lördag 13 september 2008

Tony Soprano, ex-flickvänner, Göran Persson och sexåringar

Nu har vi spelat två kvalmatcher och de tre första halvlekarna var det mest deprimerande jag upplevt på länge. Jag kan inte hjälpa att jag sitter och, likt Tony Soprano, minns svunna tider. När Tony romantiskt minns de forna dagarnas ideal med familjen först och respekten för överordnade minns jag tider då Albanien var en aptitretare för Sverige och tider då vi, eh, kunde anfalla.

Jag vet att jag låter gnällig nu men exakt så här känns det:

Henke Larsson känns som en gammal ex-flickvän som man redan gjort slut med, men som man förtsätter att ligga med ändå - för att man kan. Det är inte längre särskilt skönt, ingen gnista finns. Man gör det i brist på annat.

Lars Lagerbäck har blivit något av svensk fotbolls svar på vad Göran Persson var inom politiken. Han har varit kvar så länge att man inte ens kan föreställa sig någon annan ledare. Den sista ledaren av den gamla skolan. Den sista sossen. Som ingen riktigt är nöjd med, men som man håglöst måste konstatera får duga. Han är i alla fall en fin gubbe. Man tänker att han är snäll. Och en rättvis pappa. Det är inte så kul - men det kunde fan ha varit värre.

Zlatan känns just nu bara dryg i landslaget. Som en sexåring som desperat vill visa sina nya Turtles-gubbar och som blir dryg-sur när han inte får det.

Nej, gott folk, de tre första halvlekarna bjöd inte på mycket uppåt-tjack. Tur att Kim och Holmén stod för glädjeämnen i slutet av Ungern-matchen. Tyvärr tror jag dock att det kommer krävas mirakel för att vi ska ta oss vidare från detta kval. Så enkelt är det.

Och ja, Joelh, Hysén blev förpassad till läktaren. Det var bättre förr. 

fredag 12 september 2008

Oroväckande från ungernmatchen

Oroväckande nyheter från Ungernmatchen har nått mina öron! (Och nu syftar jag inte på att Kim sägs ha gjort "en bra match" och även mål.) Enligt uppgifter från säkra källor placerades Glenn Hysén på läktaren. Bokstavligt talat. Istället för på sin rätta plats, som bisittare, gömde åttan undan hans talang genom att placera honom som chattare på läktaren! Som min källa säger "ett förnedrande uppdrag för Hysén." Åttan visade ytterligare prov på bristande fingerspitzgefühl genom att istället välja He-man som bisittare och Skeleton som studioexpert.

onsdag 27 augusti 2008

En vag känsla

Jag kan inte minnas att jag någonsin lagt någon energi på OS-fotboll. Jag har alltid haft en vag känsla av att den inte riktigt räknas.  Hur det här med OS-landslaget fungerar har också alltid varit diffust, och jag fick förklarat för mig först i år vad dess kännetecken är: U-21 landslaget förstärkt med 3 äldre förmågor. Konstigt och dumt, om du frågar mig.

Vad jag dock tydligt minns är att det, i åttiotalets Borlänge, pratades en hel del om att Anders Sjöö var påtänkt för OS-landslaget. Men det hjälpte inte. OS-fotbollen var ointressant även om en ettrig Brage-spelare kanske kom med. 

Att Anders Sjöö idag är tränare för Brage känns dock både intressant och begripligt. Det räknas. Nyligen blev det klart att självaste Leif Boork blir Sjöös rådgivare och även om det är konstigt så har jag en vag känsla av att det är perfekt. 

78-åring åkte vilse på bagageband

Joel!

En 78-årig kvinna som skulle resa från Arlanda till Tyskland på tisdagen hamnade riktigt fel på flygplatsen. Kvinnan missuppfattade nämligen instruktionerna efter incheckningen och lade - i stället för sin väska - sig själv på det obemannade bagagebandet, skriver Upsala Nya Tidning på nätet. Med hast färdades hon in i bagagehanteringen där flygplatsens personal tog emot. Den vilsna kvinnan klarade sig utan allvarliga skador och hann dessutom med sitt flygplan, enligt Arlandapolisen.

Och då kanske du undrar vad det här har med fotboll att göra. Jo, det ska jag berätta för dig. Den 78-kvinnan var Anders Svenssons mormor.


tisdag 26 augusti 2008

Höstens hetaste startelva


















Ja, precis, där uppe. Det är Ribbans "startelva". Min favorit är ugglan på innermittfältet. Klok, erfaren, på hugget när det verkligen gäller. En samtidens Lothar Matthäus.

Café

Igår när jag och en god vän väntade på pizza bläddrade jag i sommarens nummer av tidningen Café för att få tiden att gå. Att Café inte är min kopp te visste jag redan, men efter gårdagen kan jag bättre artikulera varför. På följande tre punkter skiljer jag mig från Caféläsaren:

1. Jag tycker inte att Christian Wilhelmsson är ett missförstått geni.
2. Jag tycker inte att det är tufft att Christian Wilhelmsson ska lansera en egen kollektion smycken.
3. Jag tycker inte att det är tufft att Christian Wilhelmsson spontanköpt en motorcykel.

The Tigers of Hull City






















En sommar i början av nittiotalet hade jag min enda tid som dataspelsberoende. I tre veckor spelade jag Football Manager varje dag – hela dagen, halva natten. Jag började i engelska division tre och valde mellan lagen som då spelade i den engelska tredjedivisionen. Jag var sisådär fjorton, femton år och det föll sig helt naturligt att välja Hull City. Jag visste att Hull var en hård kust- och industristad i nordöstra England. Coolt tyckte jag. Dessutom hade de svartoranga dräkter och en tiger på klubbemblemet. Coolt tyckte jag.
Jag köpte och sålde spelare. Hamnade i mitten av ligan ett par säsonger. Åkte på träningsläger. Byggde ut arenan. Gick till fjärde omgången i FA-cupen. Det var en hård tillvaro för klubben fans. Men efter tre veckor och nio säsonger vann jag en oförglömlig trippel. Jag vann högstaligan, FA-cupen och Europacupen samma säsong. Jag la av. När jag stod på toppen. Ett värdigt avslut som spelberoende tonåring.
Sedan den sommaren har jag följt Hull Citys resa i tabellerna. Några år gick det så dåligt att de fanns inte i tidningarnas tabeller. Men i år finns de för första gången i Englands högsta division. Och just nu ligger de på fjärde plats just under Champions League-sträcket. Jag tänker att min avslutningssäsong sannolikt var en profetia. I år vinner Hull City Premier League, Champions League och FA-cupen. Minst. Go Tigers!