepp. Den jäveln. 

Innan jag lämnar er för den här gången vill jag tipsa om en ny blogg som min käre bror har startat upp. Den heter Ett Drömblogg och handlar uteslutande om drömmar. Underbar läsning!

For the love of the game

Närapå rörd till tårar läste jag till Offsides reportage om Michael Svensson till frukostfilen i morse. Här finns artikeln utlagd, med rubriken "The Killer." Det stora i sammanhanget är ju att det inte är glamorösa Milan eller ljuva Barcelona som Michael Svensson ÄLSKAR att spela fotboll i, utan i det skitiga Southampton.

Journalister é moralister

Lördagskväll utan några planer förvandlades till en nostalgitripp genom TV-sportens VM-krönika 2006. Några iakttagelser:

• Det är underbart att höra Chris Härenstam. Han må vara en tönt, men han älskar verkligen fotboll!
• Krönikan avnjutes med fördel med med hörlurar för att soundtracket verkligen ska gå fram. Det känns ju lite vanskligt att uttala sig om såna här saker när man delar blogg med två musikaliska maestron, men jag vågar ändå credda musikpåläggen. De är riktiga stämningshöjare!
• Förlusten mot Tyskland är fortfarande mest Olof Mellbergs och lite Kim Källströms fel (men Mellberg har jag som bekant förlåtit efter sommarens EM).
• Nästan alla chanser går genom Zlatan i då han är på plan. Han var typ invalid men ligger bakom nästan allt.
• Italiens straff mot Australien är inget straff. Jag fattar inte att jag inte insett det tidigare. Tacklingen kommer ju i det tidigare skedet, sen ligger ju spelaren bara där och blir påsprungen.
• Henkes straff mot Tyskland är däremot straff – jag var mer osäker på det förra gången jag såg det – men själva straffen är sjukt irriterande. Det är som att han inte vill göra mål. Och sättet han snackar efteråt om den (”Det är klart det är aldrig kul att missa en straff, men det är inget jag kan göra åt det nu” [på släpig skånska]) förstärker ju det intrycket.
• Sist och viktigast: Fotbollsjournalister än såna moralister. Rickard Ekman inleder med att oja sig över hur Zinedines skalle är allt man minns från turneringen, och hela krönikan avslutas med att han säger ”Allt det vackra finns där men överskuggas av fyrbarnspappan Zinedine Zidane, som kunde ha slutat på topp men valde våldet.” Däremellan hinner Lindeborg kalla Holland-Portugal för ”mästerskapets tråkigaste match” på grund av alla varningar. Jag såg den matchen och jag älskade den och hoppades att den aldrig skulle ta slut för att det var så underhållande! Och jag vill inte framstå som någon våldsromantiker, men Zinedines skalle var ju förvisso grymt korkad, men hade utan tvivel episka kvaliteter.

Kärlek

Jag har aldrig riktigt älskat Anders Svensson. Förrän igår.

Vi tar det från början. Svensson slår igenom i landslaget under Japan-Sydkorea-VM och är en decimeter från att ta Sverige till kvartsfinal med tidernas mål. Trots att han gör en mycket bra turnering kommer jag inte riktigt över stolpträffen. För med den visar Anders Svensson vad han skulle kunna vara; en ny Tern kanske? Eller en ny Brolin? En världsstjärna! Nu åker Sverige istället ur VM när det kunde bli ett nytt 94.  Inte lätt att smälta för oss romantiker. 

Men när det drar ihop sig till EM-kval kommande höst är jag förvissad om att han kommer kliva fram som den vi hoppas han ska bli. I det här läget tycker jag mycket om Anders Svensson. Jag är redo att älska honom. Och han gör bra ifrån sig. Men inte mer... 

Vi ville ha gravlax - men fick korv med mos.

Sen vet ni hur det går. Svensson kommer tillbaka till allsvenskan efter att ha värmt bänk i England. Blir ifrågasatt av svenska folket, som föredrar Kim. Blir öppet ledsen för det. Gör reklam för Ellos. Petas ur startelvan under Tyskland-VM. Glenn Hysén säger att han alltid har förespråkat det här med Kim. Svensson har det kort sagt inte helt lätt och eftersom jag bara tycker mycket om honom och inte älskar honom vänder jag honom ryggen. Och många med mig.

Joelh, som är andlig ledare på denna blogg, har dock fått mig att värdera upp Anders Svensson efter de lite tunga åren. Han har fått mig att inse att det är poänglöst att fokusera på vad Svensson inte är - när man istället kan titta på vad han faktiskt är. Och vad är han då? Jo, han är en klok och hårt jobbande fotbollsspelare som i dagsläget faktiskt utgör landslagets ryggrad. Och detta har han åstadkommit i motvind. Det är värt mycket respekt. Jag är glad att jag har insett det. Men älskat honom har jag inte gjort förrän igår.

Igår var det fotbollsgala och en liten kamerasvepning gjorde att jag äntligen såg allt klart. Kameran svepte över Sköna Helena som applåderade sin världsstjärna för dennes tredje guldboll. Svepte vidare, förbi Chippen med sin lilla tutt-fia, och landar slutligen på Anders Svensson som sitter och applåderar ödmjukt tillsammans med en kvinna med helt vanligt utseende. Jag vet ärligt talat inte om det var Anders fru jag såg. Vet inte ens om Anders har sällskap. Men han skulle kunna vara gift med en tjej med ett alldagligt utseende. Och det är det som är nyckeln till att förstå hela vitsen med Anders Svensson. Så här ligger det till: När Ljungberg scorar reklamkontrakt med Armani syns Svensson i Elloskatalogen. När Zlatan är bäst i världen och köper Lamborgini tar Svensson cykeln till träningen i ett duggregnigt Borås. När Chippen och tutt-fia poserar halvnakna i Café hyr Svensson Nyckeln till frihet och käkar tacos. 

Anders Svensson är en smekning på kinden i en kall och cynisk värld. Man måste bara älska honom för det.

Månstråle

Ska härmed be att få delge en väldigt gubbig ståndpunkt: fan vad fåniga namn dagens föräldrar ger sina bebisar! Folk i min generation börjar ju få barn nu och dessutom jobbar jag med små barn - och det finns ingen hejd på namnen! Hörde om en flicka som döptes till Spira. Man blir ju nästan förbannad!

Till viss del är det väl så att det här med namn är något som går i cykler; Ester var populärt när farmor var liten, men totalt omodernt på åttiotalet när alla döptes till Camilla. Nu heter barnen Ester igen och Camilla lär väl bli poppis på 20-talet igen. Jo då, så är det nog. Men en faktor som jag tror gör vår tids barndöpande unikt är den i samhället tilltagande individualismen. Alla ska vara så jävla unika hela tiden. "Bara för att jag är så jävla speciellt ap-unik ska min bebis heta Korall-strimma", ungefär.

Var ska då detta resonemang landa? Jo, jag tänker att om ca 20-25 år kommer dagens bebisar spela i landslaget. Då lär det ju inte bli tal om Micke, Tobbe och Anders längre. Det kommer bli riktigt fåniga namn man ska tvingas svänga sig med. För att göra detta överskådligt för er kan vi låtsas att dagens landslags söner kommer utgöra ett framtida landslag. Då kommer det se ut så här:

Målvakt
Milton Isaksson

Backar
Melker Nilsson
Lance Mellberg
Ossian Hansson
Salvadore Edman

Mittfältare
Logan Wilhelmsson
Jimmy Källström
Vilgot Svensson
Kasper Linderoth

Forwards
Jordan Larsson
Maximilian Ibrahimovic

Jon Bon Jovi

Ok, det här handlar inte om fotboll. Men jag måste bara få vädra detta någonstans:

Läste för några dagar sedan att någon tjomme i USA hävdar att han blivit bestulen på en låttext av ingen mindre än Bon Jovi. På förekommen anledning tänker han stämma Bon Jovi för detta. På beloppet 2880 miljarder kr. Tvåtusenåttahundraåttio miljarder kronor. 2 880 000 000 000:-

För 2880 miljarder kr kan man köpa 5760 miljarder Bugg. Vilket alltså innebär att tjommen, om han får igenom stämningen, skulle kunna bjuda alla människor i hela världen på tusen Bugg var. 

Om vi tänker oss att alla människor i hela världen tog sina tusen Bugg vardera och träffades och placerade ut dem (oöppnade, givetvis) intill varandra så skulle Buggen täcka en yta av 3, 5 miljarder kvadratmeter (jag har räknat att varje Bugg täcker 6 kvadratcentimeter). Den siffran motsvarar 350 000 kvadratkilometer. Sveriges totala yta ligger på 449 964 kvadratkilometer, så grovt räknat skulle man kunna täcka hela Sverige om man räknar bort Lappland. 

Föreställ er att man dirigerade människorna så att de lade Buggen i ett givet mönster. Alla gröna Bugg här, alla rosa där, etc. 

Min slutsats är: Tänk vad kul det skulle se ut ovanifrån, när man till exempel flög över Sverige, att hela landet (Lappland borträknat) blev ett lustigt färgglatt mönster!

Alla i Göteborg heter Glenn

Glenn är bra, men man kommer ändå att sakna Glenn. Glenn har stor pondus och en förmåga att på ett snyggt sätt dela med sig av sin gedigna fotbollskunskap. Den förmågan har Glenn aldrig haft. Dock är Glenn så intensivt förknippad med Champions League-fotbollen att det liksom gör ont i en att se honom kliva ner ett snäpp. Och ni vet ju hur rolig Glenn är! Som vi har skrattat åt Glenn... Glenn är också rolig - men han är liksom rolig på riktigt. Det är inte samma sak. Nå väl. Ska Glenn bort finns det inget bättre alternativ än Glenn. Glenn är bra. Men man kommer ändå att sakna Glenn.