För ett par veckor sedan jublade jag i morgonfilen till beskedet att Lars Lagerbäck skrivit på kontrakt att leda landslaget ytterligare några år. Min glädje hade inte bara att göra med beskedets konsekvens - att han skulle vara förbundskapten i ytterligare några år - utan också med vad det i sig representerar. Det är en handling som fångar väldigt mycket av vad jag tycker om med Lars Lagerbäck. Låt mig med en enkel lista förklara hur detta besked illustrerar tre saker jag gillar med Lagerbäck.
1. Det är fantasilöst. I en tid som hyllar uppbrottet och förväxlar förändring med kreativitet väljer Lagerbäck och Svenska Fotbollsförbundet kontinuitet. Långsiktighet och målmedvetet arbete framför kortsiktiga "vitamininjektioner." Detta som en spegel av Lagerbäcks egen ledarstil där femti kamper är ett minimum för att ens komma ifråga för, säg, en vänsterbacksplats.
2. Det är medialt motvalls. I dagens sportsändning valde Anna Pohjanen Berg före Rosenberg med motiveringen att "det känns mer spännande." Det är talande: media vill ha nyheter, något att skriva hem om, och den tidigare så omhuldade Rosenberg där inte längre det hetaste heta. Därför haussar de allsvenska 19-åringar och försöker tjöta in dem i landslaget (nu syftar jag inte på Berg utan mer allämänt).
3. Det är en bedömning baserad på prestation, inte "känsla". Jag brukar inte vara en förkämpe för "sunt förnuft" och andra modernistiska slagord, men i idrottsvärlden har det gått så långt i motsatt riktning att jag känner mig tvungen att dra ett streck. Sverige har varit ett av Europas bästa landslag de senaste tio åren. Man är unika i världen när det gäller kvalframgångar. Och detta med ett landslag fullt av medelmåttor, en bänk svag som en torr kvist och med storstjärnor som oftare än inte underpresterar. Ändå denna kritik av de män som på något sätt lyckas bygga foga samman dessa delar till en vinstmaskin.
Lagerbäck står för en grå saklighet i den sockervaddssliskiga mediacirkus som idrotten på senare år kommit att omges av. Sportjournalisterna framstår som en samling män - mest i alla fall - som alla tar sig själv på alltför stort allvar, som har betalt för att ha åsikter och därför presenterar de mest inkompetenta idéer ("bänka Zlatan") eller driver omänskliga kampanjer, och som ylar indignerat när deras råd inte tas på allvar.
Delvis tror jag att jag älskar Lagerbäck för att jag hatar media och den politiska korrekthet de står för. Liksom det faktum att de alltid försöker presentera sina pk-idéer som "kaxiga" som att de "sticker ut hakan" och säger något fantastiskt okreativt som att Sverige borde ha en ny förbundskapten eller byta anders mot kim (japp, där kom den!)
Vi hade en sån i vår morgontidning när jag växte upp. Han hette Ronny, var (är) sportchef, fåkunnig och ständigt negativ (utom när alla andra var negativa, då skulle han va positiv bara för å va motvalls. Såna typer är olidliga.) Kulmen var när han kampanjade för att oerhört sympatiska LHC-tränaren Ulf Weinhandel skulle sparkas. Ledningen föll till föga för trycket och lät honom gå - men naturligtvis blev resultaten inte bättre. Ack, denna mentala fixering och ständiga tro på quick-fix! "Bara vi får in lite nytt blod släpper låsningarna och allt vänder." Nej, jag säger som Gunde: Det finns inga genvägar till framgång.
