Matchen i matchen

Fotbollsglass

2011-11-29T19:20:00.002+01:00

En bekant la nyligen fram en teori om att Kim Källström på gammalt hederligt vis är Fotbollskille, med stort F, 4-real, 4-life. Kim älskar, med andra ord, fotboll över allt annat. I omklädningsrummet med landslaget vill några prata tatueringar, några prata familj, några prata om nya Coldplay-skivan. Inte Kim. Han vill prata fotboll. Kim spelar fotboll, tittar på fotboll, pratar om fotboll, drömmer om fotboll. Att, likt Zlatan, påstå att fotboll inte längre känns lika roligt som förr, eller att, likt Ljungberg, drömma om en karriär inom mode finns icke på kartan. Kim. Älskar. Fotboll.

Min bekanta lät rörd när han la fram teorin. Det var som att han hade ramlat över essänsen av essänsen av fotboll. Han menade att man ska förstå Fotbollskillen i konsrast till alla "matsrubarthar". Matsrubarthen är genomtänkt långhårig och har creddiga intressen. Matsrubarthen gillar tjejer. Matsrubarthen ägnar sig inte åt en veckas mental självspäkning efter en misslyckad hörna. Matsrubarthen tänker på annat än fotboll ibland.

Teorin kröntes med ett konkret exempel. Om GB hade en glass som hette Fotbollsglass, så skulle Kim aldrig ens överväga att någon gång köpa en annan glass. Inte ens om han egentligen ogillade smaken.

Spansk logik

2010-10-05T09:40:00.002+02:00

Kim eller Pontus

2010-08-30T13:53:00.004+02:00

Höst, EM-kval, Ola Toivonen och kilovis av lösviktsgodis. Vad är bättre än att börja med Anders Svensson och den nya landslagsdräkten. Vicekaptenen kommenterar själv.

Vad innebär det att spela i en ny landslagsdräkt?

- Det ger automatiskt en nytändning. Man kan tro att känslan i varje matchdräkt är densamma, men faktum är att man ganska snabbt känner de förbättringar som har gjorts på utrustningen när man spelar. Sedan kan jag personligen också tycka att det nya matchstället är rätt snyggt. Det är klassiskt.

Ribban summerar

2010-07-13T13:47:00.002+02:00

Känns på sin plats att göra någon typ av summering av detta VM. Rakt från magen. Ren freestyle.

Turneringens tre bästa spelare
1. Forlán
2. Puyol
3. Casillas

Turneringens största axelryckningar
1. Vuvuzelan
2. Jens Lind-reportagen
3. Perlskog/Fjellström (1+1 blev 0,5)

Turneringens snyggaste dräkter
1. Frankrikes vita bortaställ
2. Spaniens mörkblå bortaställ
3. Spaniens rödblå hemmaställ

Bubblare i föreg. kategori
Paraguay, Tyskland (svarta bortastället), England

Bästa kommentatorscitat
"Målrekordet i VM:s historia är 15 mål och innehas av Ronaldo - och då menar jag den riktiga Ronaldo." Robert Perlskog

Om TV-vinjetten
Tänk att man alltid kommer att tänka på Lejonkungen när ett stycke musik ska skapa en afrikakänsla.

Om Maradona
Synd på sätt och vis att han inte fick föra Argentina längre i turneringen, men petar man Cambiasso (yxmördaren från Patagonien) så får man stå sitt kast. För övrigt tyckte jag det var roligt när han förklarade att han inte var bög för att han pussat sina spelare. Som alibi nämnde han sin vackra unga flickvän Victoria (blond).

Bästa kommentatorsduon
Staffan och Glenn. Börjar jobba upp en skön dynamik. Gillar att Staffan gjort ett nummer av att Glenn fyllt 50. Älskar när Glenn börjar en mening med: "Nu är det så här, Staffan...".

Misslyckande man beklagade
Rooney

Misslyckande man skrattade rått åt
Ronaldo

Bästa matchen i matchen-begrepp
Dödens gren

Världens bästa land
Uruguay

Avslutningsvis ska det också sägas att VM fick ett poetiskt slut. Iniesta (den gode) fick avgöra mot Holland (de onda). På samma sätt som när Barcelona vinner Champions League kan man inte annat än konstatera att det är trevligt när juste välspelad fotboll räcker längst.

Sommarens egentliga höjdpunkt

2010-07-13T11:49:00.005+02:00

I skuggan av Uruguays framfart i VM har sommarens egentliga höjdpunkt rullat igång: Tour de France. I dag är det dags för den första ordentliga bergsetappen. Kommer Contador att attackera Schleck, eller är utförsåkningen efter sista högkategorifjället för lång för att köras ensam. Ja, om han nu klarar av att rycka. Spänningen är olidlig.

VM:s bästa spelare är kristen, och Iniesta ska pilgrimsvandra – världsväckelsen är på väg!

2010-07-12T20:47:00.006+02:00

Här en intervju av FIFA efter att Forlan fått Guldbollen, priset som turneringens bästa spelare. Att döma av den vänliga tonen i det han säger är han mycket god vän med Iniesta, och kanske Ulf Lundell. Iniesta som för övrigt lovade att göra en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela om Spanien vann VM. Och en man som Iniesta, eller Forlan, eller Ulf Lundell håller vad han lovar. Nästa måndag bär det av med apostlahästarna från Barcelona för att hedra Jesu apostel Jakob, vars kvarlevor finns i ett silverskrin i stadens gamla katedral... Men i väntan på bilder därifrån, Forlan om att spela fotboll för det uruguayska folkets skull:

If there was one thing lacking from Diego Forlan’s stellar performance here at the 2010 FIFA World Cup™ it was a piece of silverware, particularly after the deadly striker just missed out on clinching the adidas Golden Shoe for the competition’s top scorer. No matter, the inspirational Uruguayan No10 instead made off with the coveted adidas Golden Ball – awarded to the finest player at this year’s finals on South African soil.

Forlan thus becomes the fourth South American to claim the prize, following in the footsteps of Argentina’s Diego Maradona (1986) and Brazilian duo Romario (1994) and Ronaldo (1998). Just minutes after learning of his award, the Atletico Madrid hitman spoke exclusively to FIFA.com.

FIFA.com: Diego, how does it feel to have won the Golden Ball?
Diego Forlan: It’s as great as it is unexpected. I never even imagined something like this, nor did I have my sights set on it. As I’m a striker, I perhaps could have seen myself chasing the Golden Shoe, and in fact I came close. That would have been more normal. But to go from that to winning the prize for the best player... I’m enjoying it and I’m delighted, but I’m very aware that it’s the result of the spectacular tournament the team has had. It’s another reward for this positive period for Uruguayan football.

How did you find out you’d won?
To be honest, after I was nominated I decided to wait and see what happened, especially as there were rumours that I might win but nobody was revealing anything. Then I got a message from a friend in Buenos Aires which said 'Congratulations, you’ve won the Golden Ball’. Then my agent called me and confirmed it. I started getting more calls and suddenly all my squad-mates had charged into my room, and before I knew it they’d chucked me into the hotel swimming pool!

And yet you’re dedicating it to the people who did that to you...
It was incredible how they all came to my room to congratulate me. The fact that my team-mates and a lot of people back home in Uruguay pinned their hopes on me, and I was able to repay that faith out on the pitch while being just another member of the team, makes me feel very happy. I’d also like to highlight those lads who didn’t play much or didn’t feature at all. Those guys make up the backbone of the squad and this award is for them too.

Do you ever worry receiving this kind of recognition will go to your head?
I’ve won other awards during my career and I’m very grateful, but I don’t let them stop my feet from staying on the ground. I’ve got parents who taught me key values and brothers and sisters who help me stay on the right path. Everything is the result of hard work, so I’ll keep working to try and improve.
The fact that my team-mates and a lot of people back home in Uruguay pinned their hopes on me, and I was able to repay that faith out on the pitch while being just another member of the team, makes me feel very happy.
Uruguay striker Diego Forlan

Does this prize help make up for Uruguay not finishing on the podium?
I’m very happy about this award and the goals I scored, but to be honest I’m heading home a little sad because, having watched the Final, it hit me how close we were to playing in it. Losing the semi-final was a really cruel blow, which took me a couple of days to get over and which I still find hard to swallow.

Are you looking forward to having the Golden Ball in your hands?
I’ve not had much time to find out about that, but I gather that they’ll give me it in Zurich. I must admit that I’d have liked to have flown back to Uruguay with it. There’s no doubt it would have been the icing on the cake at the party they’re waiting to throw for us back in our country.

If you keep picking up awards, you’ll end up with no room on your mantelpiece soon...
It’ll definitely look good next to my two Pichichi awards for top scoring in the Spanish league! (laughs) We’ll find a good place for it, I’m sure of that.

Finally, were Spain worthy champions?
No doubt about it. They played the best football over the course of the tournament, they managed to bounce back quickly from their defeat against Switzerland and they always looked to take the initiative. Let me take this opportunity to congratulate their players and coaching staff. Let’s hope one day it happens to us too!

Forlán

2010-07-11T10:53:00.001+02:00

Forlán, som sagt

2010-07-11T00:41:00.002+02:00

Tycker inte att Perlskog gör riktigt skäl för lönen när han underlåter att upplysa tittarna om denna parallell till bronsmatchens volley:

ps:
Forláns mål från ikväll finns tyvärr inte på youtube än, men här levandegörs det ändå på ett så värdigt sätt att man nästan inte behöver se det

Ytterligare en anledning

2010-07-09T20:41:00.004+02:00

För ungefär sju år sen bildade jag och Ribban ett band. Bandet har världens bästa namn: Puyol. Vi kom överens om att Puyol aldrig ska repa, aldrig spela live och aldrig spela in. Det enda Puyol skulle göra var att trycka t-tröjor. De senaste dagarna har det varit en sån efterfrågan på t-tröjorna att alla sju motiv sålt slut (ett för varje år). Som en tröst ger vi istället ytterligare en anledning till att älska den som älskas bör. På kontot "hur man presenterar sig själv på ett oklanderligt sätt".

http://www.carles5puyol.com/ och tryck på english. Se och lär.

Puyol och drottningen

2010-07-08T22:37:00.001+02:00

Puyol

2010-07-08T11:26:00.002+02:00

Ett delsvar på Gåtan

2010-07-07T14:12:00.000+02:00

Jag har precis kommit hem efter en vecka med familjen i Krakow i södra Polen. Det var på många sätt en fullkomlig resa med alla fyra syskon samlade, fyra respektive, två små kids och mamma Astrid Corleone. Vi bodde i två lägenheter i stadens vackra judiska kvarter, där allt är slitet på det charmigaste intellektuellt öststatiska vis. Och maten – maten är kött med kött, precis som jag egentligen vill ha det.

I går landade vi på Skavsta, tog flygbussen till Centralstationens sportbar för att hinna exakt till att se Diego Forlan göra 1-1. Jag tog det personligt. Det var jag och Forlan. Jag var tio år gammal. Jag stod upp i en genomsvettig fullsatt sportbar, bakfull. Hade inte ätit på hela dagen, hade skickat hem Alva med tåget till Uppsala eftersom att hon var sjuk. Jag bara stod där lycklig, ensam bland idioter som om någon outgrundlig anledning sympatiserade med Holland. Uruguay hade gjort mål. Diego Forlan hade gjort mål. Med vänstern.

KLF is gonna rock ya

2010-07-07T10:22:00.006+02:00

Under det tidiga 90-talet var KLF den ballaste popgruppen. De bytte hela tiden gruppnamn, och ingen visste riktigt vad de höll på med. Det mystiska lockade. En gång åkte de t ex till Sverige för att leta reda på ABBA. De hade nämligen samplat massa ABBA-riff utan att kreditera upphovsmännen. Tanken med sverigebesöket var att sätta sig ner och medla. De hittade aldrig ABBA och eldade istället upp en av sina skivor i Södertälje. En annan gång eldade de upp en miljon dollar som en protest mot en allt ytligare och mer kommersialiserad musikindustri. En av sina skivor släppte de bara i Israel och Palestina, som ett politisk statement för fred i regionen. 1992 avslutade de sin karriär på Brit-awardsgalan genom att framföra en av sina hits i noise-metaltappning. När låten klingat ut tog de fram automatvapen (med lösa skott) och sköt mot publiken samtidigt som en robotröst i högtalarna deklarerade att "KLF has now left the music industry". Kort sagt: KLF tänkte lite utanför boxen och det fungerade.

Tjugo år senare blev det ånyo trendigt att tänka utanför boxen som popband. The Knife torde vara Sveriges och kanske världens ballaste band. De seglade upp som ett fenomen när de skrotade allt vad elgitarrer och popluggar heter och istället flirtade med euro-technoestetik och - inte olikt KLF - framgångsrikt odlade en mystik kring sig själva. Senast jag såg dem skapa rubriker var när de skänkte 50 000 kr till Feministiskt Innitiativ.

I går var det fullt pådrag när FI eldade upp 100 000 kr i Almedalen som en protest mot kvinnors lägre löner. "Hemskt", tycker många. Cirkeln är sluten, tycker jag.

P.S: Fatta vad coolt om FI hade eldat upp pengarna i Södertälje istället.

Jag vill spela barfotafotboll i en Forlán-tröja

2010-07-06T23:48:00.003+02:00

Jag hade en Robert Baggio-tröja när jag var liten, men ärligt talat var han inte min favorit. Min yngre bror gillade honom, och jag kan tänka mig att föräldrarna inte höll så noga reda på vem som älskade vem, utan antog att "Baggio gillar de ju". Och så fick jag den tröjan. Fastän min favorit var Andreas Brehme.

Hursomhelst.

Nu önskar jag mig mest av allt en Diego Forlán-tröja. Jag kan inte komma på att jag tyckt om en spelare så mycket som jag tycker om Forlán, inte sedan Brehme. Forlán är trevlig, vacker, ledare, målgörare - och så misslyckas han aldrig. Varje frispark på mål, varje hörna hård, skruvad mot boxen, varje mottagning klockren, varje målchans mål. Hela tiden rätt. Det finns en sådan skönhet i den kontroll han har över varje situation. Jämnheten. Hur allt ser så enkelt ut, hela tiden.

Att vilja ha en spelares tröja handlar om något mer än bara att man gillar honom. Jag gillar många spelare (Müller, Derek Prince Boateng, Drogba, Káka för att nämna några ur detta VM), men begäret efter tröjan uttrycker något djupare. Det handlar om en uppskattning av de kvaliteter, ja den estetik som spelaren representerar. Men också en längtan efter att efterlikna denna estetik. Att ta på sig tröjan och tänka: "Jag är Forlán. Allt jag gör blir enkelt och vackert."

Hjälp med grill

2010-07-04T13:06:00.002+02:00

Om Diego vill ha back-up med grillen kan han ju alltid vända sig till skådespelaren, TV-kocken och tillika paraguanska landslagsmannen Per Morberg.

Chill med grill

2010-07-04T09:53:00.005+02:00

Diego Forlán har inte bara en underbar fotbollsteknik - han är också tillräckligt teknikintresserad* för att förse världen med inifrånbilder & -videos. Som när Uruguay festar efter matchen mot Ghana. Eller denna: när laget chillar med grill inför samma match.

Enligt ryktet ska de haft med sig kött enligt följande fördelning:

450 kg ryggbiff

200 kg entrecôte

75 kg flankstek

75 kg rumpstek

150 kg revben

50 kg filé

Borde räcka till en final.

(Källa TreHörnorStraff)

* Ber om ursäkt för den ordvitsen.

Fotbollsspelares riktiga ålder

2010-07-02T14:01:00.003+02:00

När jag var liten var givetvis min dröm att bli fotbollsspelare. De var vuxna karlar, ungefär på samma sätt som pappa. När jag blev stor skulle jag också bli en av dem.

Min syn på det där följde med ganska länge. I tonåren var jag fortfarande så mycket yngre än proffsen.

I dag är jag närmare de trettio. Fotbollsspelarna är mycket yngre än mig. Trots det glömmer jag bort. Även om de börjar krypa närmare mitt födelseår är de fortfarande äldre.

Det här skulle vara mer rimligt:

Wayne Roney (1985): borde vara född 1975.

Ronaldo (1985): borde vara född 1979.

Puyol: (1978): borde vara född 1968. (vilket skulle betyda att han var orimliga 42 år)

Wesley Sneijder (1984): känns som att han är född 1977.

Kristet utseende: nyfrälst

2010-07-01T12:05:00.003+02:00

Wayne, 24 år

Värdiga vinnare

2010-06-30T22:49:00.002+02:00

När turneringen börjar närma sig slutet börjar man alltid fundera över detta med värdiga vinnare. För att räknas som värdig vinnare bör man ha haft en svår väg till segern. I år har det ju fallit sig så att de grupper om fyra som från åttondelarna slåss om var sin semifinalplats har sett väldigt olika ut. Störst kontrast har det varit mellan dessa två grenar på slutspelsträdet:

USA, Ghana, Uruguay, Sydkorea = ett lag till semifinal.

Argentina, Tyskland, England, Mexico = Ett lag till semifinal.

Hur har det kunnat bli så här? Förklaringen ligger i att två förväntade storlag på "USA-halvan" underpresterat: England, som borde ha vunnit sin grupp (seedade 1:a) men istället kom 2:a och således gav sin plats till USA. Och Frankrike, som inte ens gick vidare och "lät" gruppsegern gå till Uruguay.

När man reflekterar över om det är "orättvist" eller inte om det blivit så här, bör man komma ihåg att USA och Uruguay alltså redan besegrat varit förstaseedat lag, i gruppspelet.

Vilket lag skulle vara mest värdiga om de vann VM? Vilket lag skulle ha gått den svåraste vägen?

Knappast Holland eller Spanien: enkla grupper, och i slutspelet: enkel åttondel för Holland (Slovakien) och enkel kvartsfinal för Spanien (Paraguay).

Jag tycker att tre potentiella segrar slåss om titeln "mest värdiga vinnare": Tyskland, Argentina och Brasilien.

Tyskland: rätt svår grupp (Ghana, Serbien, Australien), svår åttondel (England), mycket svår kvartsfinal (Argentina), svår semifinal (trol Spanien)

Argentina: klart överkomlig grupp (Nigeria, Sydkorea, Grekland), halvsvår åttondel (Mexico), mycket svår kvartsfinal (Tyskland), svår semifinal (Spanien, troligen)

Brasilien: Dödens grupp (Nordkorea, Elfenbenskusten, Portugal), halvsvår åttondel (Chile), mycket svår kvartsfinal (Holland), lite enklare semifinal (Ghana/Uruguay).

Av dessa tre skulle jag nog utse Brasilien till potentiellt mest värdiga VM-vinnare, trots att de inte befinner sig på "dödens gren" i slutspelsträdet. Detta i kraft av överlägset svårast grupp, tillsammans med att de inte har några enkla matcher alls fram till finalen. Chile har visat bra form, och Uruguay är turneringens verkliga darkhorse; de blir livsfarliga i semifinalen.

Kakas utseende

2010-06-30T22:39:00.005+02:00

Tidigare på den här bloggen har det konstaterats att Kaka har ett "kristet utseende". En inte oviktig del av detta är, tror jag, hans skinande vita, raka tänder som ger honom ett sånt vackert leende. Här kan man jämföra Kaka med de övriga två i den brasilianska treenighet av stora stjärnor de senaste åren: Ronaldinho och Ronaldo. Inga raka tänder. Inget kristet utseende.

Inte kristet

Inte kristet

Kristet.

Ett bildlogginlägg

2010-06-30T11:38:00.004+02:00

Jag tycker det är roligt att fotbollskommentatorer i allmänhet och Staffan Lindeborg i synnerhet ofta säger "vilket vackert fotbollsmål" när de ska förmedla att ett mål var något utöver det vanliga. Det är ett skojigt sätt att måla med språket; att förstärka och betona substantivet istället för att maxa på med svulstiga adjektiv. Den senare tekniken skulle resultera i fraser som: "vilket alldeles ljuvligt och fulländat mål han gör". Inte lika roligt som att säga fotbollsmål. Det blir nästan lite högtidligt med fotbollsmål. Man kan roa sig med att tänka ut vardagliga situationer där man kunde använda sig av denna teknik. Om en kompis hade köpt en ny snygg bil: "Vilken vacker automobil". Eller om man skulle berömma en bra skiva: "En underbar compact disc". Eller om nån hade köpt snygga jeans: "Vilka snygga blåjeans". Småkul. Men fotbollsmål smäller högre.

Staffans hand med språket

2010-06-29T16:13:00.006+02:00

Var i helgen på kusinbröllop Västnorges fjäll- och fjordlandskap. Det regnade och var runt sju plusgrader på dagarna. Såg några matcher där och kom på mig själv att längta efter Staffan Lindeborgs och hans ordförråd. I går under Brasilien Chile samlade jag ihop ett gäng Staffan-ord…

frapperande
synkroniserad
penetrera
fenomenal
sagolik
fighter
forcera
avsevärt
företagsam
härlig
korrekt
fenomenal
definitivt
speldirigent
frän
intakt
fenomenal
decimerad
fröjd

Världens bästa land

2010-06-29T12:12:00.002+02:00

Sedan inlägget om mitt korta, men ack så romantiska äktenskap i Uruguay har många frågat om landet som ingen verkar veta någonting om.

Så… här är tio saker som gör Uruguay till världens bästa land:

* Sedan 2009 är det tillåtet för homosexuella att ta anställning i det militära.

* Bara tre procent av landets barn är överviktiga, det är lägst av de länder i världen som mäter barns fetma. USA är naturligtvis värst med 37 procent.

* I de hamnbarerna i de gamla smuggelkvarteren i Montevideo är det en tradition att sällskapet för varje flaska vin som beställs bjuds på en shot av Uruguays extremt sura motsvarighet till Grappa. Så ju fler man är…

* I Uruguay tror man inte att det finns vegetarianer.

* Carl Bilds mormor är född i Uruguay och Carl försöker själv hälsa på sina släktingar i landet så ofta han kan.

* En uruguayansk fotbollsback tar gärna ett rött för laget.

* I Uruguay finns en egen variant av tjurfäktning. Den enkla skillnaden är att matadoren ställs mot tre tjurar och inte en. Konsekvensen är att fler matadorer dör i Uruguay jämfört med Spanien. På 00-talet lämnade 14 matadorer de jordiska jaktmarkerna för de sälla.

* Ace of Base har en fanclub i landet med fler än 50 000 medlemmar. Det är näsan två procent av befolkningen!

* Uruguay har näst flest nudiststränder i världen per capita. Bara Tyskland (!) har fler.

* Diego Forlan är kristen.

Det behövs inga domare

2010-06-29T11:56:00.004+02:00

England får ett korrekt mål bortdömt och världens fotbollsälskare skriker efter målkameror och straffområdesdomare. Själv sitter jag hemma på balkongen och dagdrömmer; det blir lätt så nu när tornsvalorna är hemma. Jag minns när man var liten och spelade fotboll hemma och i skolan. Då hade man ju ingen domare alls. Och det gick ju bra. Man var oftast överens om när det var frispark och vem som fick inkastet. Var det fubbiga lag gjorde man om lagen. Kom det någon och gnällde fick de låg status i gruppen och tvingades ändra sitt beteende - och här kommer vi till pudelns kärna. Den enskilt sämsta delen med fotbollen är allt gnäll och all brist på hederlighet. När målvakten touchar ett skott över kortlinjen och domaren inte ser det blir det inspark. Ingen säger något! Det är så fantastiskt konstigt, när man tänker efter. Vuxna människor, liksom. Vad göra? Jo, vi glömmer målkameror och fler domare och tar istället helt bort domarna. Jag tänker särskåda Christiano Ronaldo när detta nya system införs. Bunkra upp med popcorn och öl.

Kristet utseende: rebellen

2010-06-28T22:35:00.003+02:00

Markus, 27 år

The kristet utseende

2010-06-28T20:56:00.002+02:00

Klart kul att lista världens tio bästa kristna fotbollsspelare. Men det är egentligen intressantare att lista spelarna med de mest kristna utseendena. Kräver visserligen stor erfarenhet av kristna sammanhang. Det saknar jag och nöjer mig med att säga att Kaka ser väldigt kristen ut. Hjälp mig Heltne. Hjälp mig Joelh.

Press fucking!

2010-06-27T12:42:00.002+02:00

Alltså, jag har alltid tyckt om att säga fuck och fucking. Jag tycker uppriktigt att det finns ett poetiskt skimmer över det. Min favorit är om Ribban typ sms:ar "Puben på onsdag?" och jag får svara "Yeah, fuck!". Det känns helt enkelt sjukt bra att skriva så.

Det är naturligtvis ännu fetare att få säga fuck. Min favorit för tillfället är att säga till Ribban – när han kommer med nån analys i stil med att alla holländare utom Kuyt är pedofiler – "you just fuck the fuck up you fucking fuck!. Som ett bekräftande alltså. Typ "jättebra analys Ribban, du är intelligent och dessutom väldigt attraktiv". Ungefär.

En som glädjande delar uppskattningen för poesin i fuck är kirurgen Fabio Capello. Snyggast i den här kavalkaden från Slovenien-matchen är naturligtvis "press fucking!". Nobelprisnivå!

Mina åtta veckor i Uruguay 1998

2010-06-26T10:13:00.003+02:00

Ända sen jag var liten och med stora ögon tittade på Mexiko-VM har jag fascinerats av sydamerikanskt försvarsspel, särskilt Uruguays. Jag har under min korta eller långa livstid, beroende på hur man ser det, varit i Uruguay två gånger. Den första gången gifte jag mig för första gången hittills.

Jag och en kompis backpackade den sydamerikanska kontinenten och på en dussinbar i Montevideo träffade vi två tennispelare i vår egen ålder, strax efter de 20. Vi kom bra överens och när vi ganska snart kom in på fotboll och jag kunde några legendariska 80-talsspelare var det liksom inget att snacka om, vi skulle sova hemma hos en av dem som bodde i stan.

Vi var ganska runda i foten när vi efter en obehagligt lång taxifärd klev av för att upptäcka att vi hamnat i ett överklassområde med upplysta slottlika villor med poler och gigantiska trädgårdar. Inne i huset vi skulle bo i visade det sig att det var en föräldrafri fest. Och det var här jag blev introducerad till Rubens – en av tennisspelarna – syster Maria.

Efter tre dagar i huset, poolen, trädgården frågade jag Maria om hon ville gifta sig. Och under två månader av min korta eller långa livstid, beroende på hur man ser det, bodde jag gift med Maria i Montevideo. Kanske behöver jag inte tillägga att hennes föräldrar var måttligt imponerade av vår, som de kallade, ”immature love”. Det var inte de att de inte gillade mig, det var mest omständigheterna de hade synpunkter på.

Ja, så efter sex lyckorusande veckor lånade jag Marias föräldrars bil. Det skulle jag inte ha gjort. Jag krockade vid ett trafikljus och eftersom jag varken hade frågat om lov att låna bilen eller hade körkort blev Marias pappa arg. Man kan säga att han satte ner foten. Jag fick aldrig reda på exakt vad han sa till Maria, eftersom min spanska inte var särkilt bra då. Men det var tydligt att hon lät mig förstå att det inte var så bra idé att vara kvar i Montevideo. Två veckor senare satt jag på ett plan till Europa igen, betalt av min för detta svärfar.

En skapare och varulvar

2010-06-23T20:12:00.002+02:00

Googlade på fotboll+ateist och hittade följande kommentar på ett diskussionsforum om tro och vidskepelse:

"Det vanliga argumentet "Det går inte att bevisa att gud inte finns alltså finns han" bevisar ju även varulvar, sjöjungfrur, vampyrer, hustomtar, AIK och älvor".

Lite senare undrar någon:

"Vad är sambandet mellan en skapare och varulvar"?

Fotboll och ateism. En het potatis.

Sedan när?

2010-06-23T18:23:00.002+02:00

"Tyskar brukar annars vara solida. Dom går att lita på".

Robert Perlskog kommenterar ett tveksamt domslut av en tysk domare.

Bästa av två världar

2010-06-22T23:59:00.002+02:00

Lego & fotboll

(Jag kan känna lite att bilden, inte orden, är mitt bidrag just nu)

Världens 10 bästa kristna fotbollsspelare

2010-06-19T18:55:00.001+02:00

När jag var liten – det var på 80-talet – var det viktigt att vissa saker var ”bäst i världen”. Mötley Crüe var världens bästa band, Alex van Halen var världens bästa trummis och Lamborghini Countach var världens bästa bil. Så var det bara.

Under de senaste åren har diskussionen om vad som är ”bäst i världen” blivit på allvar igen, i alla fall den om vem som är världens bästa fotbollsspelare. Det är verkligen på tiden! Själv har jag länge funderat över vem som är världens bästa kristna fotbollsspelare.

Efter många vakna nätter och andra svåra kval kan jag äntligen presentera den fulländade listan på världens tio bästa kristna fotbollsspelare:

1. Francesco Totti, Roma
2. Carles Puyol, Barcelona
3. Lionel Messi, Barcelona
4. Gerard Piqué, Barcelona
5. Daniele De Rossi, Roma
6. Diego Forlan, Altletico Madrid
7. Xavier (Xavi) Hernández, Barcelona
8. Cesc Fabregas, Arsenal
9. Wayne Rooney, Manchester United
10. Cristiano Ronaldo, Real Madrid

* Honourable mention: Henrik Rydström, Kalmar FF

Kronprinsessan

2010-06-19T18:00:00.001+02:00

Idag gifter sig kronprinsessan Victoria. Varför tiger media?

Ormtungan framme?

2010-06-17T20:13:00.003+02:00

När sydamerikaner förklarar en vunnen match med att Gud stått på deras sida är det såklart frestande att tänka att de är helt uppriktiga. Men egentligen behöver det ju inte vara så. Att de är uppriktiga alltså (Gud står väl på allas sida om han finns?).

För när svenskar och andra européer blir intervjuade efter matcher säger de ju bara tomma ord om ingenting. Mediacoachningen lyser starkt igenom. Ni vet när Henke säger att "naej, jag missar straffen va - ibland så går den ut och ibland så går den in, så är det i fotboll" tar han sig ju bara pliktskyldigt igenom intervjun utan att trampa på vare sig sina egna eller någon annans tår. Han blir liksom inte personlig, visar inga starka känslor.

Vad är det, egentligen, som säger att den hårfagre sydamerikanen inte är ateist och black metal-fan (det finns stor metalpublik i Sydamerika) och bara använder Gud som en sydamerikansk variant av "Naej".

Livet efter karriären

2010-06-17T10:19:00.004+02:00

Det har pratats en del om utbildning under matcherna, senast igår om den schweiziska mittfältaren Gokhan Inlers räcka universitetskurser.

När VM spelades i Mexiko 1986 var jag nio år. Min stora idol var Lothar Matthäus, Maradona var en fuskare och coolast av alla var Brasiliens Socrates. Hans namn lät så slutgiltigt, hans skägg var en norsk fiskares och han tog ingen sats när han sköt straff.

När vi spelade Aroscupen i Västerås det året la jag naturligtvis en Socrates-straff. Det var semifinal och bollen seglade i slow motion stolpe in. I finalen mötte vi Norwich City.

Socrates var inte bara jordens coolaste fotbollsspelare. Han var också utbildad läkare och doktor i motsvarande teoretisk filosofi med inriktning på det tidiga 1900-talets fenomenologi. Hur fulländat är inte det?

Fram till 80-talet var det vanligt att fotbollsspelare utbildade sig parallellt med karriären. Några sena exempel är Torbjörn Nilsson – Sveriges kanske talangfullaste spelare nånsin – som yrkesutbildade sig till kock, och landslagskompisen Robert Prytz som var färdig elmontör lagom till karriärens slut.

Jag och Ribban har ofta spekulerat i fotbollsspelares eventuella yrkesval – ja, om de inte varit professionella fotbollsmiljonärer. Mycket har varit fördomsfulla spekulationer utifrån spelarnas utseenden. Ett typiskt exempel är Peter Crouch som med största sannolikhet skulle vara parkskötare i en förort till typ Birmingham, om det inte var för hans längd och talang att nicka.

Så, i natt spenderade jag en dryg timma på att surfa VM-spelare och education. Det visade sig vara ganska lätt att hitta mer eller mindre osannolika berättelser. Här är topp fem:

1. Miroslav Klose
Miroslav Klose var en mönsterelev under hela grundskolan. Eftersom han utvecklades sent som spelare var inte alls självklart att välja fotbollen. Han började till och med läsa juridik och psykologi på universitetet i Frankfurt innan fotbollskarriären tog för mycket tid. På senare år, han är 31 nu, har han läst litteraturvetenskap i München och recenserar sen i höstas skönlitteratur i tågmagasinet New Munich Magazine.

I en intervju i samma magasin berättar han att han själv skriver prosadikter och att hans favoritförfattare är den storsäljande kritikerfavoriten japanen Haruki Murakami.

2. Patrick Evra
Frankrikes lagkaptens rakryggade pondus förpliktigar. Ingen kan anklagas för att gissa honom som diplomatson. Men riktigt så ”ädel” bakgrund har han inte. Patricks föräldrar driver ett café i födelsestaden Metz och varje sommar arbetar han där under några veckor. För två år sen tog han examen i företagsekonomi. I samband med det berättade han på Mancherster Uniteds hemsida att han planerade att öppna ett café i Manchester, med ett koncept inspirerat av hans föräldrars café.

Kanske skulle det sen kunna utvecklas till en franskinspirerad cafékedja i England, hoppades han.

3. Andrés Iniesta
I Katalonien är Andrés Iniesta den i särklass populäraste Barcelona-spelaren. Kanske har ni som jag undrat varför. En del av svaret kan ligga i hans utbildning. Ni har säkert hört talas om Barcelonas ungdomsakademi som spottar ur sig talanger som Messi, Xavi, Fabregas, Puyol, Pique och Iniesta. Alla de här spelarna har påbörjat högskoleutbildningar, det är nämligen ett krav under åren på akademin att plugga stenhårt vid sidan av fotbollen. En motsvarande gymnasieutbildning är ett måste, och högskolestudier ger högre lön. Den ende av de nämnda spelare som fullföljt sina högskolestudier är Iniesta. Hans examen? Molekylärbiologi, med inriktning på genetik.

Och han är bara 26 år, imponerande!

4. Fabio Capello
Fabio Capello är ingen VM-spelare, men kanske är det ändå han som är Englands viktigaste schackpjäs. Det du inte visste var att han har papper på sin kliniska skicklighet. Han är uppvuxen i en stor familj där männen varit läkare i tre generationer. Och i logikens namn utbildade hans sig före och under sin framgångsrika fotbollskarriär – han vann VM med Italien 1982 – till kirurg. Han har till och med varit verksam några år vid det stora sjukhuset i Genua.

Att han har sett människor dö känns helt logiskt, när man tänker på det.

5. Peter Crouch
Som sagt, vi trodde att Peter Crouch hade en parkskötare inom sig. Hur fel har man inte ibland. 29-åriga Crouch har på distans snart pluggat sig till en dubbelexamen. Först läste han till religionslärare på grundskolenivå. Där vaknade intresset för de stora frågorna! De senaste fem åren har han läst psykologik och religionspsykologi. Ett och ett halvt års studier till och han kan plocka ut sin examen som skrynklare. Frågan är bara vem som vågar öppna sitt hjärta för honom, han ser ju ut som en parkskötare.

Jag menar, det är viktigt att tänka positivt, men inte under vilka omständigheter som helst…

VM 2018

2010-06-17T08:42:00.002+02:00

Jag tror att man i framtiden kommer att kunna välja mellan olika kommentatorer. Ungefär på samma sätt som det går att välja Lill-Babs röst till sin GPS.

Det kommer att vara fantastiskt. Tänk bara vilka malplacerade duetter som SVT på statligt manér skulle kunna krysta fram:

De ungdomliga:
Fredrik och Filip (de kommer att vara ungdomliga i framtiden också)

För fotbollsnördarna:
Sladjan och Rasmus Elm

För de som bara kollar fotboll under VM:
Paolo Roberto och Alexandra Pascolidou

Det alternativa:
Peter Siepen och Tilde Fröling

Musikalternativet:
Mauro Scocco och Markus Krunegård

Osv i all oändlighet

Samtidigt i Borlänge...

2010-06-16T21:10:00.002+02:00

...vinner Brage mot Syrianska med 2-1. FRAMÅT, FRAMÅT - IKB!

Sport-Anders debut: Lasse Eriksson skulle gift sig med Victoria Silvstedt

2010-06-16T13:55:00.007+02:00

Alla är olika. Det är liksom den stora grundförutsättningen.

Tidigare har vi läst om Matchenimatchen-favoriten Glenn Hysén. Hur han var tvungen att gå på Arbetsförmedlingen. Detta trots han spelat i såväl Italien som i England. Tomas Brolin som var större än Zlatan spelade in 10 miljoner kronor under hela sin karriär. Kaffepengar för en sådan som Per Nilsson (tyska ligan och Hoffenheim). Brytningen kom någon gång efter USA-VM. Anledningarna var bland annat Bosman och att regeln om att max tre utlänningar per lag hävdes.
Kontentan är hur som att Per Nilsson aldrig behöver gå på arbetsförmedlingen.

Ett exempel på hur fel, eller kanske hur rätt det kan gå går att hämta från Sveriges 94-lag. Både Lasse Eriksson och Magnus Hedman var med i den svenska truppen som reservmålvakter. Lasse var den ständiga andremålvakten bakom Ravelli. Hans karriär började lacka mot sitt slut under VM. Hedman var up and coming. Riktigt färsk i laget. Under VM delade han bland annat rum med en annan nykomling, Jesper Blomqvist. Efter en vecka fick de två nog och frågade landslagets alltiallo om det var ok att de två fick ett varsitt täcke, det befintliga räckte inte till.

Lasse Erikssons karriär peekade när han spelade i Belgien (Charleroi 95-96) och Portugal (Porto 96-98) strax innan sekelskiftet. Trots proffskontraktet har Lasse varit tvungen att leta sig ett jobb efter karriären. Större delen av tiden har han varit sportchef i Hammarby. När stockholmsklubben fick dålig ekonomi lämnade Lasse till förmån för en tjänst som målvaktstränare för landslaget.

Att googla Lasse Eriksson är föga mer intressant än att googla sig själv (även om Lasse Eriksson är namne med en halvrolig komiker). Någon träff här och där men inte något Jonathan Johansson-rassel. Det går att få reda på att Lasse är med i en klubb som är förtjusta i en karaktär i Beck-filmerna. Det är han som är granne till Beck och vill bjuda på stänkare. Filmklubben träffas en gång om året och tittar på ett egenkomponerat klipp där de fört ihop alla grannens framträdanden. Lasse är gift med Anna, har tre barn: Filippa, Ellen och Nelly. Familjen bor i Saltsjö-Bo. Den forne landslagsmålvakten beskriver sig själv som positiv, rak och ärlig (alla tre betyder väl ungefär samma sak). Han är rädd för råttor och mest stolt över sin karriär.
Ja, ni förstår själva. Det verkar vara ett ganska normalt liv där ute i Saltsjö-Bo. Inga konstigheter. Lasse trivdes med tränaren Tommy Svensson, beundrar hur han skapade en vi-känsla. Och det är kanske en nog så god beskrivning över generationen som fanns innan fotbollsspelare blev välbetalda.

Magnus Hedman å andra sidan var den som till sist petade Ravelli från målvaktsposten i landslaget. Hedman var aktiv fram till för bara något år sedan (2006). Under åren hann han spela i Coventry, Celtic och Ancona. Han gjorde också ett kortare inhopp i Chelsea häromåret (fick en miljon i månaden) som fjärdemålvakt. Även efter karriären får Hedmans liv den bästa av människor att bli avundsjuk. Det är rock and roll hela vägen från Stureplan till Båstad.

Huruvida Magnus Hedman var en bättre målvakt än Lasse Eriksson tänker jag inte spekulera i.

Men även om Magnus Hedman i dag sägs ha gått i konkurs så gissar jag att han aldrig behöver ta ett jobb om han inte vill? Magnus Hedman har hunnit gifta sig med en av Sveriges då hetaste brudar – Magdalena Graaf. De har skiljt sig, gift sig igen och har nu slutligen lämnat varandra. Magnus har trots fram och tillbaka relationen med Magdalena hunnit avverka kändisbrudar som Denise Lopez och Linda Bengtzing. Han har dessutom blivit åtalad för doping eller narkotikabrott och varit med i någon sorts förening som är emot sådant (och givetvis fått sparken därifrån). Den forne landslagsmålvakten har under tiden också hunnit med att jobba som expertkommentator på TV4.

En av dem blev alltså en allmän person, idol och rikskändis medan den andra knegar. Vad är skillnaden?

Kanske är det så enkelt att Hedman har mer karisma/star quality än vad Eriksson har? De båda växte upp i stockholmsförorter, hade förkärlek för smutsiga knän och såriga armbågar. Vägen, har sedan skilt sig väsentligt. Kanske är det slumpen, kanske är pengarna en del av det? Klart är i alla fall att ingen av dem förmodligen vill byta liv med Andreas Isaksson. Mest kanske för att han är så otroligt dålig med fötterna?

/Sport-Anders

En passning till Staffan

2010-06-16T12:21:00.002+02:00

Språkpolisen tittar fram igen. Är det någon som vet exakt när det slutade heta passning och började heta passet? Jag syftar alltså på när spelare A spelar bollen till spelare B. Slår han då en pass(ning) eller ett pass? Om man frågar Staffan Lindeborg torde svaret bli det senare. Men han har väl inte alltid sagt det?

För rent språkligt är det väl fel? Ett pass syftar ju i vanliga fall på en specifik tidsrymd ämnad för t ex arbete eller jakt. Medan en passning direkt och bildligt handlar om att bolla över till någon.

Jag gissar på att det kommer från hockeykommentatorer som börjat säga passet för att det går snabbare att säga. Hockey är som bekant snabbt och man vill kanske vinna tid och effektiviserar således språket. Bland fotbollskommentatorer handlar det nog mer om en språklig fluga. En dum sådan.

Går man vidare efter denna logik borde man ju börja säga "tacklet" istället för tacklingen.

"Precis när Ronaldo ska slå passet kommer tacklet. Synd bara att Ronaldo ska filma hela tiden. Här ser vi en repris på filmet".

Storleken på manliga östasiaters kön

2010-06-16T11:05:00.002+02:00

I matchen mellan Elfenbenskusten och Portugal i går sa kommentatorn Jesper Hussfelt citat: ”västafrikaner är fysiskt starkast på jorden”.
Det är ungefär som att säga att nordeuropeiska kvinnor har längst ben på jorden. Eller att östasiatiska män har kortast kön på jorden.

Sakligt är sakligt, och väsentligt är väsentligt.

Ställ

2010-06-15T17:28:00.004+02:00

Hög tid att vi säger något om dräkterna, fast vi ännu inte sett alla lag spela. Här är topp tre:

1. Frankrikes vita bortaställ.
Alltid bra med helvitt. Basebollrandigt är alldeles för ovanligt - det är ju så subtilt snyggt! Tajta och bra. Snygga ränder. En Adidas-klassiker!

2. USA:s mörkblå bortaställ.
Nike har ovanligt sobra dräkter i år. Ofta snudd på tråkiga, trots att jag brukar förespråka enklare dräkter. Här har man dock lagt ett rött färgfält diagonalt över bröstet. Även hemmastället är bra. Dock helvitt, men ändå ihopsytt enligt samma diagonala mönster.

3. Englands samtliga ställ.
Inga krusiduller. Klassisk krage. Englands dräkter är som vanligt tidlösa och fantastiska.

Bubblare är Paraguay, vars ställ sätter fingret på varför Adidas alltid är nummer ett när de får till det. Bjärta färger i snygga kontraster, balanserat mot vitt. Ett särskilt plus för de randiga strumporna.

Årets besvikelse så här långt är Tyskland. Dräkterna är inte fula, men de är alldeles för svartvita. Man har helt slarvat bort möjligheten att låta ett svart-rött-guld-fält lysa mot vit bakgrund. Har aldrig sett Tyskland i så anonyma ställ. Skäms.

En blogg att följa

2010-06-15T14:51:00.002+02:00

VM-bloggtips: "Rytmen i blodet" samlar rasistiska grodor från journalister/kommentatorer under fotbolls-VM. En blogg helt i vår smak!

http://rytmeniblodet.tumblr.com/

Daniele De Rossi och Dimitar Berbatov

2010-06-15T10:16:00.008+02:00

Det finns två saker som gör att man inte kan annat än att älska en fotbollsspelare: helskägg och cigaretter.

För hundra år sen såg jag min första och senaste match i Serie-A. Roma vann mot Cantania med 6-0 och De Rossi spelade fram till fem av målen. Sen dess har jag inte missat en enda match med laget.

Hur lycklig är jag inte nu när han skaffat helskägg.

Och ännu bättre är att första målskytten för i Italien i VM – alltså De Rossi – får en pingvin uppkallad efter sig på ett zoo i Rom. Jag som älskar pingviner!

Daniele, 27 år

Och så är det det här med Berbatov. Jag har alltid gillat att han inte jobbar hem. Inte bryr sig om laget förlorar. Knappt bryr sig när han själv gör mål. Nu finns det en anledning till att älska bulgaren. Så fort Sir Alex vänder ryggen till kedjeröker han cigaretter. John Silver.

Förstår ni hur coolt det är?

Dimitar, 29 år

Fotboll är som konst, som bekant.

2010-06-14T22:38:00.004+02:00

Marcus Birro är en svensk författare som håller på Italien. Det passar honom bra: precis som Italien fotbollslandslag är han pretantiös, poetiskt elegant och ibland lite småtjurig. Det föranleder en fundering på vilka andra svenska författare som går att koppla ihop med VM-lag, oavsett om de själva upptäckt det ännu eller inte. Här är några förslag:

Jan Guillou - självgod, ofta överskattad men med många fans: England.

Torgny Lindgren - traditionalist, noggrann, lätt melankolisk: Frankrike.

Apropå att ha långt hår och vara back

2010-06-14T18:33:00.001+02:00

Yuji Nakazawa är en av Japans populäraste spelare. Han är mittback och har i förhållande till de flesta andra japaner ett väldigt långt hår. På grund av sin frisyr kallas han ”bombaren”. Exakt varför har jag inte lyckats ta reda på, men det är väldigt roligt.

Capello: Shof, shof, shof...

2010-06-14T06:19:00.002+02:00

De flesta känner igen känslan: Ibland blir man så arg så man inte vet var man ska ta vägen. Det blir Capello här, och arg blev han också ofta under England-USA.

Frälsta avbytare

2010-06-13T15:34:00.005+02:00

I princip varje VM-spelare som byts in eller ut är typ frälst. Det är svårt att tolka det på annat sätt med tanke på alla korstecken och sträckta händer upp mot skyarna.

Dagens fråga: Är spelare på gränsen till startelvan mer religiösa än de som är säkra på sin plats i laget?

Sport-Anders

2010-06-13T11:23:00.003+02:00

Vi på Matchen i matchen är vår egen ö. Vi är nöjda med det, och vill egentligen inte rekrytera nya bloggare. Men vi kommer göra ett undantag. Mest för att Sport-Anders har tjatat så länge får han vara med. Jag ska berätta lite om honom.

* Första gången jag träffade honom bar han en Maradona-tröja och pratade orimligt länge och engagerat med sin mamma på telefon.

* Liksom karaktären Kramer i serien Seinfeld får Sport-Anders minst en storslagen idé om dagen. Nio av tio idéer faller på planeringsstadiet, mest för att vi - hans vänner - kommer med små invändnigar: "Det är ju olagligt", "jag har redan ett jobb", "ok - men då får DU ta flygcertifikat först".

* Han spelar fotboll, är snygg på ett väldigt maskulint sätt och lyssnar på ganska bra musik.

* Han är impulsiv. En gång visade jag honom en snygg vintage-fåtölj som jag nyss hade köpt. En månad senare fick han skäll av sin sambo, som tyckte det var för mycket med TRE konstiga fåtöljer i velour.

* Hans hjärta är av rent guld.

Han är väldigt nervös för sin medverkan här. Han inser väl att han har mycket att bevisa. Så skriv gärna uppmuntrande kommentarer till hans inlägg. Det skulle han uppskatta.

Så fixar försvarsspelare från södra Sydamerika tjejer i plural

2010-06-12T23:58:00.005+02:00

Fotbollsspelare tycker om tjejer. Och då menar jag tjejer i plural. Man börjar spela fotboll ungefär av samma anledning som man startar ett band helt enkelt.

Runt om i världen är det ett säkert kort att vara forward och göra mål. Alla tjejer gillar en forward som gör mål. Mittfältare, försvarare och målvakter behöver inte göra sig besväret. Här har vi alltså den egentliga orsaken att alla fotbollsspelare vill spela forward. De som säger något annat ljuger!

Men på en kontinent, eller rättare sagt på en del av en kontinent, så har försvararna hittat en lösning. I södra Sydamerika väljer och vrakar inte minst ytterbackar bland erbjudandena på krogen efter matchen. Hur har de lyckats med det här?

Frisyren så klart. I södra Sydamerika frodas en tradition att låta håret växa sig oemotståndligt. I södra Sydamerika har backarna trängt sig igenom bruset av mål och målgester genom att helt enkelt bära olika versioner av den världsberömda portugisiska playboyfrisyren. Genialiskt!

I årets VM-turnering får som vanligt Argentinas, Chiles, Paraguays och Uruguays försvarare sina anfallare att blekna i det bländande ljuset av hårsvall. Vem är Messi jämfört med vänsterbacken Gabriel Heinze, vem är Forlan jämfört med mittstopparen Diego Lugano?

Se och låt växa!

Apropå "Nånstans kan jag känna att"

2010-06-10T16:16:00.004+02:00

Det finns något djupt sympatiskt med att en person tydligt uttrycker sin osäkerhet. Det beror naturligtvis på att det inte går att vara säker på något, särskilt inte på huruvida Rufus och Martha når fram till mig eller inte.

Aj, aj, aj tänker du nu, han säger ju emot sig själv – man kan inte vara säker på att man inte kan vara säker.

Och just exakt så är det ju så klart. Och hur viktigt är det inte då att utrycka sin osäkerhet? Det går att göra till exempel genom att säga ”jag känner nånstans att…”. Kanske inte så vackert, men mycket funktionellt. Ja, eller: ”jag tror att jag känner nånstans”. Eller ännu vassare: ”jag tror att jag tror att jag känner nånstans”.

Alltså Ribban. Ju tommare på anspråk en person är, desto mer sympatisk. Tror jag att jag tror att jag känner nånstans.

Men jag har säkert fel.

Stor intervju: Glenn om fotbolls-VM

2010-06-07T08:31:00.002+02:00

För två år sedan gjorde ”Matchen i matchen” en intervju med Glenn Hysén om hans syn på allt ifrån Liverpool FC till haschrökning. Inlägget är sannolikt vårt mest uppskattade hittills och många har efterfrågat en uppföljningsintervju.

Och eftersom allt vi gör handlar om att göra era dagar lyckligare: well, here it is!

Till att börja med, vad tror du om VM, vilka lag möts i finalen och vilket lag vinner?

– Alltså, jag tror detta är Englands chans. De har Terry längst bak, Gerrard på mitten och Rooney längst fram i sitt livs form. Dessutom kan de kasta in Crouch på slutet och dra ner Rooney som släpande, helt perfekt om man vill byta matchbild.

– I finalen tror jag det blir Tyskland. Tyskland har ett av VM:s bästa försvar. Ärligt talat tror jag det blir försvarsspelet som avgör i år. Och det är här England kommer ha nytta av Capello.

Är det några särskilda spelare vi ska hålla ögonen på?

– Ja, jag är väldigt spänd på hur Drogba kommer att klara den galna pressen, från hemlandet och inte minst sig själv. Gör han det bra kan han och Elfenbenskusten bli livsfarliga.

– Kanske är det också Messis chans att ta det sista steget. Men jag tvivlar. Argentinas spel är inte optimalt för en kreativ spelare som han, tvärt om mot vad man kan tro med Maradona som coach.

– Men Maradona är Maradona, han är ju en vinnare. Man måste respektera en sån kille, även om han är galen. Jag minns en välgörenhetsmatch på Wembley, jag har aldrig blivit lurad så i hela min karriär. Jag svär, jag var uppe på läktaren och köpte fish and chips.

Hur kommer du att följa VM?

– Vi är ett gäng goa gubbar som tittar ihop, ofta hemma hos mig. Vi börjar tidigt, tar några pilsner, tjötar. Helena brukar också vara med.

– Sen är jag faktiskt inbjuden till semifinal och final. Det är norrmännen som fixat det, de är helt fenomenala på såna saker.

Norrmännen. Menar du TV-kanalen du ska kommentera Champions League för?

– Exakt. Jag älskar Norge, med 17 maj och Holmenkollen och sånt. De är helt galna och det gillar jag. Att bjuda på sig själv är viktigt och det kan verkligen norrmännen.

– Allt med Norge är bra förutom att allt är så dyrt! Jag menar, en stor stark kostar 80 spänn. Fan, med såna priser måste man vara en oljeshejk för att ha råd med en helkväll. Istället får man väl hålla sig till minibaren på hotellrummet. Strömberg (Glenn Strömberg) visade en gång hur man kan byta ut spriten mot vattenflaskor i glas, en Ramlösa till exempel. På så sätt slipper man betala. Han är inte dum Strömberg!

Kommer vi i Sverige att kunna se de Champions League-matcher du kommenterar?

– Alltså, med iPhone och internet och nu med iPad hittar man alltid ett sätt. Men jag vill absolut inte uppmuntra nån att göra nåt illegalt. Man måste respektera äganderätt. Hur skulle samhället annars se ut? ”Hej, det där är min Volvo!”, eller ”hej, det där är min villa”. Det fattar väl vem som helst att det inte funkar. Det kommer bara sluta med anarki och gatulopp och såna grejer. Kolla bara vad som hände här på gatorna i Göteborg. Blev det bättre av det? Skulle inte tro det.

Vad har du för favoritminnen från VM, som spelare och som åskådare?

– Ja, du kanske tänker på vad jag sa när vi kom hem från Italien*. Allvarligt talat var Italien-VM stort, kanske det största jag upplevt som spelare. Jag menar, hur många får spela ett VM? Jag säger så här: vi skulle lika gärna ha kunnat vinna de där matcherna, det är vad jag tror. Det hade varit en dröm. Nu får jag väl hoppas på Tobbe (skratt).

– Som åskådare var självklart -94 speciellt. Det sägs att alla vet var de befann sig när andra flygplanet kraschade in i World Trade Center. Jag hävdar att alla svenskar vet var det befann sig när Sverige vann mot Rumänien. Jag och Helena var i en bar på ett casino i Las Vegas. Fan vad man mådde då!

Och just nu, vad önskar du dig av sommaren?

– Ja, förutom att vädret gärna får fortsätta vara gött kräver jag inte så mycket. Familj, vänner och några pilsner i solen är allt jag behöver. Jag har ett motto: ”man ska njuta av livet medan man kan”. Jag försöker leva som jag lär.

* Här syftar Glenn på vad han sa när landslaget efter tre raka förluster åkte ur Italien-VM 1990: ”Det här är fan kuken, jävlar vad jag skall bli full på midsommar!”.

Nånstans kan jag känna att

2010-06-04T19:53:00.004+02:00

Jag är inte bara dagisfröken, indiehjälte och småbarnspappa. Jag är språkpolis också.

Är det bara jag som tycker att vi en gång för alla borde begrava frasen "nånstans kan jag känna att..."? Har allt mer kommit att tänka på att vår generation (vi runt trettio) ofta uttrycker oss i för luddiga ordalag. Någonstans kan jag känna att Rufus och Martha inte riktigt når fram till mig. Typ. Säg, för djävulen, som det är någon gång! Jag gillar inte Rufus och Martha. Jag tycker deras musik är tramsig.

Detta går särskilt ut till dig, Heltne. Du är svensk mästare i nånstans. Nästa gång du nånstans kan känna något kommer jag fråga varnånstans.

I grund och botten handlar det nog dock mest om mig själv. Anar väl min egen medverkan i allt nånstans-nonsens och blir irriterad, omedvetet, på mig själv. Vi måste bli vuxna nu, det är väl det. Istället för att sitta och tycka massa saker nånstans, borde det bli verkstad. Vid det här laget borde vi liksom veta vilka vi är. Nånstans.

Apropå fotbollens metafysik

2010-06-04T10:35:00.002+02:00

Diego Armando Maradona. Efter 1.28 börjar det blir riktigt hett. Och sen tar det aldrig slut...

Fotbollens metafysik

2010-06-03T10:20:00.006+02:00

Jag har länge försökt förstå vad begreppet metafysik betyder. Egentligen. När man talar om "någots" metafysik glider man ofta in på att det är ett slags grundläggande natur i detta "något", som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, bortom det fysiska. Men vad är egentligen en grundläggande natur? Och om det finns något bortom det fysiska, är inte också det fysiskt? Inte så få vetenskapsfilosofer hävdar det. Att allt existerar fysiskt, även det som kallas själ.

Så plötsligt häromdagen läste jag något som fick allt att klarna. I stilen: metafysiken är det slags tänkande som tänker varat utifrån det varande och därmed aldrig når varats eget väsen. Ja, det kanske inte är en så revolutionerande idé, men det öppnar för vilda spekulationer och det gillar vi här på ”Matchen i matchen”.

Följaktligen frågar jag mig vad som är fotbollens metafysik? Och mitt svar, tänkt (metafysiskt tänkt) precis innan jag somnade i går, är tre exempel kopplade till stundande fotbolls-VM.

1. Samuel Eto’o överväger att tacka nej till VM eftersom Roger Milla, en magdansande övre medelålders landsman från Kamerun, tycker att Eto’o inte har spelat lika bra i landslaget som i Barcelona.

2. Diego Armando Maradona petar Esteban Matías Cambiasso, ”yxmördaren från Patagonien”, på grund av yxmördarens sexuella läggning.

3. Samme Esteban Matías Cambiasso är född 1980, samma år som Rickard Järverling.

Ok, kanske några undrar här någonstans: vad är poängen? Jo, poängen är att fotbollen är som konst, är som din själ, är som Glenn, är som Gud: obegriplig.

Och det, som om ni inte visste det, är fotbollens natur. Nu går vi och tar några kalla pilsner och odlar våra trädgårdar i väntan på att varats väsen inte kommer att uppenbaras.

Nollan, tonåringen och det missförstådda geniet

2010-06-01T20:35:00.003+02:00

SvD har idag i sin nätupplaga presenterat ett briljant stycke valbevakning. De har låtit Göran Hägglund, Lars Ohly och Jan Björklund göra varsin Spotify-spellista med sina respektive favoritlåtar. Som bäddat för matchen-i-matchen-humor! Också ett exempel på skenbart ytlig valbevakning. Med det menar jag att det kan framstå som endast en rolig grej, när det i själva verket förmodligen är det bästa underlaget som kommer ges för att man ska kunna göra sig en bedömning av vilka dessa herrar, egentligen, är.

Slutbabblat. Här följer utfallet:

Jan Björklund gillar ABBA, Idol-Anna och Sven-Ingvars. Detta sett vid sidan av Björklunds populistiska skolpolitik - som helt viker undan från de verkliga nyckelfrågorna - kan endast en slutsats dras. Karln är en nolla. Som jag trodde. Eller visste, förresten.

Lars Ohly gillar Green Day, Nirvana och Glasvegas. Kombinerat med hans vurm för kommunistbegreppet och hans rövarhistorier om hur han spelat fotboll med Nacka Skoglund blir sanningen mer och mer tydlig. Ohly är den eviga tonåringen. Helst av allt vill han vara 19, gå på Hultsfred, supa sig full, lyssna på punk, citera Marx och knulla i tält. Kan denna aproach vara fabricerad? Kanske till viss del. Men Nirvana och fotbollslögnen skulle i så fall vara för långsökta drag. Säkert är att mitt förtroende för Ohly sjunker i och med spellistan - trots att musiken inte är dålig.

Skrälldags.

Göran Hägglund inleder sin spellista med en av mina favoritlåtar genom alla tider. (The angels wanna wear my) Red shoes. Elvis Costello. Från debutalbumet My aim is true. Helt ofantligt otippat!! Vidare väljer han Heroes av Bowie, Spanish bombs av The Clash och New York Shuffle av Graham Parker. Karln har som vi ser helt glimrande musiksmak! Och som att ovanstående inte vore nog smyger han även in Costellos vidunderligt kaxiga Watching the detectives. Jag har aldrig gillat KD. Jag har tyckt Hägglund varit töntig. Men nu. Jag bara gapar. Jag kanske borde lyssna mer till honom. Han kanske har förstått något som jag inte har förstått. Världen är vriden. Jag vet varken ut eller in.

Varför Svensson går före Källström

2009-12-15T21:33:00.001+01:00

Inga kommentarer i övrigt...

Pär Zetterberg?

2009-05-20T08:43:00.002+02:00

En ny profil har dykt upp på kommentatorshimlen. (Även om han de senaste sändningarna tycka ha försvunnit igen...) Pär Zetterberg expertkommentaterar i fotbollskväll. Det är något man skulle behöva samtala om över en öl på Baren-Baren; jag får liksom inget tydligt grepp om honom.

Dotshop R.I.P.

2009-05-07T16:48:00.003+02:00

Igår var vi några vänner som samlades och såg Chelsea-Barcelona. En bit in i andra halvlek frågar en av vännerna vad församlingen anser om att dotshop har gått i konkurs och rear ut sitt sortiment. Karin, enda kvinnan i församlingen, replikerar snabbt: Va!? Har de gått i konkurs? Fy vad sorgligt, de som var så himla bra! Jag blir rörd av hennes reaktion. Dotshop har under lång tid varit sveriges kanske trägnaste leverantör av kvalitativ och intressant musik på skiva. Många spännande musikakter kommer misslyckas med att nå sina potentiella lyssnare nu när dotshop inte finns. Det är tragiskt. När församlingen börjar samtala kring eländet kommer det dock fram att Karin hört fel. Hon trodde att vi pratade om klädkedjan Top Shop. Hemska tanke.

Inåt, bakåt

2009-03-16T16:43:00.003+01:00

Vi har tidigare roat oss med att kartlägga fotbollsspelares (brist på) filmsmak. Det tycker vi är roligt! Enligt en artikel i SvD härom dagen skrattar vi människor gärna åt sådant som får oss att känna oss smartare än andra, vilket detta är ett exempel på. Anders Svenssons favoritfilm är Nyckeln till frihet. Humor.

Vad som dock är intressant är att man kan hitta en lika stor brist på musiksmak som på filmsmak hos fotbollsspelare, men att detta inte är lika roligt. Detta insåg jag när jag läste en lång intervju med Viktor Elm, i vilken han deklarerar att han lyssnar på U2, The Ark, Keane och dylik skåpmat. Här bekräftar Elm mina fördomar om att exakt alla fotbollskillar gillar denna typ av band; band som är skenbart alternativa, skenbart intressanta. I verkligheten är dessa band dock, naturligtvis, helt meningslösa. Andra exempel på band i samma kategori är Oasis, Travis, The Verve, Coldplay, etc, etc.

Vad är det då som gör att detta inte är roligt? Varför skrattar vi inte? Jo, naturligtvis för att det är så förutsägbart och "safe". Vi vet att fotbollskillarna gillar det här och överraskningsmomentet uteblir. Det är safe för att banden är meningslösa utan att vara direkt dåliga. För att vi skulle kunna skratta åt fotbollsspelarnas dåliga musiksmak skulle det krävas att de gillade Sonic Dream Collective eller Chicago, men det gör de tyvärr inte.

Jag och Heltne har dock kommit på en utväg. Vi har vänt på det hela, och börjat roa oss med att låtsas att vissa fotbollsspelare har otroligt bra musiksmak. Vips så blir det roligt! Jag brukar tänka att Puyol gillar skränig amerikans lo fi-rock a' la Guided by Voices. Och att Flamini har alla New Order-singlar. Tevez är en grym stonerrocktrummis.

Eller än mer extremt. Tomas Brolin ska producera nästa Fleet Foxes-skiva. Chippen har nyligen sjungit in en duett med Bon Iver. Johan Elmander har regisserat alla The Knife-videos.

Italien

2009-01-12T16:12:00.002+01:00

Såg ni tidningsartikeln om den italienska manliga prostituerade som hävdar att han har flera Serie-A-spelare som torskar? Detta uttalande har väckt stor uppmärksamhet och man debatterar på olika sätt. Man debatterar exempelvis kring huruvida det över huvud taget är möjligt att tuffa fotbollskillar kan vara bögar. Italiens förbundskapten tror inte det. Flera spelare har uttalat sig kring hur hemskt det måste kännas för homosexuella fotbollsspelare att tvingas leva dubbelliv. Men ingen tror på en ljusning. Det är helt enkelt otänkbart att komma ut inom toppfotbollen.

Jag kommer att tänka på Laziospelaren Di Canio - den totala motpolen till de eventuella bögarna. Di Canio är mannen som brukar hälsa sina fans med Hitlerhälsning. Detta är givetvis inte ok och han har både blivit bötfälld och avstängd. Men han fortsätter och är stolt.

Slutsatsen är att i Italien är det mindre kontroversiellt att komma ut som nazistisk än som homosexuell fotbollsspelare.

Henrik Rydström om Johan Heltne och Johan Heltne om Henrik Rydström

2008-12-02T10:26:00.002+01:00

Allt oftare måste man förhålla sig till Kalmarspelaren och ”mediaprofilen” Henrik Rydström. Det är inte enkelt. Eftersom det nästan alltid saknas hjärnceller i fotbollsspelares tankar och språk är det lätt att dras med när det finns några. Rydström kommer med största sannolikhet bli expertkommentator eller liknande och en del av vår vardag som vilken pundad Mjällby som helst. Men med skillnaden att det inte går att ha roligt åt hans språk. Det kommer bli skitjobbigt. En ovärderligt viktig del av att titta på fotboll är att kunna hacka på expertkommentatorernas språk.
I våras fick jag ett mail med en gammal recension på en skiva jag gjort. Recensionen var skriven av Henrik Rydström och är rakt igenom sann, möjligtvis lite väl positiv. Men det finns ett naket erigerat kön i ljuset: Rydström refererar till Kents Hagnesta Hill och Tomas Andersson Wijs Stjärnorna i oss och nöjer sig med det. Visserligen påminner det också om sanning, men jag är övertygad om att det här berättar något väsentligt om Rydström. På grund av att han spenderat så många timmar tillsammans med pojkar med stor brist på viktiga hjärnceller är Kent och Tomas Andersson Wij en referens för ”bra musik”. Det är inte sant. Inte Hagnesta Hill och Stjärnorna i oss i alla fall. Det är bara skenet av sanning. En förenklad platonsk skugga i grottan. Sannolikt betyder det här något positivt för oss i soffan: när Rydström sitter där med tidsenlig skuren kostym i den hårt belysta studion kommer det att finnas saker att hacka på. Och som sagt; det är nödvändigt för en bra tisdagskväll hemma hos Ribban.

Henrik Rydströms recension av ”Skisser av en vacker plats”.

”Jag är svag för det här. Melodiös och skör pop, sjungen på svenska och med ett vackert skivomslag. Mycket är vunnet redan där. Skisser av en vacker plats handlar om ett förhållande som inte höll och det är en slags bitterljuv känsla som råder, där ibland en underbart vacker trumpetslinga är det enda som hörs. Det låter som Kents lugna stunder på Hagnesta Hill, åtminstone i Snöängel och Stockholmskväll. Eller som Tomas Andersson Wij. En sak håller dock nere betyget; avsaknaden av några rejäla toppar, några låtar som sticker ut och bryter konformiteten.
Lyssna också på: Kent – Hagnesta Hill, Tomas Andersson Wij – Stjärnorna i oss.”

Juden

2008-12-01T15:26:00.005+01:00

I natt hade jag en högst besynnerlig dröm. Jag drömde att jag drev runt planlöst i en obestämd studentmiljö, när jag plötsligt kom in i ett pingisrum. Det osade högstadiet lång väg! Ni minns väl pingisrummen, där grabbgäng, snus, svett och sexuell frustration var huvudingredienserna? Exakt så var det. Det enda konstiga var att Mike Tyson var där. Och så fort jag äntrade rummet började han insistera på att han och jag skulle spela straff-pingis (kan även gå under namnet juden, särskilt på Jakobsgårdsskolan i Borlänge). Reglerna, berättade Mike, var att vi skulle spela match och om jag förlorade skulle han få vrida om pungen på mig. Givetvis blev jag livrädd, och även här är högstadieliknelsen klart aktuell, då jag försöker slingra mig ur det hela, utan att få minsta stöd av de andra närvarande. Mike fortsatte att hetsa mig och jag började nästan gråta. Till slut gick han fram till mig och tog ett grepp om nacken på mig. I några sekunder stod världen stilla, tills han släppte mig, glatt påhejad av det hormonstinna grabbgänget i rummet.

Då vaknade jag. Innan jag somnade om pussade jag lite på min älskling och log skadeglatt åt att Mike Tyson inte har någon älskling att pussas med. Han har liksom bränt sina skepp. Den jäveln.

Innan jag lämnar er för den här gången vill jag tipsa om en ny blogg som min käre bror har startat upp. Den heter Ett Drömblogg och handlar uteslutande om drömmar. Underbar läsning!

For the love of the game

2008-11-26T20:29:00.003+01:00

Närapå rörd till tårar läste jag till Offsides reportage om Michael Svensson till frukostfilen i morse. Här finns artikeln utlagd, med rubriken "The Killer." Det stora i sammanhanget är ju att det inte är glamorösa Milan eller ljuva Barcelona som Michael Svensson ÄLSKAR att spela fotboll i, utan i det skitiga Southampton.

Journalister é moralister

2008-11-23T03:14:00.004+01:00

Lördagskväll utan några planer förvandlades till en nostalgitripp genom TV-sportens VM-krönika 2006. Några iakttagelser:

• Det är underbart att höra Chris Härenstam. Han må vara en tönt, men han älskar verkligen fotboll!
• Krönikan avnjutes med fördel med med hörlurar för att soundtracket verkligen ska gå fram. Det känns ju lite vanskligt att uttala sig om såna här saker när man delar blogg med två musikaliska maestron, men jag vågar ändå credda musikpåläggen. De är riktiga stämningshöjare!
• Förlusten mot Tyskland är fortfarande mest Olof Mellbergs och lite Kim Källströms fel (men Mellberg har jag som bekant förlåtit efter sommarens EM).
• Nästan alla chanser går genom Zlatan i då han är på plan. Han var typ invalid men ligger bakom nästan allt.
• Italiens straff mot Australien är inget straff. Jag fattar inte att jag inte insett det tidigare. Tacklingen kommer ju i det tidigare skedet, sen ligger ju spelaren bara där och blir påsprungen.
• Henkes straff mot Tyskland är däremot straff – jag var mer osäker på det förra gången jag såg det – men själva straffen är sjukt irriterande. Det är som att han inte vill göra mål. Och sättet han snackar efteråt om den (”Det är klart det är aldrig kul att missa en straff, men det är inget jag kan göra åt det nu” [på släpig skånska]) förstärker ju det intrycket.
• Sist och viktigast: Fotbollsjournalister än såna moralister. Rickard Ekman inleder med att oja sig över hur Zinedines skalle är allt man minns från turneringen, och hela krönikan avslutas med att han säger ”Allt det vackra finns där men överskuggas av fyrbarnspappan Zinedine Zidane, som kunde ha slutat på topp men valde våldet.” Däremellan hinner Lindeborg kalla Holland-Portugal för ”mästerskapets tråkigaste match” på grund av alla varningar. Jag såg den matchen och jag älskade den och hoppades att den aldrig skulle ta slut för att det var så underhållande! Och jag vill inte framstå som någon våldsromantiker, men Zinedines skalle var ju förvisso grymt korkad, men hade utan tvivel episka kvaliteter.

Kärlek

2008-11-18T17:14:00.004+01:00

Jag har aldrig riktigt älskat Anders Svensson. Förrän igår.

Vi tar det från början. Svensson slår igenom i landslaget under Japan-Sydkorea-VM och är en decimeter från att ta Sverige till kvartsfinal med tidernas mål. Trots att han gör en mycket bra turnering kommer jag inte riktigt över stolpträffen. För med den visar Anders Svensson vad han skulle kunna vara; en ny Tern kanske? Eller en ny Brolin? En världsstjärna! Nu åker Sverige istället ur VM när det kunde bli ett nytt 94. Inte lätt att smälta för oss romantiker.

Men när det drar ihop sig till EM-kval kommande höst är jag förvissad om att han kommer kliva fram som den vi hoppas han ska bli. I det här läget tycker jag mycket om Anders Svensson. Jag är redo att älska honom. Och han gör bra ifrån sig. Men inte mer...

Vi ville ha gravlax - men fick korv med mos.

Sen vet ni hur det går. Svensson kommer tillbaka till allsvenskan efter att ha värmt bänk i England. Blir ifrågasatt av svenska folket, som föredrar Kim. Blir öppet ledsen för det. Gör reklam för Ellos. Petas ur startelvan under Tyskland-VM. Glenn Hysén säger att han alltid har förespråkat det här med Kim. Svensson har det kort sagt inte helt lätt och eftersom jag bara tycker mycket om honom och inte älskar honom vänder jag honom ryggen. Och många med mig.

Joelh, som är andlig ledare på denna blogg, har dock fått mig att värdera upp Anders Svensson efter de lite tunga åren. Han har fått mig att inse att det är poänglöst att fokusera på vad Svensson inte är - när man istället kan titta på vad han faktiskt är. Och vad är han då? Jo, han är en klok och hårt jobbande fotbollsspelare som i dagsläget faktiskt utgör landslagets ryggrad. Och detta har han åstadkommit i motvind. Det är värt mycket respekt. Jag är glad att jag har insett det. Men älskat honom har jag inte gjort förrän igår.

Igår var det fotbollsgala och en liten kamerasvepning gjorde att jag äntligen såg allt klart. Kameran svepte över Sköna Helena som applåderade sin världsstjärna för dennes tredje guldboll. Svepte vidare, förbi Chippen med sin lilla tutt-fia, och landar slutligen på Anders Svensson som sitter och applåderar ödmjukt tillsammans med en kvinna med helt vanligt utseende. Jag vet ärligt talat inte om det var Anders fru jag såg. Vet inte ens om Anders har sällskap. Men han skulle kunna vara gift med en tjej med ett alldagligt utseende. Och det är det som är nyckeln till att förstå hela vitsen med Anders Svensson. Så här ligger det till: När Ljungberg scorar reklamkontrakt med Armani syns Svensson i Elloskatalogen. När Zlatan är bäst i världen och köper Lamborgini tar Svensson cykeln till träningen i ett duggregnigt Borås. När Chippen och tutt-fia poserar halvnakna i Café hyr Svensson Nyckeln till frihet och käkar tacos.

Anders Svensson är en smekning på kinden i en kall och cynisk värld. Man måste bara älska honom för det.

Månstråle

2008-11-04T17:03:00.002+01:00

Ska härmed be att få delge en väldigt gubbig ståndpunkt: fan vad fåniga namn dagens föräldrar ger sina bebisar! Folk i min generation börjar ju få barn nu och dessutom jobbar jag med små barn - och det finns ingen hejd på namnen! Hörde om en flicka som döptes till Spira. Man blir ju nästan förbannad!

Till viss del är det väl så att det här med namn är något som går i cykler; Ester var populärt när farmor var liten, men totalt omodernt på åttiotalet när alla döptes till Camilla. Nu heter barnen Ester igen och Camilla lär väl bli poppis på 20-talet igen. Jo då, så är det nog. Men en faktor som jag tror gör vår tids barndöpande unikt är den i samhället tilltagande individualismen. Alla ska vara så jävla unika hela tiden. "Bara för att jag är så jävla speciellt ap-unik ska min bebis heta Korall-strimma", ungefär.

Var ska då detta resonemang landa? Jo, jag tänker att om ca 20-25 år kommer dagens bebisar spela i landslaget. Då lär det ju inte bli tal om Micke, Tobbe och Anders längre. Det kommer bli riktigt fåniga namn man ska tvingas svänga sig med. För att göra detta överskådligt för er kan vi låtsas att dagens landslags söner kommer utgöra ett framtida landslag. Då kommer det se ut så här:

Målvakt
Milton Isaksson

Backar
Melker Nilsson
Lance Mellberg
Ossian Hansson
Salvadore Edman

Mittfältare
Logan Wilhelmsson
Jimmy Källström
Vilgot Svensson
Kasper Linderoth

Forwards
Jordan Larsson
Maximilian Ibrahimovic

Jon Bon Jovi

2008-10-21T13:50:00.007+02:00

Ok, det här handlar inte om fotboll. Men jag måste bara få vädra detta någonstans:

Läste för några dagar sedan att någon tjomme i USA hävdar att han blivit bestulen på en låttext av ingen mindre än Bon Jovi. På förekommen anledning tänker han stämma Bon Jovi för detta. På beloppet 2880 miljarder kr. Tvåtusenåttahundraåttio miljarder kronor. 2 880 000 000 000:-

För 2880 miljarder kr kan man köpa 5760 miljarder Bugg. Vilket alltså innebär att tjommen, om han får igenom stämningen, skulle kunna bjuda alla människor i hela världen på tusen Bugg var.

Om vi tänker oss att alla människor i hela världen tog sina tusen Bugg vardera och träffades och placerade ut dem (oöppnade, givetvis) intill varandra så skulle Buggen täcka en yta av 3, 5 miljarder kvadratmeter (jag har räknat att varje Bugg täcker 6 kvadratcentimeter). Den siffran motsvarar 350 000 kvadratkilometer. Sveriges totala yta ligger på 449 964 kvadratkilometer, så grovt räknat skulle man kunna täcka hela Sverige om man räknar bort Lappland.

Föreställ er att man dirigerade människorna så att de lade Buggen i ett givet mönster. Alla gröna Bugg här, alla rosa där, etc.

Min slutsats är: Tänk vad kul det skulle se ut ovanifrån, när man till exempel flög över Sverige, att hela landet (Lappland borträknat) blev ett lustigt färgglatt mönster!

Alla i Göteborg heter Glenn

2008-10-01T12:07:00.003+02:00

Glenn är bra, men man kommer ändå att sakna Glenn. Glenn har stor pondus och en förmåga att på ett snyggt sätt dela med sig av sin gedigna fotbollskunskap. Den förmågan har Glenn aldrig haft. Dock är Glenn så intensivt förknippad med Champions League-fotbollen att det liksom gör ont i en att se honom kliva ner ett snäpp. Och ni vet ju hur rolig Glenn är! Som vi har skrattat åt Glenn... Glenn är också rolig - men han är liksom rolig på riktigt. Det är inte samma sak. Nå väl. Ska Glenn bort finns det inget bättre alternativ än Glenn. Glenn är bra. Men man kommer ändå att sakna Glenn.

Långt hår, skägg och tatueringar

2008-09-17T18:03:00.003+02:00

Vi har tidigare varit inne på det här med att man som barn favoriserade fotbollsspelare som såg tuffa ut. Det var till exempel självklart att man gillade Ruud Gullit. Han hade flätor och mustach. Punkt. Man hade också ett gott öga till Glenn Strömberg (långt hår och skägg = tufft). Jag pratade faktiskt med en italienare i somras som egentligen inte alls gillar fotboll, men som fortfarande med värme minns Strömberg - självklart på grund av utseendet.

Det är intressant att fundera över vilka fotbollsspelare man hade gillat om man var 10 år idag. Min tes är att tatueringar hade varit en nyckelfaktor. Tänk vilken mylla att dyka ner i för en tioåring! Zlatans arabiska bokstäver på armen skulle bli föremål för ny mytologi. Materazzis kåkfarararmar skulle ägnas långa diskussioner. Och Beckham ska vi inte ens tala om. Tioåringar av idag har mer att gotta sig åt än vad vi hade, den saken är klar.

Men den enda rimliga slutsatsen på det här resonemanget måste ändå bli att den ultimata tuffa fotbollsspelaren ska ha tatueringar och i övrigt se ut som Ruud Gullit eller Glenn Strömberg. Han finns tyvärr inte idag. Jag - undertecknad - har dock långt hår, skägg och tuffa tatueringar. Men jag suger på fotboll. Svårt, det här med perfektion.

Up Hull!

2008-09-15T14:00:00.002+02:00

Hull vann i helgen! Bara för att Heltne gillar Hull har jag också börjat smygheja på dem. Jag har aldrig sett dem spela, men det är väldigt tufft att de har tigermärken.

Tony Soprano, ex-flickvänner, Göran Persson och sexåringar

2008-09-13T16:07:00.004+02:00

Nu har vi spelat två kvalmatcher och de tre första halvlekarna var det mest deprimerande jag upplevt på länge. Jag kan inte hjälpa att jag sitter och, likt Tony Soprano, minns svunna tider. När Tony romantiskt minns de forna dagarnas ideal med familjen först och respekten för överordnade minns jag tider då Albanien var en aptitretare för Sverige och tider då vi, eh, kunde anfalla.

Jag vet att jag låter gnällig nu men exakt så här känns det:

Henke Larsson känns som en gammal ex-flickvän som man redan gjort slut med, men som man förtsätter att ligga med ändå - för att man kan. Det är inte längre särskilt skönt, ingen gnista finns. Man gör det i brist på annat.

Lars Lagerbäck har blivit något av svensk fotbolls svar på vad Göran Persson var inom politiken. Han har varit kvar så länge att man inte ens kan föreställa sig någon annan ledare. Den sista ledaren av den gamla skolan. Den sista sossen. Som ingen riktigt är nöjd med, men som man håglöst måste konstatera får duga. Han är i alla fall en fin gubbe. Man tänker att han är snäll. Och en rättvis pappa. Det är inte så kul - men det kunde fan ha varit värre.

Zlatan känns just nu bara dryg i landslaget. Som en sexåring som desperat vill visa sina nya Turtles-gubbar och som blir dryg-sur när han inte får det.

Nej, gott folk, de tre första halvlekarna bjöd inte på mycket uppåt-tjack. Tur att Kim och Holmén stod för glädjeämnen i slutet av Ungern-matchen. Tyvärr tror jag dock att det kommer krävas mirakel för att vi ska ta oss vidare från detta kval. Så enkelt är det.

Och ja, Joelh, Hysén blev förpassad till läktaren. Det var bättre förr.

Oroväckande från ungernmatchen

2008-09-12T23:17:00.002+02:00

Oroväckande nyheter från Ungernmatchen har nått mina öron! (Och nu syftar jag inte på att Kim sägs ha gjort "en bra match" och även mål.) Enligt uppgifter från säkra källor placerades Glenn Hysén på läktaren. Bokstavligt talat. Istället för på sin rätta plats, som bisittare, gömde åttan undan hans talang genom att placera honom som chattare på läktaren! Som min källa säger "ett förnedrande uppdrag för Hysén." Åttan visade ytterligare prov på bristande fingerspitzgefühl genom att istället välja He-man som bisittare och Skeleton som studioexpert.

En vag känsla

2008-08-27T17:31:00.003+02:00

Jag kan inte minnas att jag någonsin lagt någon energi på OS-fotboll. Jag har alltid haft en vag känsla av att den inte riktigt räknas. Hur det här med OS-landslaget fungerar har också alltid varit diffust, och jag fick förklarat för mig först i år vad dess kännetecken är: U-21 landslaget förstärkt med 3 äldre förmågor. Konstigt och dumt, om du frågar mig.

Vad jag dock tydligt minns är att det, i åttiotalets Borlänge, pratades en hel del om att Anders Sjöö var påtänkt för OS-landslaget. Men det hjälpte inte. OS-fotbollen var ointressant även om en ettrig Brage-spelare kanske kom med.

Att Anders Sjöö idag är tränare för Brage känns dock både intressant och begripligt. Det räknas. Nyligen blev det klart att självaste Leif Boork blir Sjöös rådgivare och även om det är konstigt så har jag en vag känsla av att det är perfekt.

78-åring åkte vilse på bagageband

2008-08-27T09:12:00.002+02:00

Joel!

En 78-årig kvinna som skulle resa från Arlanda till Tyskland på tisdagen hamnade riktigt fel på flygplatsen. Kvinnan missuppfattade nämligen instruktionerna efter incheckningen och lade - i stället för sin väska - sig själv på det obemannade bagagebandet, skriver Upsala Nya Tidning på nätet. Med hast färdades hon in i bagagehanteringen där flygplatsens personal tog emot. Den vilsna kvinnan klarade sig utan allvarliga skador och hann dessutom med sitt flygplan, enligt Arlandapolisen.

Och då kanske du undrar vad det här har med fotboll att göra. Jo, det ska jag berätta för dig. Den 78-kvinnan var Anders Svenssons mormor.

Höstens hetaste startelva

2008-08-26T15:01:00.002+02:00

Ja, precis, där uppe. Det är Ribbans "startelva". Min favorit är ugglan på innermittfältet. Klok, erfaren, på hugget när det verkligen gäller. En samtidens Lothar Matthäus.

Café

2008-08-26T12:07:00.003+02:00

Igår när jag och en god vän väntade på pizza bläddrade jag i sommarens nummer av tidningen Café för att få tiden att gå. Att Café inte är min kopp te visste jag redan, men efter gårdagen kan jag bättre artikulera varför. På följande tre punkter skiljer jag mig från Caféläsaren:

1. Jag tycker inte att Christian Wilhelmsson är ett missförstått geni.
2. Jag tycker inte att det är tufft att Christian Wilhelmsson ska lansera en egen kollektion smycken.
3. Jag tycker inte att det är tufft att Christian Wilhelmsson spontanköpt en motorcykel.

The Tigers of Hull City

2008-08-26T10:59:00.003+02:00

En sommar i början av nittiotalet hade jag min enda tid som dataspelsberoende. I tre veckor spelade jag Football Manager varje dag – hela dagen, halva natten. Jag började i engelska division tre och valde mellan lagen som då spelade i den engelska tredjedivisionen. Jag var sisådär fjorton, femton år och det föll sig helt naturligt att välja Hull City. Jag visste att Hull var en hård kust- och industristad i nordöstra England. Coolt tyckte jag. Dessutom hade de svartoranga dräkter och en tiger på klubbemblemet. Coolt tyckte jag.
Jag köpte och sålde spelare. Hamnade i mitten av ligan ett par säsonger. Åkte på träningsläger. Byggde ut arenan. Gick till fjärde omgången i FA-cupen. Det var en hård tillvaro för klubben fans. Men efter tre veckor och nio säsonger vann jag en oförglömlig trippel. Jag vann högstaligan, FA-cupen och Europacupen samma säsong. Jag la av. När jag stod på toppen. Ett värdigt avslut som spelberoende tonåring.
Sedan den sommaren har jag följt Hull Citys resa i tabellerna. Några år gick det så dåligt att de fanns inte i tidningarnas tabeller. Men i år finns de för första gången i Englands högsta division. Och just nu ligger de på fjärde plats just under Champions League-sträcket. Jag tänker att min avslutningssäsong sannolikt var en profetia. I år vinner Hull City Premier League, Champions League och FA-cupen. Minst. Go Tigers!

Den lidande konstnärens svåra barndom

2008-07-08T16:17:00.002+02:00

Ur Glenn Hyséns memoarer:

Jag har funderat en hel del och kan inte komma ihåg mer än en riktigt obehaglig upplevelse från min barndom, fast den är desto värre.

Jag var väl en fem-sex år och lekte oförsiktigt nära en djup damm. Hur det var så ramlade jag i och min kompis kunde inte dra upp mig och strandkanten var så tvär och hal att jag inte själv kunde dra mig upp. Jag var nära att drunkna, men jag hade änglavakt eftersom en zigenare just passerade förbi och räddade mig. Det var för brant att bara böja sig ned och dra upp mig, så han fick hasa sig med fötterna före mot vattnet och sticka fram foten mot mig. Jag grep tag om den och så drog han backande uppför slänten upp mig ur det kalla vattnet.

Den lilla detaljen spelskicklighet

2008-06-30T13:01:00.003+02:00

EM är slut och det är dags för summering. Inför turneringen spekulerades det som vanligt om hur det skulle gå och varför. Olika egenskaper och färdigheter vägdes mot varandra; rutin, kantspel, skador, mirakeltränare, psykologi, tradition, snabb boll som byter riktning, unga lag, gamla lag, vinnare och förlorare. Allt detta brukar ha betydelse. Stor betydelse. Och även detta mästerskap bjöd på dramatik och resultat man kan härleda lite här och vart. Rysslands mirakeltränare med sitt snabba unga lag gick långt i turneringen och var en fröjd att skåda (typ...). Italien surade sig längre in i turneringen än de förtjänade, som vanligt. Turkiet visade stor lagmoral och kämparanda och tog sig förbi hinder efter hinder. Tyskland gick långt, som vanligt. Sverige hade rutin, men har tappat farten - åker ut efter förluster mot turneringens två bästa lag. Frankrike är allt eller inget, denna gång inget.

Kvar till sist står Spanien. När nationalsångerna spelas innan finalen sjunger inte en enda spansk spelare med. Alla i Tyskland sjunger däremot. Där finns nationalitetskänsla, tradition och kombinationen av gammal väloljad lagmaskin och livsfarlig snabb offensiv. Tyskland var tippade att vinna EM, men får till sist vika sig för Spanien, som inför turneringen bara hade ett hopp: de är sjukt jävla bra på att spela fotboll. Smärtsamt ofta räcker inte det, men det gjorde det i år och det är alltid kul när det är så!

I övrigt så älskar jag Kroatiens tränare! Jag fortsätter ordvitsa om Gökdeniz Karadeniz. Och jag har blivit sjukt bra på att uttala namnet Capdevila.

En liten tröst

2008-06-19T14:33:00.004+02:00

I bistra tider behöver människan hopp. En liten ljusstrimma i mörkret är att jag äntligen hittat ett exemplar av Glenn Hyséns memoarer. Jag köpte den på en prima Göteborgs-loppis för tio kronor. Lyckades även lägga vantarna på en Arsenal-nyckelring från 70-80-talet. Som sagt, i bistra tider behöver människan hopp. Jesus, enligt Heltne. Nörderi, enligt mig. Joelh förespråkar förmodligen en kombination.

Zlatan och Mästaren från Nasaret

2008-06-19T13:39:00.005+02:00

Halvvägs in i matchen i går kände jag ingenting. Eller mer: ostbågarna smakar starkt, chipsen känns sjukt feta, åh vad gott det skulle smaka med iskall Coca Cola istället för pilsner. I dag har jag sansat mig, samlat kraft och då har känslorna kommit. Jag är jävligt irriterad!

I går stod landslaget i en avgörande match och vad gör vi? Jo, vi kämpar inte ens... Okej, ett par tre spelare försökte verkligen, men resten, med Zlatan i spetsen, är bara tjuriga och växlar några sporadiska ruscher med gnäll och trotsig likgiltighet. Någon mer som tänkte på att Zlatan periodvis liknade en fyraåring i sitt kroppsspråk?

När jag spelade pojk- och juniorallsvenskan med IK Fyris i början av 90-talet vann vi matcher för att vi kämpade och spelade fult. Vi var egentligen inte tillräckligt bra för att ens harva i bottenträsket, ända vann vi serien sista året och gick till kvartsfinal i SM. Stort för några killar som älskar fotboll, men som inte hade talang att tala om.

Sverige hade behövt mer kamp i går. Typ en för alla, alla för... Vad var problemet, ville de inte vinna? Jag håller med Joel om att Ryssland inte var så bra som många påstår. Jag är övertygad om att den svenska kollapsen beror på att laget befolkas av alldeles för många själviska och själsligt utfattiga individer utan humor och med en närmast fullkomlig saknad av kärlek till sin nästa. Det svenska landslaget behöver ett djupare lod. De behöver väckas. Och Zlatan behöver mest av allt ett möte med Mästaren från Nasaret.

Dags att ömsa

2008-06-19T11:16:00.004+02:00

Jag ska nu argumentera för att Lars Lagerbäck bör avgå. Innan jag börjar vill jag påpeka några saker. Jag vill påpeka att jag gillar Lasse. Han har varit en fantastisk förbundskapten och jag har inte lastat honom någonsin när Sverige åkt ur mästerskap. Det sista var i och för sig en liten lögn, men jag känner idag att tiden har gett Lasse rätt. I kvalen har han en uppgift; ta Sverige till mästerskapen. I mästerskapen har han tre uppgifter; få laget att göra det de kan och lite till och lite till. Han lyckas oftast med allt detta. Och flera gånger har det närapå räckt till riktigt höga höjder. Förlusterna mot Senegal och Holland 02 och 04 var så knappa, så knappa. Vi var nästan där framme!

Efter EM-04 blir Zlatan bättre och bättre, men i övrigt sjunker kvaliteten i det svenska laget. Lasse håller fast vid sitt lagbygge och sin spelidé. Klokt. För han inser att han bara kan göra det här på sitt sätt. Och det tar oss i alla fall till mästerskapen. Trägen vinner (kval).

Att jag tycker Lagerbäck bör avgå handlar om att det råkar vara rätt tid just nu. Det är ju obönhörligen så att karln måste avgå någon gång, och då gäller det att välja rätt tillfälle. Jag ger två skäl till att nu är rätta tiden:

1. Generationsväxling. Vi upplevde det efter 94-VM och det börjar bli dags igen. Viktiga kuggar i Lagerbäcks bygge börjar bli gamla och sega. Vi snackar Ljungberg, Svensson, Alexandersson, Allbäck och Henke (tredje gången gillt nu kanske). Vi kommer inte undan - det är dags för landslaget att ömsa skinn nu, och jag menar att det är bättre att en ny förbundskapten får börja bygga det nya än att Lagerbäck påbörjar en ny prototyp, som om några år lämnas över till nästa kapten. Minns att vi missade två raka slutspel efter förra generationsväxlingen. Det kan mycket väl bli så igen, men vi får liksom förra gången hoppas att det är värt det. Att det går att börja om och bli bra med nya spelare, ny förbundskapten, nya spelidéer. Jag är övertygad om att den här processen mår dåligt av att Lagerbäck dröjer sig kvar som kapten.

2. Talangerna är inte evigt unga. Efter Zlatan är Kim Källström vår största stjärna idag. Han har fortfarande ingen given plats i landslaget, vilket på ett sätt är ok (ha tålamod nu, Joelh). Det är ok för att Lagerbäck är konsekvent och för att hans kontinuitet har visat sig vara lyckosam. Svensson har passat laget bättre och Kim kom in i bilden lite för sent, och så är det ibland. Man kan hitta exempel på samma fenomen i andra generationer också (Per Zetterberg, någon?). Dock kommer man inte ifrån att det är problematiskt att en liten fotbollsnation som Sverige ska spilla sådan talang. Vi måste utnyttja våra bästa. Så länge Lagerbäck är kvar är Kims status osäker. Det har varit i sin ordning. Tills nu. Ryssland gjorde, på ren ren Kalle Anka-svenska, slarvsylta av oss igår. Och vi kommer att möta snabba lag som spelar med hög press igen. Då behöver vi Kim. Jag är övertygad om att nästkommande förbundskapten kommer ha Kim som en obytbar kugge i laget. Det är dags att han får det ansvaret nu.

Bearbetning

2008-06-18T22:59:00.003+02:00

Det är bättre att förlora klart än knappt. Det är lika bra att vi åkte ut nu, vi hade ändå inte haft en chans mot Holland. Det är lika bra att vi är ute, nu kan man njuta av de fantastiska matcherna istället för att hålla på och patriot-oroa sig för Sverige. Det är lika bra att vi inte hade några vettiga målchanser (Henkes nick var egentligen inte målchans), då finns det inget att gräma sig för.

Nej, det hjälper inte riktigt...

För det riktigt assura är att vi förlorar för att vi är dåliga. Jag hatar själv att förlora för att jag är dålig. Speciellt i pingis kunde jag bli vansinnig - inte när jag förlorade bollar, utan när jag gjorde det för att jag var sopig. Så känns det nu. Bättre att förlora när man spelat bra, för då vet man i alla fall att man gjort allt man kan. När man förlorat för att man var sopig kommer självanklagelserna. (Tysklandsförlusten var enkel att bära, för tyskarna var så fruktansvärt bra så det hade inte spelat nån roll hur vassa svenskarna var, men även om den enes "dåliga dag" ofta är en frukt av den andres skicklighet så var ryssarna inte SÅ bra)

Gökrubrik Kararubrik

2008-06-17T11:02:00.002+02:00

EM:s klart roligaste spelarnamn i år är Gökdeniz Karadeniz. I mitt anspråkslösa lilla försök till liv har detta namn varit föremål för många ordlekar den senaste tiden. Jag ger några exempel. Jag har börjat kalla brorsans katt Stella för Gökstella Karastella. Ska man dricka kaffe heter det Gökkaffe Karakaffe. Det ska vi göra nu förresten. Sen ska vi ta Gökspårvagnen Karaspårvagnen till Gökstan Karastan och gå på Gökutställning Karautställning. Ikväll är det Gökmatch Karamatch. Gökpilsner Karapilsner.

Dräkter vi minns #5

2008-06-15T19:58:00.004+02:00

Joelh, du är något mycket viktigt på spåren när du orubbligt minns att Mars var officiellt VM-godis 1990. Precis sådant gör intryck på barn. Jag minns också tydligt hur 1990 års VM-maskot, "Ciao-gubben", gjorde starkt intryck. I Eurosports sändningar under VM-90 följde ett för tioåringen fantastiskt skådespel varje gång någon spelare gjorde mål. Då hände inget annat än att en halvtaffligt animerad Ciao-gubbe sprang fram på TV-rutan. Fantastiskt! Godis och tecknat var viktigare än fotboll när man var tio år, så är det. Men fotboll var också viktigt på sitt sätt. Att man gillade Napolis dräkter i den här vevan är hur logiskt som helst. Mars-loggan prydde bröstet och Maradona var i princip en seriefigur.

2008-06-14T19:58:00.002+02:00

Olof Mellberg, allt är förlåtet!
Frågan är om en så stark mittbacksinsats setts i det svenska landslaget sedan... just det: Glenn Hysén!

Men fy va' surt...

Dräkter vi minns #4

2008-06-14T09:39:00.003+02:00

Vi hade, som de flesta i grannskapet, ganska få videokassetter när vi växte upp. Därför blev man så mycket mer bekant med de vi faktiskt hade. En av dessa var den fantastiska "Vägen till VM 1990". VM 1990 är min första turnering. Jag minns hur vi inför matchen mot Skottland kröp upp i soffan tillsammans för att se Sverige ta sin första seger. Jag minns inget av matchen, men jag minns att mamma hade köpt varsin Mars till oss - det officiella VM-godiset 1990.

VM-kvalet hade jag däremot inte upplevt live, men via denna video lärde vi oss det i detalj. Vi fick se Klas Ingessons genombrott i landslaget, och tog del av Glenn Hyséns stoltaste stunder: matcherna mot England. Och så var det det här med dräkterna. Det jag framför allt minns är de löjligt korta shortsen! Det var nästan pinsamt att se, och vi fnittrade åt dem där vi satt som småpojkar framför tv:n. Modependeln slog ju om strax efter, till stora plöfsiga shorts vid EM 1992, och jag minns själv hur vi i början av 90-talet gick i gigantiska shorts och t-shirts. Det sena 80-talets korta shorts övergick vårt förstånd.

Allra roligast blev det i slutet av videon: Polen försöker nå det sista halmstrået i kampen för att gå vidare och behöver slå England hemma. De pressar i 90 minuter, men utan att få bollen förbi Peter Shilton i målet (han höll ju nollan hela VM-kvalet!) När slutsignalen går faller en polsk spelare på knä och borrar huvudet i gräset; som en ortodox/muslimsk bönepostration. Han måste ha varit omedveten om sina korta shorts: kameran filmar in honom bakifrån, och man ser nästan skinkorna! Ett gäng 11-åringar jublar i TV-soffan.

Dräkter vi minns #3

2008-06-12T16:31:00.003+02:00

Försök tänka på IFK Göteborgs dräkter utan att se ICA-loggan framför dig. Det går inte, för den SKA vara där. Reklam är oftast irriterande och i vägen, men en del loggor har nästan blivit synonyma med lag. Brages dräkter har en stor SSAB-blaffa mitt på magen. Svenskt stål från innersta Domnarvet, on the river bank of the Dalälven. I min bok är det lika naturligt att Brage bär SSAB-reklam som att rockgruppen Kiss bär smink.

Sparbankens logga, eken, har sett olika ut i olika tider. Ett tag (givetvis under nittiotalsinfernot som jag här och nu börjar kalla "infernokrisen") var den uppbyggd av blåa och röda färgfält och såg förjävlig ut. Innan dess var den fantastisk och kunde beskådas på många lags dräkter och overaller. Idag heter Sparbanken Swedbank och profilerar sig som en signalorange rave-bank. Sannerligen, var det inte bättre förr? Ek är än idag mitt favoritträd.

Dräkter vi minns #2

2008-06-12T12:10:00.006+02:00

Det är sjukt diffust att vara tio år gammal. I huvudet myllrar tankar och intryck. Man vet inte vem man är, men man försöker vara den man gissar att man är. Och misslyckas. Och försöker igen. Det är svårt att där och då skilja på saker som verkligen gör intryck och berör och på saker som virvlar förbi och som man griper efter av andra anledningar. När jag var i tioårsåldern valde jag mina fotbollsidoler nästan enbart efter utseende. Ruud Gullit gillade jag mest, för han såg ut som pappas reggaeskivor. Hans Eskilsson för att han hade långt hår som hårdrockare hade.

Italia ´90-samlaralbumet var ett filter som alla intryck passerade igenom. Och är så fortfarande. När fotbollsdiskussioner hamnar i skarven mellan 80 och 90-tal bläddrar jag fram till rätt sida i min i hjärnan lagrade version av albumet. Ervin Koman, check. Roger Ljung - young boys, check.

Jag hade vid tiden nästan bättre koll på Holland och Västtyskland och Argentina än på Sverige. Så är det att vara tio år. När Glenn Strömberg byts in mot Costa Rica har jag ingen aning om vem han är. Men han har långt hår och skägg. Och gör ett coolt mål. Blädder, blädder. Glenn Strömberg - blicken fäst ovan kameran - motljus - Benfica, check.

Dräkter vi minns #1

2008-06-12T09:33:00.007+02:00

1990 vann Västtyskland VM i Italien. I finalen slog man Argentina med 1-0 och fick revansch för 2-3 nederlaget i Mexico-VM fyra år tidigare. Lagkapten var Lothar Matthäus och jag följde varje steg han tog. I dag kan jag fortfarande se att han var en otroligt begåvad spelförstörare, men jag vill inte acceptera att jag som tio, elva, tolvåring älskade den här urtyska mittfältsmaskinen. Det måste ju ha kvävt min konstärliga nyfikenhet totalt! Jag menar, Maradona, jag tyckte genuint illa om honom och hans varmblodiga gester. Den enda förklaringen jag har nu när jag tittar tillbaka är min totalitära frikyrkliga uppväxt. Kontrollsystemet i kyrkan jag spenderade mina skoldagar i gjorde att jag förväxlade kreativitet med struktur. Jag var tysk ända in i själen kan man säga. Och... fortfarande spökar tysken i mig. Av hela mitt hjärta för jag kampen i mig själv, kampen för kreativiteten, kampen för det irrationella, mot det totalitära. Jag vill älska Zlatan (i dessa dagar gör jag det av hela min kropp), jag vill älska Cassano (det går inte att inte bejaka hans kompletta galenskap), jag vill älska Chippen (ja, nu när han i skadad kan jag känna en viss empati). Förnuftet har sakta men säkert förändrat mitt hjärtas slag. Å andra sidan, om jag frågar mitt innersta, min instinkt, vad jag egentligen egentligen berörs av, vad är det? Ja, då uppenbarar sig den grekiska tragedin jag kanske måste sluta fred med så småningom. Här är bikten som speglas av Lothar Mattäus. Jag blir lycklig framför allt av De Rossis defensiva kvaliteter (ok, hans spel är inte helgjutet fascistiskt, men nästan), Essiens glidtacklingar (afrikanskt diktatoriskt försvarsspel) och Ballacks äckligt diciplinerade tålamod i det tyska uppbyggnadsspelet (sjukt totalitärt). Ja, vad säger man?Joel är ju inne på att man ska lyssna på auktoriteter. Ibland tänker jag att man som ung inte ska lyssna på någon auktoritet överhuvudtaget, för man kan inte bedöma vilken auktoritet som är rätt, har rätt. Det ingår i konceptet "ung" att man väljer fel hur man än gör. Det är liksom grejen med att vara ung, att man SKA göra fel, fast på rätt sätt, självständigt så gott det går och på tvärs med vad auktoriteterna säger. Det är jävligt viktigt! Sanningen är denna, kalla mig gärna aktoritär eller till och med totalitär; har man aldrig varit ung kommer man hela livet se tillbaka på sin undomslösa ungdom och undra – vem hade jag varit om jag följt i Maradonas fotspår och inte Lothar Matthäus.

Pimp my coach

2008-06-11T12:10:00.002+02:00

När jag ändå är inne på det här med dräkter kan jag ju passa på att beröra förbundskaptensuniformen. Som ni alla vet har ju Lagerbäck alltid kört med träningsoverall och därmed visuellt presenterat sig som en typisk svenne-campare. Man kan så lätt se Lagerbäck framför sig på en campingplats. Han lallar runt i sin overall. Badskor. Han grillar lite. Tar på sig solhatten och sätter sig i en brassestol och läser kvällstidningen. Öppnar en Kung Starköl.

Igår bar han kostym! En riktigt klädsam kreation toppad med skotskrutig slips. Och jag känner mig... stolt! Ungefär som jag gissar att föräldrar känner sig när deras barn sjunger i kyrkan på skolavslutningen och har finskjortan på sig. Perlskog kommenterar att Lasses kostym är specialdesignad för just honom. En pimpad förbundskapten. Som gör en strålande laguttagning. EM har börjat bra!

Detta släkte som inte vill tro!

2008-06-11T09:17:00.002+02:00

I bilen igår på väg till matchen ringde jag min värd och bad om vägbeskrivningen. Och så frågade jag vad han tyckte om startelvan. "Många här är tveksamma över mittfältet, och väldigt frustrerade över att Daniel Andersson startar." Mycket riktigt, när jag kom fram kändes ilskan i luften var stor och jag tillfrågades om mina lojaliteter.

Jag svarade, aningen präktigt kanske: "Jag litar på Lagerbäck. Han har arbetat med de här killarna i ett decennium, sett dem på nära håll länge nu, vet deras dagsform, och han har reflekterat bra mycket mer än vi över den här uttagningen. Han vet vad han gör. Jag är säker på att Daniel kommer att göra en bra insats."

Det handlar, enkelt sagt, om att ha tilltro till auktoriteter. Rätt auktoriteter. När det gäller landslagsfotboll är Lagerbäck en sådan (och här anar jag att inte alla läsare håller med mig), och då bör jag utgå från att han har rätt. Och om jag tycker annorlunda bör min första tanke vara: "Kanske är det jag som har fel? Vad ser han som jag inte ser?"

Det innebär inte att Lagerbäck är ofelbar. Han har gjort misstag. (Som när han petade Anders Svensson i VM 2006. Men vad den petningen gjort för Svenssons psyke är värt en egen bloggpost!) Men det är min erfarenhet att man som tv-coach har större chans att ligga rätt i sina bedömningar om man litar på Lasse. Så blev det igår, när matchen närmade sig sitt slut. De som hade litat på en annan auktoritet, nämligen media (för att gå emot Lasse är oftast att gå med media), tvingades erkänna sin felbedömning - och Lasse fick rätt.

Byt stället istället

2008-06-10T13:07:00.005+02:00

En helt otroligt viktig aspekt av ett stort mästerskap i fotboll är lagens dräkter. Alla som hävdar annat ljuger. Det här är ett område där känslor spelar in. Personligen vurmar jag mycket för dräkterna från Italien-VM 1990. Jag var tio år, spelarna var ikoner för mig, jag samlade bilder i album och började överlag intressera mig för allt runtikring spelet. Det finns vissa dräkter från VM-90 jag fortfarande drömmer om att själv få bära. Hollands märkligt mönstrade ställ som min dåvarande idol Ruud Gullit bar är ett av Adidas märkligaste infall. För att inte tala om Västtysklands eleganta tröja med svarta, röda och gyllengula streck över bröstet. Även Sveriges dräkter var fina 90. En basic Adidaströja med ränder på ärmarna. Matt behaglig gul färg. Inget tjafs.

Med EM-92 gick vi in i något slags nittiotalsinferno av fladdriga passformer och nydanande experimentell design, som bröt mot det enkla etablerade. Även 94-dräkterna tillhör denna era. I slutet av 90-talet och början av 00-talet kunde man skönja en generell tillbakagång till mer enkel design i samhället i stort, men på fotbollens gröna ängar fanns inte ett spår av retro. Man fortsatte på den inslagna banan med spejsig design och, rent ut sagt, dålig smak.

England har dock alltid varit något av en oas i den dåliga smakens öken. Här snackar vi enkelhet. En vit tröja med elegant svart krage. Ett ståtligt vapen och den enkla Umbro-logon. Klassiska siffror på ryggen. Många var nog glada med mig när Sverige lämnade Adidas för Umbro. Förhoppningen var att vi skulle slippa se ut som rejvare och istället, likt England, återigen få bära enkla klassiska tröjor. Men icke. Englade fortsatte med sina fina. Vi fick någon slags baddräktsliknande lysgul historia.

Hörde någonstans att Englands förbund har samarbetat med stora designer-namn när de tagit fram nya dräkter, vilket är föga förvånande med tanke på den estetiska överlägsenheten. Umbro har även gjort street-kollektioner i samarbete med creddiga designers. Vad jag vill säga med detta är att en cross-over mellan sport och mode KAN göras. HAR gjorts. Så varför och varför och varför gör inte Sverige något liknande? Vi är ett designälskande land som månar om att allt annat ska vara snyggt. Obegripligt.

En liten tröst har varit att vi sällan utmärkt oss som extra osmakliga i jämförelse med andra lag. I år ser det dock ut att bli ändring på det. Hittills har det spelats sex matcher i EM och jag tycker mig måsta sätta utropstecken för dräkterna. Överlag ser jag en återgång till lite tightare dräkter, vilket är ett klart plus. Dräkterna är också generellt enklare, mindre fula detaljer. Störst eloge går till Holland som har övergett rave-orange och gått tillbaka till en klar sjuttiotalslugn mys-orange. Detta i kombination med vita shorts och ljusblå strumpor är inget annat än det finaste Holland spelat i sedan Italien-VM! Sverige, däremot kommer skämma ut sig.

Jag ser ingen annan lösning än att vi lämnar Umbro för Nike. För något designersamarbete lär det ju inte bli.

Det här med genus #6

2008-06-09T10:40:00.001+02:00

5-0

2008-05-26T13:18:00.003+02:00

Alla har vi våra ritualer. Min kanske viktigaste är den obligatoriska söndagsfilmen. 21.00 ska det tittas på skräpfilm, ingen pardon. Gärna nån gammal goding man sett hundra gånger förut, kanske Ghostbusters 2, kanske Notting Hill. Av tradition kan man lita på att kabel-teve levererar, men numera händer det allt oftare att de sviker. Serierna tar över.

Tack Gud, då för att TV4-sport startat en ny serie; klassiska EM-matcher i repris. Igår 21.00 dök en gammal goding upp. Sverige-Bulgarien 2004. 5-0-matchen, ni vet. Oj, oj, oj. Att få återuppleva den matchen, nykter, var härligt! Och intressant. Det var mycket jag hade glömt, varav två saker är högst nämnvärda:

1. Sverige hade riktig bonn-röta. Vi hade en ett-noll-ledning i halvtid, men Bulgarien hade lika gärna kunnat haft en 3-0-ledning. De fick komma till målchans efter målchans, men skotten smet utanför. En tredjedel in i andra halvlek är det fortfarande helt öppet, tills Henke gör sitt livs mål. En minut senare är han framme igen. Även Zlatan är fenomenal. Och Ljungberg krigar som bara han kan göra. Kan vi lära oss något av det här? Ja. Ska Sverige nå framgång i årets mästerskap måste detta upprepas. Vi måste ha en stor portion flyt. Och våra stjärnor måste leverera framåt.

2. Teddy Lucic blev avblåst för felaktigt inkast.

Christiano Ronaldo och hans värld

2008-05-26T12:57:00.018+02:00

Alla jag vet är ense om två saker gällade Christiano Ronaldo.

1. Han har många fantastiska egenskaper som fotbollsspelare: snabbhet, speluppfattning, kreativitet, målsinne.

2. Man ogillar honom starkt.

Detta kan verka konstigt, men det är hur logiskt som helst. Jag menar, hur många gillar Yngwie Malmsteen? Jag kan spy hur mycket galla som helst överRonaldo. Han ser ut som ett totalt slajm. Han filmar ständigt. Hans ego är uppblåst. Han verkar inte ha någon humor. Noll självdistans. Under Champions League-finalen får jag vatten på min kvarn. Visst, han står för flertalet förstklassiga uppvisningar; inte minst gör han ett snyggt mål. I andra halvlek kroknar United. Man tappar mittfältet och Ronaldo tvingas försöka göra mycket på egen hand. Så långt inget konstigt. Men när han har chansen att frispela Rooney framför mål väljer han att avsluta själv, ur dålig vinkel, och missar. Rooney blir vansinnig, men Ronaldo möter inte hans blick. Heltne poängterar att detta händer ofta - han ignorerar lagkamraterna. Som om han spelade sin egen match, för att vinna sin egen ära. Otroligt osympatisk egenskap som lagidrottare! Under straffläggningen håller han helt på att ställa till det. Resolut invid stolpen? Nej, givetvis ska han leka Maradona. I en Champions League-final! Han missar straffen, men United har tur och reder ut det hela. Synd - för jag tycker det hade varit väldigt intressant att se efterspelet. Ronaldo har en löjligt bra säsong i ryggen, med ett snitt på nästan ett mål per match. Trots det faller ganska många sura droppar i bägaren. Hade straffmissen fått bägaren att rinna över? Vem vet. När slutsignalen går sluter hela Man U upp i lycksalig segerdans. Alla utom Christiano Ronaldo. Han ligger ensam en bit bort och gråter.

Strage, Lucic och p11

2008-05-20T12:09:00.004+02:00

Går in på DN:s nätsida för att läsa om Zlatans triumfer, men fastnar helt i Fredrik Strages briljanta krönika om skitnödiga pop-tyckare och om hur dessa coola killar ofta låtsas gilla uppenbart o-cool musik i syfte att själv framstå som ännu coolare. Läs själv här.

Vad som är ganska intressant är att jag och Heltne länge vurmat för uppenbart o-coola fotbollsspelare (t ex Teddy Lucic). Detta är naturligtvis främst för att det är roligt - en gång fick vi nästan en hel uteservering att skandera Teddy Lucic, Teddy Lucic, Teddy Lucic. Detta efter en match där han utgått efter tio minuter, skadad. Fantastiskt roligt. Dock måste jag erkänna att min vurm för o-coola fotbollsspelare också handlar om att jag själv vill framstå som cool. Kanske villjag distansera mig från gapiga, fulla, förmodat hustrumisshandlande pucko-fans? Hävda mig själv i en förutsägbar, humorlös, oreflekterad machokultur. Kanske är jag fortfarande bitter för att jag aldrig själv blev bra på fotboll som barn? I de fulla, gapiga pucko-fansen ser jag mina gamla överlägsna lagkamrater i Brages p11-lag och jag vill på något sätt hämnas på dem. Ställa mig över dem. Kanske är jag bara desperat på uppmärksamhet? En evig pajas som alltid måste gå på tvären. Kanske är jag smått genial?

Säkert är att jag inte är ensam. Tillsammans ska vi fortsätta tramset! Visst?

Med andra ord så...

2008-05-19T13:16:00.002+02:00

Jag ska försöka sätta fingret på vad jag och Heltne menar (till alla som må undra):

Även om det, i sig, är otrevligt med kuk-fitta-snack och, i sig, är frustrerande och förvirrande att nej betyder nja betyder ja - så är det Sanningen.

Sanningen är x.
Debatten är y.
Humor är z.

x=x
y=y
x+y=z
x/y=z
x*y=z

Obs! y*z=x

Och...

Zlatan=Zlatan

Kuk, fitta och Henke Larsson

2008-05-19T11:22:00.005+02:00

Det var för sju år sen. Jag hade under några år varit helt besatt av Neil Young. Jag lyssnade till hans musik flera timmar varje dag, försökte skriva låtar som hans, texter lika naivt poetiska som hans. I stolsfickan på flyget från Cochabamba till Rio de Janeiro läste jag att Neil Young skulle ha en konsert på en stor festival utanför sambastaden. Under tiden jag var där. Jag hade aldrig hört Young live. Det var en dröm, lika viktigt som någon. Jag började svettas. Kontot var länsat och det var fredag kväll, bankerna hade stängt hemma i Sverige. Men vad har man inte en godhjärtad pappa till. En pappa som förstår hur viktigt det är med pilsner och rock’n roll. Pappa, som en gång fixade ett Skandiabankenkonto till mig, hade ett konto i samma bank som jag och vips var pengar i Brasilien via telefon. Mytiskt.

Festivalen hölls på ett stort fält ett par mil utanför Rio. Det var utsålt, 130 000 biljetter! Jag kryssar omkring bland de dansande festivalbesökarna, dricker Heineken och lyssnar med ett halvt, halvt öra på Sheryl Crow och Dave the Matthew band. Plötsligt är det någon som knackar mig på axel och säger ”du är från Sverige va, jag känner igen dig”. Det visar sig vara en snubbe, jag har glömt bort vad han heter, som jobbat på Ericsson i Stockholm i många år och på något sätt sprungit över min musik. Vi står och samspråkar lite om svenskt och brasilianskt, betar av ämnena fotboll, silikonbröst och allmän brasiliansk sexfixering. Min nya vän är precis som jag rätt full och bara så där har vi kommit in på att diskutera fittor. Eller rättare sagt, jag lyssnar jag till hans utläggning om hur olika man använder ordet ”fitta” i Sverige jämfört med Brasilien. Han säger: ” Ni måste respektera fittan! Fittan är något mycket vackert, något heligt! Till exempel skriker många idrottare fitta när dom misslyckas med låt säga att göra mål. Det är inte respekt! Fittan ska smekas, vårdas, dyrkas!” Jag kan inte annat än att hålla med, bjuder på ytterligare en Heineken och fortsätter samtalet med att fråga om han diskuterat ämnet med någon svensk tjej, och vad hon i såna fall hade att säga i fråga.
När Neil Young börjar spela, klockan är runt halv tre på natten, tränger vi oss längst fram i publiken, tar av oss i bar överkropp och håller om varandra till Crazy Horse elektriska mangel. Livet under månen är som när det är som verkligast.

Och då undrar du; vad har det här med Henke Larsson att göra? Jo, det ska berätta. Jag fick i veckan, från hundra procent trovärdiga källor, höra att Henke är trashtalkens mästare. Han fullkomligt spottar ut sig könsord och ”din mamma…” till höger och vänster, han kan inte hålla tyst. Kanske borde man bli lite upprörd och besviken, min bror blev det. Men jag känner nog mest tvärt om. Visst, i både teori och i praktik – där och då, på plats – kanske det inte är så mysigt med en massa kuk och fitta och grabbar som skriker ”din mamma…” till höger och vänster. Men liksom på avstånd måste jag säga att jag sympatiserar med människan som håller en fasad uppe, men som bakom den lever ett, i lagom mån, politiskt inkorrekt liv. Som om det verkligen går att ”få vara sig själv en stund” på fotbollsplanen, hur lite queer än ”får vara sig själv för en stund” innebär. Jag kan inte säga att Henke Larsson har vuxit i mina ögon på grund av att han på planen trashtalkar som ett lamadjur på vilket zoo som helst. Men jag tycker faktiskt om honom lite mer. Visst, man ska respektera fittan, precis som kuken. Men det är bra med lite dubbelmoral. Den som inte syndar blir inte förlåten ungefär. Hur logiskt och ologiskt som helst är Henke Larsson mer människa nu, och det är sjukt sympatiskt. Ni förstår exakt vad jag menar.

Henrik tillbaka (2)

2008-05-16T19:18:00.003+02:00

Det är väldigt kul det här med Henrik. Inte minst Henrik och journalisterna. För Henrik har nått en status där han inte kan bli sågad. Han har brutit igenom barriären. Så där som - just det - artister kan göra. Som bob dylan. Dylan har blivit större än tyckar-kåren, och ingen recensent rår på honom. När han gör en skiva är det bra. Även om det skulle vara dåligt. För det stora konstnärskapet går vidare. Och när han turnerar kommer folk, även om man inte hör vad han sjunger. (i sverige heter motsvarigheten ulf lundell.) Så är det med Henrik just nu. Har man dött och fått liv tillräckligt många gånger bilr man till sist odödlig. Begreppet för detta är "kult".

Men samtidigt finns den en skillnad här jämfört med konsten: i fotboll gäller lagen om bröd och död. Om Dylan ger ut en skiva sker det inte på någon ung och lovande artists bekostnad (nåja). Men om Henrik spelar spelar inte zlatan/elmander, etc. Han har redan tagit marcus bergs plats i truppen. Inte så kul. Men ingen klagar. Och den intressanta frågan är: Hur dåligt kan Henrik Larsson spela utan att bli utskälld i media? (Jag tror att han kan få låga betyg, men det är skillnad på att få låga betyg och att bli utskälld.)

För övrigt förutspår jag att Anders Svensson blir svensk medias nästa konstinstallation, och jag längtar till den dagen.